Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag saknar Horace mer än någonsin

Horace Engdahl 2007.Foto: ROLF ADLERCREUTZ / IBL/KAMERAPRESS
Foto: OLLE SPORRONG
Anders Olsson, Per Wästberg, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och Henrik Petersen.Foto: KARIN WESSLéN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vad händer med kritiker som fått se Akademiens heligaste och sedan återgår till sina arbeten?

Daniel Sjölin ser en baksmälla hota när det kommer till den externa expertgruppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En del av mig saknar eran när Horace Engdahl red ut i ensamt majestät och med bländande espri gjorde slarvsylta av alla invändningar mot valet av Nobelpristagare. I torsdags såg det ju ut som en frågestund med byråkrater på Naturvårdsverket, när delar av den externa grupp om fem experter som bistått Nobelkommittén radade upp sig. 

Men kom ihåg: Grunden för Akademiens tidigare högdragenhet har aldrig varit esprin, utan informationsövertaget: Att ha läst alla författare på en lista som man själv satt upp – och inte delar med sig av. Så stavas makt.

Nu gick ju allt ändå fint i torsdags, och vid första anblick såg Akademien ut att vara tillbaka i gamla hjulspår, fast tryggare. 

Men ur en aspekt kunde inget vara mera fel. Problemen har bara börjat.

De har ju varit inne i kryptan och sett vilka författarskap som Akademien överväger.

Vi vet att Nobelpristagare har läckt ut tidigare, för att Nobelkommittén själv inte kunnat hålla tätt. Nu är man alltså mer än dubbelt så många, och dessutom är drygt hälften inte ens ledamöter med livstids möjlighet till försörjning bara de läser och håller tyst.

Den externa grupp om fem experter som bistått Nobelkommittén, Gun-Britt Sundström, Kristoffer Leandoer, Henrik Petersen, Rebecka Kärde och Mikaela Blomqvist är kontrakterade på två år, med en tystnadsplikt vars dokument säkert kan travas till himmel och grav. Ingen tvivlar på deras plikttrogenhet. Skulle någon av dem läcka innan uppdraget är utfört äter jag upp mitt tangentbord.

Men vad händer sen? När de ska fortsätta sina arbeten? De har ju varit inne i kryptan och sett vilka författarskap som Akademien överväger, vilka som är avfärdade eller puttrar i grytan inför nästa decennium? Ett enormt informationsövertag. Hur ska de hindras från att kapitalisera på sin förkunskap, hur ska de befrias från oket att hålla tyst i åratal efteråt och hur ska de skyddas från elaka misstankar? 

Och nästa år ställer sig Petersen på nytt till förfogande för förlagsuppdrag. Detta är faktiskt ett litet vansinne.

Ja hur ska de hålla tätt. Det är lättare för en författare eller översättare som i grunden står utanför bevakningen, granskningen, marknaden och kritiken. Men för en förläggare som ska tjäna pengar och renommé på att ge ut rätt böcker? Nu drivs Henrik Petersen helt säkert av sitt hjärta, men även i hjärtan bor ju list. 

På presskonferensen fick vi veta att Nobelkommittén i år utgått från åtta namn. En förbluffande kort kortlista. Och efter nästa år ställer sig Petersen på nytt till förfogande för förlagsuppdrag. Detta är faktiskt ett litet vansinne.

Och för en kulturjournalist är det kanske etter värre. Själva uppdraget är ju att ingå i samtidens bevakning. Det är hårresande att två kritiker togs in i stället för typ två isolerade litteraturvetare. Efter nästa års tjänstgöring ska Kärde och Blomqvist återgå helt till sina jobb för DN och GP. Problematiskt för det publicistiska oberoendet kanske, men rimligen än mer för experterna själva. 

Men det finns en lösning.

Den som på allvar tror sig kunna leva, tänka, diskutera och skriva i decennier framöver, utan att ha påverkats av det djupa insteget man gjort i Akademiens krypta, och utan att det oavsiktligt avsätter mängder av små spår i ens vardagliga arbete, läsningar, tonfall och horisonter, ja den personen är dels inkompetent som kulturjournalist, dels tondöv som kritiker. Kärde och Blomqvist är ju sannerligen varken eller. 

Alltså uppstår ett akut problem när det kommer till hemlighetsmakeriet så fort experterna återgår till sina jobb. Att låtsas som att det regnar på ett paraply gjort av juridiska dokument är inte bara naivt – det förutsätter en påver litteratur- och människosyn.

Men det finns en lösning.

Akademien kunde släppa en lång, helst luddig, lista på pass hundra namn, som en engångsföreteelse. Ja, det skulle tillfälligt döda litet av mysteriet, men framför allt skulle det frige alla fem experter. Deras erfarenheter kan då bli en del av deras framtida arbete – i ljuset – vare sig de är förläggare eller kritiker. 

Alternativet är att i åratal framöver verka i hämning, paranoja över att försäga sig, misstänksamhet om jäv och implicit makt. 

Sånt har vi baskemej fått nog av.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.