Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jag kommer alltid vara Andy Warhol tacksam

Porträtt av Andy Warhol från dagen innan utställningen på Moderna museet öppnade (1968).
Foto: LASSE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN
"Elektriska stolen" från 1967 visades också i Stockholm.
Foto: Albin Dahlström / Moderna museet / ARS, New York
"Kroppsbyggaren (handen på höften)" från 1982–87.
Foto: ALBIN DAHLSTRÖM / MODERNA MUSEET
Peter Cornell är kritiker på Expressens kultursida.
Foto: YLWA YNGVESSON

På Moderna museet i Stockholm visas en utställning om Andy Warhols utställning från 1968. Peter Cornell minns sitt möte med den generösa superstjärnan.

RECENSION | KONST. De som inte var med tycker väl att det blir tjatigt med allt tal om 60-talet. Men sorry, det var då allt hände. Till exempel Andy Warhol på Moderna museet, MM, i Stockholm1968, hans första separatutställning på ett museum.

MM visar nu ett slags åminnelse av händelsen, snarare än en konstutställning: några egna verk, brev och dokument, den obskyra historien om Brilloboxarna, den legendariska katalogen och filmen ”Chelsea girls”. Tyngdpunkten ligger på kritikernas reaktioner, alltifrån förbluffade och entusiastiska till Ulf Lindes avsmak.



Valerie Solanas

Jag minns att jag var på öppningen (herregud, ett halvsekel sedan) och växlade några ord med konstnären. Hösten 1967 hade Staffan Cullberg och jag varit i New York – två okända spolingar i 20-årsåldern – med ett vagt uppdrag från tidskriften Konstrevy att intervjua amerikanska konstnärer. 

Lika snorkigt som vi bemöttes på fisförnäma tidskriften Artforum, lika generöst tog Warhol emot oss: ja visst, kom upp till The Factory i morgon kväll. Vänlig, närmast lite blyg, visade han och ett par medarbetare några av hans filmer för oss. Därefter har han min orubbliga sympati – medan jag fasar över kanoniseringen av Valerie Solanas som försökte mörda honom.



Mediesamhället

MM låter honom vara så mångtydig som han är. Tillsammans med McLuhan och Debord är Warhol den förste som ställer en kritisk diagnos på det postmoderna mediesamhället; dess signalement är upprepningen som nöter ned allt. 

Och Warhol gör sig själv till ett slags försöksperson, på en gång oskuldsfull som en korgosse och deltagande observatör i alla slags gränsöverskridningar. Han kastar sig i den kommersiella syndafloden av reklam, sensationsmedia och massproduktion – men har samtidigt rötter i Duchamp, och ännu längre bort i den äldre konstens melankoliska vanitasmotiv. Och allt genomför han med en oöverträffad formell skicklighet, som i ”Chelsea girls”, en helt nyskapande cinematografisk diptyk.



KONST

WARHOL 1968

Moderna museet i Stockholm

Till 17/2 2019


Peter Cornell är hedersledamot i Konstakademien och medarbetare på Expressens kultursida.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.