Jag vill börja med ett tack. Tack alla för ert stöd. Jag är överväldigad.
Sedan vill jag förklara mig. Jag har fått göra det många gånger under de senaste dagarna, men det är komplext och mina svar var fragmentariska. Jag vill försöka göra en sammanfattning.
Alla som jag har pratat med säger samma sak: sök asyl. Jag svarar att jag inte vill göra det. Jag har skydd genom min man som är svensk medborgare, jag får skydd eftersom jag bor tillsammans med min man och son här i Sverige och vi behöver ingen hjälp från staten. Ska inte asyl vara förbehållen personer som inte har någon annan möjlighet att få skydd?
En del av den bok som jag skriver på just nu för förlaget Volante handlar om hur bristfälligt migrations- och asylsystemet är. Hur ärliga människor far illa och hur de oärliga utnyttjar det systemet.
Jag har intervjuat en mängd olika personer, grävt i en del fall. Bland dem finns en riktig kämpe, en oppositionell från Belarus som på politiska grunder suttit i fängelse i sitt hemland, fått avslag på sin asylansökan och bor sedan dess – i 15 år! – illegalt här, jobbar hårt och går trots riskerna på de manifestationer mot Lukasjenka-regimen som exilbelarusier ordnar. Och så finns det en annan – en framgångsrik rysk affärsman som byggt sin verksamhet på samarbete med den ryska makten, fått asyl, det vill säga skydd från den makten och efter det fortsätter sitt samarbete med den makten. Efter att jag har fördjupat mig i hur fusket ofta premieras och ärligheten straffas, hur hjälplösa människor förnedras och de med pengar på fickan bara slår sig fram har jag mina tvivel.
Jag har kämpat för förändring och mot orättvisor i mitt hemland och jag är precis samma person här i Sverige.
Jag är aktivist. Jag har kämpat för förändring och mot orättvisor i mitt hemland och jag är precis samma person här i Sverige. Hur ändrar man saker som inte fungerar utan att uppmärksamma just det som inte fungerar? Hur förändrar man något utan att kämpa för det man är övertygad om är rätt? Ibland tror jag att det svenska samhället helt har glömt sin egen historia. Allmän rösträtt, religionsfrihet, arbetarnas, kvinnornas och minoriteternas rättigheter – har allt detta fallit ner i svenskarnas händer från himlen? Nej, man fick kämpa för det. Kämpa med höga insatser.
Jag vill uppmärksamma det som händer. Inte minst den nivån på vilken man hanterar ärenden på Migrationsverket i dag. Bara ett exempel: i sitt svar till massmedier hävdar Migrationsverket att jag borde ha gjort ansökan om uppehållstillstånd i Ryssland. Det var exakt det jag gjorde. I februari 2021. I juli samma år när jag besökte min man fick jag dock tillåtelse att stanna i Sverige i väntan på avgörandet, på grund av min långt gångna graviditet, vilket jag är tacksam för. Nu har vi en liten pojke, som är svensk medborgare, precis som min man. Men Migrationsverket verkar ha missat den omständigheten.
Vårt fall är långt ifrån unikt, familjer skiljs åt hela tiden. Det måste kunna ändras. Jag vill tro att även om jag förlorar mot det allsmäktiga verket så kanske tänker de extra noga nästa gång de utvisar en förälder till ett litet barn och splittrar en familj till.
Jag har fått enormt mycket stöd. Även från Ukraina skriver folk till mig och frågar om de kan hjälpa till med något. Ja, ni läste rätt, människor från det Ukraina som i detta nu utsätts för utplåningsbombningar av mina landsmän tycker synd om mig som bor i fredens och välståndets Sverige. Jag skäms.
Av Liza Alexandrova-Zorina
Liza Alexandrova-Zorina är rysk författare, journalist och politisk aktivist. Hon har bland annat publicerats i Sydsvenskan och i Expressen och har medverkat i antologin ”Det nya landet” utgiven av Volante.