Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag känner igen mig i Buschs husdrömmar

Ebba Busch.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Trasslet med Ebba Buschs husköp riskerar att stämpla KD-ledaren som cynisk och kallhamrad.

Jens Liljestrand skriver om affären som blottar en djupt mänsklig längtan efter idyllen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Carl Larsson-gården Lilla Hyttnäs ligger vidunderligt vackert vid vattnet. Jag vet inte om Ebba Busch har varit där, men jag tror att hon uppskattar konstnären som har gjort platsen ikonisk. Sommaren 2018 skrev jag en essäserie där landets partiledare fick föreslå varsitt konstverk som för dem representerade Sverige; KD-ledaren valde då just Carl Larsson och hans tavla ”Frukost under stora björken”.

Jag minns detta särskilt, inte bara för att målningen är ett charmigt stycke bohemisk familjelycka från förra sekelskiftet, utan också för att den motivering jag fick från partiledarens presskontakt var så underlig. Den korta texten, som enligt mejlet ska ha skrivits av Ebba Busch själv, inleddes med följande mening:

”Carl Larsson är känd för sina vackra akvareller i vilka han främst för att skildra det idylliska familjelivet.”

Läs meningen igen. Läs den två gånger. Förutom att den rent syntaktisk är trasig ser den också lite ... lånad ut.

När jag gick in på Larssons Wikipedia-sida för att söka information om konstverket förstod jag vad som hade hänt. Där, i första stycket, presenteras konstnären som ”känd för sina akvareller av idylliskt familjeliv”.

Carl Larssons ”Frukost under stora björken”.
Foto: Upphovsrättsskyddad enligt lagen

Det är högstadienivå på den plankningen och även om presskontakten möjligen bär en del av skulden fick fadäsen länge forma min bild av Ebba Busch som en ytlig, plastig, lite själlös politiker. Liksom den gången hon stod i ”Aktuellt”, inbjuden för att diskutera sitt förslag om en litterär kanon i skolan, och inte kunde ange författarna till ”Gösta Berlings saga”, ”Giftas” eller ”Gentlemen”.

”Det står faktiskt helt still!” sa hon glatt i studion och det fanns en fascinerande skamlöshet i hur pinsamheten – att så totalt sakna det kulturarv man vill tvinga på andra – bara rann av henne.

Två timmar söder om Carl Larssons idylliska Sundborn, en mil norr om Uppsala, ligger en sjö där Ebba Busch eventuellt har köpt ett hus. Och ju mer jag läser om den trassliga historien mellan henne och 81-åriga Esbjörn Bolin – och det brokiga galleri av brorsöner, advokater, ombud och mäklare som befolkar den – desto mer ömkar jag henne.

En rad undersökningar visar att villalivet är den absolut mest populära boendeformen i Sverige.

För på botten av denna kökkenmödding av rykten, anklagelser och ovädrad familjebyk finns ett ovedersägligt faktum: En frånskild 33-årig tvåbarnsmamma längtar efter ett hus vid en sjö.

Detta gör Sveriges ovanligaste partiledare, hon som växte upp i Livets ord, hon som gjorde kometkarriär i sitt parti och under en period av sitt partiledarskap var yngre än ungdomsförbundets ordförande, hon som åker på partyresa till Israel med Micael Bindefeld och coronafestar med influencer-kompisen Margaux Dietz, till något förbluffande vanligt. En rad undersökningar visar att villalivet är den absolut mest populära boendeformen i Sverige. Ebba Buschs önskan om att bo vid den sjö där hon en gång växte upp, där hennes föräldrahem är beläget, där exmaken och fadern till hennes barn ännu bor, är bland det mest svenssonaktiga jag kan tänka mig.

”Hon framstår som kallhamrad och omänsklig”, säger medierådgivaren och krishanteraren Paul Ronge till Expressen. ”Vanliga människor känner igen sin egen morfar i den här 81-åringen.”

Det kan förstås hända. Själv känner jag bara igen mig själv. Den här hösten har jag äntligen flyttat till villa och kan stolt vittna om den självgoda mysfaktorn i att fälla ett träd på sin egen tomt (något Busch nu har polisanmälts för), såga det, klyva det och elda upp det i öppna spisen (det är dock oklart om eldstaden funkar i det ruckel Busch har köpt för 3,9 miljoner), stoppa in fötterna i en mohair-filt, svepa upp yngsta barnet i knäet och läsa sagor medan brasan knastrar och brödet gräddas och rådjuren betar uppe på bergsknallen och ... Ja. Det är underbart.

Ändå är det omöjligt att tänka sig någon annan svensk partiledare i motsvarande situation. Oavsett om du hetat Jimmie Åkesson eller Nooshi Dadgostar hade du tackat för dig, stoppat handpenningen i fickan och gått tillbaka ut på Hemnet så fort 81-åringen, hans familj och inte minst medierna började ifrågasätta affären.

Hennes ståndaktiga vägran att acceptera den mediala dramaturgin och släppa huset med sjötomten och den solkiga rättsprocess som nu helt säkert väntar, är ett mysterium.

Jag läser resten av Ebba Buschs så illa tillyxade motivering, den gången hon valde Carl Larssons ”Frukost under stora björken” till sin bild av Sverige.

”Tillvaron är säkert inte bekymmersfri – det är den aldrig”, fortsätter hon. ”Men livet underlättas av goda relationer. Av en nära gemenskap. Av ett hem.”

Denna grundläggande, ytterst vardagliga längtan riskerar nu att torna upp sig som det stora hotet mot KD-ledarens politiska karriär. Det är djupt ironiskt.

Ebba Busch skulle ha flyttat in före jul, jag vet inte om hon hade tänkt fira där men jag föreställer mig det, hur hon kanske hade tänkt sätta upp en adventsstjärna, fylla de gamla rummen med granbarrs- och saffrans- och pepparkaksdofter, med barnens skratt, med plingande änglaspel och Peter Jöback eller Jussi Björling eller Carola.

Hennes ståndaktiga vägran att acceptera den mediala dramaturgin och släppa ifrån sig huset med sjötomten och i stället gå rakryggad in i den solkiga rättsprocess som helt säkert väntar, är ett mysterium. Den gör henne mänsklig. Den gör henne farlig.

Den får mig att svepa filten lite tätare kring fötterna.


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=s

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.