Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag ligger där, liten, tunn, skrynklig och blodig

Jonas Gardell. Foto: JESSICA GOW / TT / TT NYHETSBYRÅN

I dagarna utkommer Jonas Gardells episka släktkrönika "Till minne av en villkorslös kärlek".

Expressen publicerar ett exklusivt utdrag ur romanen, som berättar om hur allting började.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

UTDRAG | ROMAN.

Hur allting började?

Mitt första minne är en blixt. Ett stort oväder. Åskan som mullrar hotfullt ovanför Allmänna barnbördshuset som står där, ensamt på sin ödsliga kulle, omgivet av ynkliga träd, svarta och kala i den sena hösten, den första veckan i november, Allhelgonanatten.

Det skulle kunna vara ett sinnessjukhus också förstås. Jag vet inte så noga. Kanske är det ingen skillnad.

På förlossningsavdelningen råder en febril aktivitet. De vitklädda barnmorskorna springer oroligt av och an, flockas kring sängen där min mor ligger för att föda. Väggarna är höga, sträcker sig upp mot himlen.

Jag ser det hela ovanifrån.

Jag antar att jag svävar någonstans vid taket.

Eller snarare förresten, jag antar att jag ännu är i himlen, i färd med att ta farväl av Fader Vår och alla släktingar.

Alldeles snart ska jag klättra ner på himlastegen som sänkts mot jorden, hoppa av stegen med ett litet skutt och inta min plats i den uppsättning av gener som fortplantats i generation efter generation av åqvistare, rasmussenare, grönforsare och gardellare.

Någonting har gått på tok. Jag har lagt mig på tvären och kommer inte ut. De är rädda att de håller på att förlora mig. Min mor svettas kopiöst. Hon skriker och skriker.

För övrigt är stegen samma stege som Gud och många av hans änglar steg ner och upp på den där natten i öknen när patriarken Jakob lagt sig att sova med huvudet mot en sten, utan att ha en aning om att hans tillfälliga uppehållsplats var en skärningspunkt mellan himmel och jord, på samma sätt som nu det här Barnbördshuset i Stockholm många tusen år senare är det.

Därtill samma stege som morfar Holger klättrat upp för, bara för att motas ner igen av släktingar som inte tyckte att det passade att lämna hustru och barn på det där viset utan ordentlig försörjning.

Säkert har himlastegen använts åtskilliga fler gånger under årens lopp, för min del nöjer jag mig med att konstatera att jag själv använt den enbart vid två specifika tillfällen, när jag föddes och när jag dog.

Vilket för övrigt är just vad jag är på väg att göra.

Födas och dö.

Någonting har gått på tok. Jag har lagt mig på tvären och kommer inte ut. De är rädda att de håller på att förlora mig. Min mor svettas kopiöst. Hon skriker och skriker.

Barnmorskor, biträden och läkare håller rådslag.

De viskar sinsemellan. Tisslar och tasslar.

Då och då kastar någon en orolig eller medkännande blick mot kvinnan som kanske ska förlora sitt barn, min mor, som ligger där i sängen och kämpar och krystar, men som inte kan få ur sig fostret som vuxit i henne i nio månader och som kanske blivit alldeles för fäst vid henne och därför inte vill lämna den trygghet som hennes skyddande kropp utgör.

För kvinnan kommer bilderna från den där gången på toaletten när de ännu bodde i Solnalägenheten. Bara några månader efter giftermålet.

Missfallet. Blodet som forsade ur henne. Klumpen i toalettskålen. Hur hon skrek. Liksom hon skriker nu.

Men den här klumpen i henne är så oerhört mycket större. Och den faller ingenstans.

Den spjärnar emot, har satt sig på tvären. Vill inte komma ut. Ett litet monster som biter sig fast.

Vill inte födas till den här världen.

Kvinnan hör inte allt vad barnmorskorna och biträdena och läkarna säger, men hon förstår tillräckligt mycket ändå.

Hennes barn ska dö. Hennes barn ska bli till ännu ett litet glasdjur som ska stå närmast Jesusbarnet i julkrubban. Hur många glasdjur kan en kvinna föda egentligen?

Fler barnmorskor tillkallas, fler biträden, fler doktorer. Från alla avdelningar kommer de. Åskan dånar och blixtarna far över himlen och de kala träden skakar och rister. Till slut är alla samlade.

Någon säger att de måste snitta. Någon annan säger att man måste välja mellan modern och barnet. Någon tredje tar upp ett mynt för att singla slant. Ett biträde svimmar. En barnmorska tar fram en jättelik tång. Ytterligare ett biträde svimmar. Det kan man förstå. En annan barnmorska fiskar fram en jättelik sugkopp. En tredje en vass såg. (Jag kan ha sett fel.) Nu svimmar säkert ännu fler.

Och så, när alla barnmorskor, alla biträden och alla läkare är på plats och fyller salen där den stackars olycksaliga kvinnan ska föda, blir det plötsligt alldeles stilla.

Missfallet. Blodet som forsade ur henne. Klumpen i toalettskålen. Hur hon skrek. Liksom hon skriker nu.

En blixt håller upp, en åskknall låter bli att runga, det är som om allt håller andan, och så – snipp, snapp, snopp – rister en väldig krystning genom min mors svettblöta kropp, och enkelt och galant glider jag fram mellan hennes ben, som den allra halaste tvål som med ett plopp glider ur händerna på någon som duschar.

Faktum är att jag är så hal att barnmorskan som ska väga och mäta mig tappar mig och jag faller i golvet och får ett sår mitt på hjässan där det sedan aldrig ska växa något hår.

Kanske säger det för övrigt snarare ”klick” än ”plopp”. Min mor ska alltid beskriva sina förlossningar som att hon klickat fram sina barn. Hur som helst är jag ute.

Jag är ute!

Jag ser mig omkring, först ett skarpt ljus. Sedan ser jag alla människor som har samlats för att beskåda min entré.

Förnöjt tänker jag att det är utsålt minsann, inte illa, och tar emot mitt livs första applåd, samtidigt som de tunga molnen skingras och en månstråle lyser in genom de höga fönstren som en välriktad ljuskägla och där i spotlighten ligger jag, liten, tunn, skrynklig och blodig, men alldeles oerhört mycket vid liv.

Eller också är det så att det inte är den där barnmorskan som tappar mig för att jag är så hal. Kanske är det så att jag inte andas! Jag ligger där, liten, tunn, skrynklig och blodig och alldeles blå i ansiktet, och en av läkarna ropar förfärat: Han andas inte! Han andas inte! Och sedan sliter han tag i mig och daskar mig så hårt i rumpan att han tappar taget om mig och jag faller i golvet och får ett sår mitt på hjässan där det sedan aldrig ska växa något hår.

Men i sjukhussängen bland tilltrasslade svettblöta, nu kallnande lakan ligger barnaföderskan, min mor, döende kvar.

Det kan också vara att det är någon av läkarna som medelst sugkopp drar ut mig ur min moders sköte och att det är på grund av denne klumpeduns oaktsamma och bryska slitande jag hela livet har en fläck där det sedan aldrig ska växa något hår.

Ni måste betänka att det är många år sedan, jag var mycket ung, och alla tre alternativen låter på sitt sätt onekligen troliga.

I alla fall! Jag är vid liv! Vid liv!

Men i sjukhussängen bland tilltrasslade svettblöta, nu kallnande lakan ligger barnaföderskan, min mor, döende kvar.

Under de dramatiska minuter som går efter att jag klickats fram och på ett bryskt sätt tappats på golvet, varvid den kala fläck uppstår som jag sedan irriterande nog alltid måste dras med eftersom där aldrig ska växa något hår, är det naturligtvis jag som står i centrum för allas uppmärksamhet.

Därför märker ingen att allt inte står rätt till med kvinnan i sängen.

Eller såhär, under förlossningen, utan att någon märker det, hur skulle de kunna märkt något, kanske sker det under en åskknall som får glasrutorna i de höga fönstren att skallra, i alla fall, vid något läge under förlossningen spricker min mors blindtarm, och varet sprider sig i hennes buk och inflammerar den, en sådan slags inflammation som man inte gärna överlever.

Det dröjer också innan läkarna förstår att det tillstött en komplikation, att min mors kropp inte läker som den ska, och när de väl förstår vad det är som hänt, är bukhinneinflammationen ett faktum och kan inte längre avvärjas.

Någon ska alltså dö i novembermörkret, men det är inte jag, det är min mor. Jag ska bli en moderlös stackare.

Som baptist fruktar mamma inte döden i sig, hon är beredd att viska att hon dör i Jesu Kristi namn, men hon har kanske inte väntat att hon skulle bli hemkallad så snart, så ung, så mitt i livet.

När de kunnat efter att ha tvättat och lindat mig har barnmorskorna lagt mig vid min mors bröst och jag har ammat. När personalen efter min måltid kommer för att avlägsna mig från min mor för att inte störa den arma kvinnan i hennes kamp mot döden, gör min mor en avvärjande gest med handen och med svag röst ber hon att få ha mig kvar, att jag måtte få ligga på hennes bröst så länge hon ännu är i livet. Det är ju de enda timmar tillsammans vi kommer att få!

Så jag ligger där på hennes mage och tittar upp på henne, och hon ska när hon berättar den här historien för mig många år senare lära mig att jag såg på henne med stora ögon, som fortfarande bar på all världens visdom eftersom jag så nyligen varit med Fader Vår som är i himmelen.

I begynnelsen var alltså att se rakt in i ett ansikte som älskade så villkorslöst att man visste att man aldrig, vem man än var eller vad man än gjorde, skulle bli bortstött.

Vad mer är, jag såg inte bara på henne utan in i henne, och hon såg in i mig, och hon sjöng för mig alla de gamla psalmerna, Blott en dag, ett ögonblick i sänder, Härlig är jorden, Tryggare kan ingen vara, Bred dina vida vingar O Herre över mig, Vart jag går i skogar, berg och dalar, Det byggdes ett skepp uti norden – Albertina så var det skeppets namn, Namnet framför andra namn är Jesus, De komma från öst och väst, O hur saligt att få vandra, Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger, och vi låg där och såg in i varandra, hon som skulle dö och jag som nyss börjat leva, och under de där dygnen, brukar min mor säga, slöt vi ett förbund, och hon visste att hon måste överleva, för den där lilla kraken som låg på hennes mage skulle aldrig klara sig utan henne, och från den stunden var jag hennes ögonsten.

I begynnelsen var alltså att se rakt in i ett ansikte som älskade så villkorslöst att man visste att man aldrig, vem man än var eller vad man än gjorde, skulle bli bortstött.

Det var det första jag lärde mig om livet.

Och med den vissheten somnade jag vid min moders bröst. Läkarna har aldrig kunnat förklara hur hon överlevde den där hemska inflammationen i buken, men vi båda, min mor och jag, vi vet att det var min förtjänst.

Eller snarare, det var min fullständiga hjälplöshets förtjänst. Den tvingade henne att leva vidare. Och på så sätt kom det sig, och det säger jag inte för att skryta utan för att det var så det onekligen var, att det första jag gjorde här i världen var att rädda min mor till fortsatt liv.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida. Här hittar du mer information om "Till minne av en villkorslös kärlek".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!