Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag kommer att sakna Palmemordets alla gåtor

Olof Palme.Foto: ROLF ADLERCREUTZ/TT / ROLF ADLERCREUTZ TT NYHETSBYRÅN
Stefan Lindberg. Foto: MARCUS ERICSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANDERS HOLMSTRÖM / TT / / TT NYHETSBYRÅN

Vad betyder genombrottet i Palmeutredningen för alla som levt och ägnat sina liv åt gåtan på mordnatten?

Stefan Lindberg skriver med privatspanarens själ om ett land som håller andan i väntan på upplösningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Om jag hade fått en hundring varje gång någon velat prata Palmemordet med mig skulle jag haft råd med en femma på Norr Mälarstrand vid det här laget. Ändå bryr jag mig liksom inte längre. Jag är fri! Men så var det inte för några år sen. Då var det nog jag som visste mest i Sverige om Skandiahusets kulvertar och polispiket 3230 och Lisbethkulan och den finske kroppsbyggaren från Upplands Väsby. Ergo hela det entourage som befolkar den där utredningens labyrinter. Sen blev jag liksom färdig med det. Men så plötsligt, en blåsig kväll i en annan februari, 34 år senare, börjar mobilen plinga och så dras man in igen.

Och nu är det inte Christer P, utan chefsåklagare Krister P, som har något på hjärtat. För nya förhör har gjorts och det ska komma åtal och/eller nedläggning. Och man får ju hoppas att han har på fötterna, för det ligger en stor boll på straffpunkten och nu vill vi faktiskt att den sparkas i mål.

Uppenbarligen har Krister P lyckats med något som brukar vara privatspanarnas bästa gren.

Personligen har jag aldrig trott på Stig Engström, den reklamare från Södertälje som av allt att döma är den som pekas ut. Det tror jag när jag ser det (som mormor sa). Men om det nu är han, eller han och några till (det är då det börjar bli krångligt) så är jag den förste att försöka ändra mig. Och jag kommer sitta bänkad framför tv:n när lösningen annonseras, för det kommer bli som på 80-talet: experter i överkammad flint, konspirationsteoretiker och Jan Guillou och GW. För uppenbarligen har Krister P lyckats med något som brukar vara privatspanarnas bästa gren. 

1986. Blommor på mordplatsen.Foto: ROGER TILLBERG / STELLA PICTURES

Att runda Lisbeth Palmes blick. Själv rundade jag den i 28 år, tills molnet upplöstes och Sveavägsnatten tömdes på folk. Men det är ju det som Krister P också verkar ha gjort. Tömt natten. Han har gått tillbaka till mordplatsen och börjat där. Det är bra. Men jag tror ändå på Lisbeth. Förlåt.

Vittnesmålet i tings- och hovrätt är enligt mig (och där tappade jag 90 procent av artikelläsarna) inte avfattat av en slarver eller fjärrstyrd nickedocka. Jag tycker faktiskt att det låter som en helt vanlig människa, som sett något och vill få det här rätt.

Krister Petersson.Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men vad vet vi efter att tidens strömmar strömmat? Det hela utspelade ju sig i liksom en annan tid! Och problemet är att när det gäller Palmemordet finns det ingen glömska, nej, allt bara fylls på: ju längre bort vi rör oss från den där februarinatten 1986, desto mer fylls skäppan. Tvärtom mot hur det är i livet, som långsamt bleknar, rinner mellan våra händer och blir borta. Spåren blir här bara fler. Och större. Och djupare. Och vet ni varför vi dras till Palmemordet? Det är för att verkligheten är plågsamt oklar och för att det inte finns någon Gud. Bara tro. Bara slump och förkylningar och allmän stress till bussen. 

Allt i den natten ska vara fyllt med liv, mening, avsikt.

I Palmemordets nebulosa råder däremot en annan ordning. Där sker ingenting bara så där, inget nattligt telefonsamtal rings slumpmässigt fel och inget borttappat utredningspapper tappas bort utan mening. Nej! Natten till lördagen den 1 mars 1986 finns det knappt ett västmanländskt toalock som glömts att läggas på av en slump. Den natten finns inga fem kapslar tjack och inget vapen med pärlemorhandtag på Sigge Cedergrens hatthylla, för allt i den natten ska vara fyllt med liv, mening, avsikt. Berättelse, helt enkelt. Och det är ur det gyttret som jag, med nöd och näppe, lyckades undfly. För inne i det kan man bli galen. Och det är det vi får hoppas att åklagare Krister Peterson inte blivit.

En revolver typ Smith & Wesson .357 Magnum. Foto: TT NYHETSBYRÅN POLISEN

Och så verkar det ju inte vara. Han har bra track record och ska ha börjat om på brottsplatsen och inte i några Holmérska fantasier. Och det verkar faktiskt som om han och hans fyra medhjälpare har hittat något. Eller? Jo. Så ring inte och stör mig den kvällen när han går live med vad han vet, för då kommer i alla fall jag att sitta klistrad framför tv:n.

Men det perversa är ju också att det kommer att kännas lite sorgligt om polisen har hittat en DNA-pepprad revolver i Stig Engströms gräsmatta. (Det måste vara honom de utreder). För om Palmegruppen presenterar ett åtal och lägger ner för att mördaren är död (jag skäms när jag skriver det här) kommer jag att sakna Grandmannen och Dekorimamannen och Den Blonde Jätten som sågs skugga Palme över Sergels torg, och galningarna i EAP och det stora antalet trasiga män i Stockholms innerstad som hade en Smith & Wesson registrerade på sig vid tiden för mordet. Jag kommer att sakna Victor Gunnarssons sextimmarsfika på Café Mon Chéri och hans dröm om USA.

Ge oss nu bara inte ännu ett indicium, ännu en cul de sac eller ett outrett missförstånd.

Och jag kommer sakna spelklubben Oxen och Christers pendeltågsresa hemåt genom den elektrifierade snön, mot satellitstaden där han tillbringade natten med att ”studera porr”, tills han somnade och vaknade och grät för att Palme var mördad, vinglade ner till Sollentuna kommunhus och snodde statsministerfotografiet från kondoleansbordet.

Men ändå, Krister P, skit samma. Hjälp oss! Ge oss nu bara inte ännu ett indicium, ännu en cul de sac eller ett outrett missförstånd. Herregud, mordet är ju så gammalt att vi nästan glömt det! Låt solen gå upp över vår barndom och låt den där februarinatten äntligen få vara över.

 

 

Stefan Lindberg är författare. Om Palmemordet har han skrivit i romanen ”Nätterna på Mon Chéri”.

 

 

RECENSION. Stefan Lindbergs ”Nätterna på Mon Chéri