Jag föddes i Chicago den 30 december 1946, i virveln av en jättelik snöstorm. Min far var tvungen att hjälpa taxichauffören navigera fram på Lake Shore Drive med fönstren nervevade under min mammas förlossning. Jag var en mager baby och min pappa slet för att hålla mig vid liv, höll mig över en ångande tvättbalja för att hjälpa mig andas. Jag ska tänka på dem båda två när jag kliver ut på scenen på Riviera Theatre, i Chicago, på min sjuttionde födelsedag, med mitt band, och min son och min dotter.
Trots den sönderslitande känsla som har förtärt oss under presidentvalet har jag försökt ägna december åt mitt arbete, min familjs behov och förberedelserna inför det nya året. Men innan Chicago hade jag en sista viktig uppgift för 2016. I september kontaktades jag för att sjunga vid Nobelprisutdelningen och hylla den litteraturpristagare som då ännu var okänd. Det skulle bli ett par dagar i Stockholm, på ett förtjusande hotell med utsikt över vattnet – ett hedrande tillfälle att få glänsa, fundera och skriva. Jag valde en av mina låtar som jag tyckte var lämplig att framföra med orkester.
Men när det meddelades att Bob Dylan hade fått priset och accepterat, kändes det inte längre passande att sjunga en egen låt. Jag befann mig i en oväntad situation och hade motstridiga känslor. Var jag rätt person för uppgiften, i hans frånvaro? Skulle det orsaka missnöje hos Bob Dylan, som jag aldrig velat göra missnöjd? Eftersom jag hade lovat, och efter en del avväganden, valde jag ändå att sjunga ”A hard rain’s a-gonna fall”, en sång som jag har älskat sedan tonåren och en av min framlidne makes favoriter.
LÄS MER: Här kommer Patti Smith av sig under hyllningen
Nervös på Nobelprisutdelningen
Från den stunden ägnades varje ledig stund åt att öva på den tills jag lärt mig och kunde förmedla varje rad. Jag har min egen blåögda son – ”blue-eyed son” – och sjöng de orden för mig själv, om och om igen, i samma tonart som originalet, med glädje och beslutsamhet. Jag hade bestämt mig för att sjunga låten exakt som den är skriven och så bra som jag är förmögen att göra den. Jag köpte en ny kostym, jag fixade håret och kände mig redo.
På Nobeldagens morgon vaknade jag lite nervös. Regnet öste ner och det fortsatte regna tungt. Medan jag klädde på mig gick jag igenom sången och kände mig trygg. I hotellobbyn stod en vacker japansk kvinna i formell, traditionell dräkt – en broderad, gräddfärgad, golvlång kimono med sandaler. Hennes håruppsättning var perfekt. Hon berättade att hon var där för att hedra sin chef, som skulle få Nobelpriset i medicin, men vädret var inte på hennes sida. Du ser strålande ut, sa jag; varken vind eller regn kunde ändra på det.
När jag väl kom fram till Konserthuset snöade det. Jag hade en perfekt repetition med orkestern. Jag fick min egen loge med piano, och serverades te och varm soppa. Jag visste att människor såg fram emot framträdandet. Allt låg framför mig.
Levde i Bob Dylans tidevarv
Jag tänkte på min mamma, som köpte min första Dylanskiva när jag knappt var 16. Hon hittade den i fyndaffärens realåda och köpte den med sina drickspengar. ”Han ser ut som nån du borde gilla”, sa hon till mig. Jag spelade skivan om och om igen, min favorit var ”A hard rain’s a-gonna fall”. Det slog mig den gången att även om jag inte levde i Arthur Rimbauds tidevarv, så levde jag i Bob Dylans. Jag tänkte på min man och mindes de gånger vi framfört sången tillsammans, kunde se hans händer ta ackorden.
Och så plötsligt var det dags. Orkestern var placerad på balkongen ovanför scenen där kungen, kungafamiljen och pristagarna satt. Jag satt bredvid dirigenten. Kvällens program avlöpte som planerat. Medan jag satt där föreställde jag mig hur pristagare från förr gick fram till kungen för att ta emot sina medaljer. Herman Hesse, Thomas Mann, Albert Camus. Sedan presenterades Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur och jag kände mitt hjärta dunka. Efter att ett gripande tal till hans ära hade lästs upp, hörde jag mitt namn och reste mig. Som i en saga stod jag framför den svenska kungen och drottningen och några av världens bästa hjärnor, beväpnad med en sång där varje rad krypterade erfarenheten och spänsten hos poeten som diktat dem.
De första ackorden öppnade upp sången och jag hörde mig själv sjunga. Den inledande versen gick hjälpligt, lite skakigt, men jag var säker på att jag skulle finna mig tillrätta. Men i stället överfölls jag av en svärm av känslor, som växte med en sådan lavinartad styrka att jag var oförmögen att hantera dem. I ögonvrån såg jag det stora kamerastativet och alla dignitärerna på scenen och folket där bortom. Ovan vid en så överväldigande nervositet var det omöjligt för mig att fortsätta. Jag hade inte glömt bort de ord som numera var en del av mig. Jag var bara inte kapabel att få ut dem.
Allt för att tjäna Dylans verk
Detta märkliga tillstånd vägrade minska eller passera utan höll mig kvar i sitt grymma grepp. Jag blev tvungen att avbryta och be om ursäkt och sen försöka igen, kvar i samma läge, sjunga vidare, fortfarande snubblande, med hela min varelse. Jag var knappast omedveten om att sångens budskap inleds med orden ”Jag snubblade fram längs med tolv dimmiga berg” (“I stumbled alongside of twelve misty mountains”) och avslutas med raden ”Och jag ska känna min sång väl innan jag börjar sjunga” (”And I’ll know my song well before I start singing”). När jag satte mig igen kände jag misslyckandets förödmjukande styng, men också den märkliga insikten om att jag på något sätt hade klivit in i och i sanning levt i diktens värld.
Senare, på Nobelfesten, satt jag mitt emot den amerikanska ambassadören – en vacker, vältalig iransk-amerikan. Hon hade fått i uppgift att läsa upp ett brev från Dylan innan taffeln bröts. Hon läste felfritt och jag kunde inte låta bli att tänka att han hade två starka kvinnor på sin sida. Den ena hade vacklat, den andra inte, men båda hade gjort allt för att tjäna hans verk.
"Allt ska rymmas inom mig"
När jag steg upp nästa morgon föll snön. Vid frukosten hälsades jag av många av de Nobelprisvinnande vetenskapsmännen. De berömde min mycket offentliga kamp. De sa att jag hade gjort ett bra jobb. Jag önskar jag hade klarat det bättre, sa jag. Nej, nej, svarade de, det önskar inte vi. För oss var ditt framträdande som en metafor för vår egen kamp. Vänligheten fortsatte genom dagen och mot slutet hade jag förlikat mig med den innersta sanningen om min uppgift. Varför viger vi oss åt arbetet? Varför uppträder vi? Det är för att människor ska underhållas och förändras. Det är för deras skull. Sången begärde inget. Skaparen av sången begärde inget. Så varför skulle jag begära något?
När min man, Fred, dog sa min far till mig att tiden inte läker alla sår, men ger oss redskapen för att uthärda dem. Jag har lärt mig att detta är sant i både stort och smått. När jag blickar mot framtiden är jag säker på att det hårda regnet kommer att fortsätta falla, att vi alla måste vara vaksamma. Året är på väg att ta slut och den 30 december ska jag spela skivan ”Horses” med mitt band, och min son och min dotter, i staden där jag föddes. Och allt jag sett och upplevt och minns ska rymmas inom mig och all den tunga ruelsen ska i glädje förenas med alla andra ögonblick.
70 år av ögonblick, 70 år av att vara människa.
Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga texter
Patti Smith
Patti Smith är musiker, kompositör och poet. Texten har tidigare varit publicerad i The New Yorker.
Översättning: Jens Liljestrand