Jag semestrar i Sverige och slipper spela spelet

Redo för ankomst i ”White Lotus”.
Foto: SPLASHNEWS.COM / STELLA PICTURES / SPLASH NEWS

En grupp välbärgade vita amerikaner anländer till en paradisisk semester-resort.

Gunilla Brodrej ser ”White Lotus” på HBO och förstår varför hon inte vill resa utomlands.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RESOR. Min svåger reser aldrig utomlands. Jag kan inte göra mig förstådd, säger han. Förr tyckte jag att hans val var säreget. Tänk allt man kan upptäcka som han missar. Nu förstår jag bättre. Förutom att man slipper krångla med parlörer, fastna i turistfällor, eller (ännu värre) förstöra klimatet och hämta hem nya mutationer av coronaviruset, finns det en psykologisk fördel med att stanna i Sverige. 

Man slipper spela spelet. För kom igen, de hatar oss. Visst vill de att vi ska komma och spendera pengar, men vi är ett nödvändigt ont. Krångelmajor med smutsiga fötter. Bortskämda västerlänningar med dålig koll på landets uppförandekoder. Betala och försvinn tänker de bakom sina tillkämpade leenden när de räcker fram ett glas iskall retsina som vi rynkar på näsan åt.

På HBO har miniserien ”White Lotus” just blivit komplett. I Mike Whites kammarspel uppstår bittra komplikationer när vita välbärgade amerikanska turister möter personalen på en lyxig hawaiiansk resort. Det är en svart satir om förväntningar, förtroenden, falskhet och cynism. I inledningsscenen, som ska få tittaren att stanna kvar i sex avsnitt, bärs ett lik ombord på ett flyg till Honolulu. Vems kropp det är sparas till sist. Men dramat klarar sig utmärkt utan den cliffhangern. 

Den sortens spel slipper man om man som jag semestrar i Sverige.

Det som skapar spänningen är, förutom resenärernas inbördes gräl, den friktion som uppstår när semesterfirarna förväntar sig ett paradis och paradiset visar sig bestå av människor av kött och blod. Personalen ska enligt den mycket oberäknelige chefens instruktioner försvinna bakom sina masker som ”trevliga utbytbara hjälpredor”. De måste alltså radera ut sina personligheter och bara vara till lags. Och det arrangemanget känns bara alltför bekant. När jag checkar in nånstans i södra Europa, i en ekonomi som är mycket sämre än vår, får jag alltid en gnagande känsla av att de hatar mig. Så fort jag vänder ryggen till kommer deras leenden att slockna.

Den sortens spel slipper man om man som jag semestrar i Sverige. Helst norra Sverige. Söderut och på Öland och Gotland har de kanske blivit lite för slitna av mängden krävande stockholmare. Jag vet inte.

De verkar faktiskt glada på riktigt för att man kommer.

Men den genuina omsorg man kan uppleva på en vackert belägen bondgård i Laxbäcken eller en camping högt över älven i Näsåker eller ett omsorgsfullt ordnat Bed and breakfast i charmiga Axmar bruk liknar faktiskt ingenting annat. Till och med hunden är välkommen. De verkar faktiskt glada på riktigt för att man kommer. Nästan lika glada som vi är för att ha hittat dit. 

Vad är det fråga om? Nån sorts jämlikhet? De vi möter på dessa boenden är chefer över sina egna verksamheter. I gårdsbutiken handlar vi färska ägg, folköl och egen-ystat smör som vi äter till vår medhavda matjessill. På campingen sitter ägarna själva ute till sent på kvällen. På bondgården går livet sin gilla gång. 

Missförstånd blir det förstås ibland ändå. Men vi slipper känna oss som svin. 


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.



Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.