KULTURDEBATT | EXTREMISM. Björn Söder säger att man inte kan vara jude och svensk.
Richard Jomshof säger att muslimer är det största hotet mot Europa. Italiens nya inrikesminister Matteo Salvini från det högerpopulistiska och invandrarfientliga Lega Nord säger att skyddet av den maffiahotade författaren Roberto Saviano ska ”utvärderas”.
När jag hör dessa män kan jag inte längre vara tyst. Aldrig tidigare har jag varit så orolig över utvecklingen.
Extremister har alltid funnits. På 1990-talet mördades poliserna Robert Karlström och Olov Borén och fackföreningsmannen Björn Söderberg när de i tjänsten försökte skydda oss mot det nazistiska våldet.
Det var skrämmande att inse att det fortfarande fanns människor som hyste sådana åsikter. Men samtidigt kände jag en trygghet i att hela samhället stod upp mot nazisterna.
Åkessons myter inte grund för ett samhälle
Jimmie Åkesson insåg tidigt att de inte kunde vinna anhängare med de gamla bruna slagorden. Därför har Sverigedemokraterna gjort allt för att tvätta bort naziststämpeln. De verkar också ha lyckats – eftersom anspelningar på deras nazistiska förflutna sällan görs. De har också varit framgångsrika i sin strävan att framstå som ett normalt svenskt parti med allmänna välfärdsambitioner, trots att alla vet att främlingsfientligheten är den verkliga politiska drivkraften. Sverigedemokraternas myter kan inte utgöra grunden för ett samhällsbygge.
I mitten av 2000-talet blev så islamisterna starka i vårt land. De hotade andra muslimer som inte ville ansluta sig till deras ideologi, och nu var jag själv direkt berörd. Men här vek samhället undan. Islamister fick både pengar och legitimitet, och kunde därmed förstärka och utvidga sin kontroll över oss andra.
LÄS MER – Naomi Abramowicz: Salafister försöker hjärntvätta barn och unga
Så länge extremismen mest drabbade folk i förorter var det inte många i etablissemanget som förstod vad som pågick.
Den antirasistiska rörelsen har försökt förtiga problemen. Många antirasister, till exempel inom Vänsterpartiet, verkar tyvärr bara kunna hålla en tanke i huvudet – att fördöma svenska rasister.
I det syftet har de ofta blundat för eller till och med förnekat hedersförtryck och islamistiskt förtryck. De förstår inte att de i själva verket utnyttjas av islamister.
Sverigedemokrater och islamister stärker varandra
I dag kläms demokratiska muslimer från två håll. Tänk dig att du är en muslimsk man i Sverige som kämpar för att män och kvinnor ska leva jämställda. Du blir hatad av muslimska extremister för att du låter din fru gå utan sjal. Samtidigt betraktar Sverigedemokraterna och deras väljare dig som den värsta kvinnoförtryckaren. Massor av mina manliga vänner – kurder, pakistanier, turkar – har det så.
Så länge som islamister tillåts representera alla muslimer kommer de att, tillsammans med Sverigedemokraterna, dominera och styra integrationsdebatten. Tillsammans kan de frammana bilden av en skarp skiljelinje mellan kristna och muslimer.
Sverigedemokraterna och islamisterna betingar och stärker varandra i en infernalisk växelsång av hat. Jag har bott i Sverige i 38 år i augusti. Jag har aldrig känt sådan oro förr.
LÄS MER – Nalin Pekgul: Stoppa religiösa friskolor
Vi som tar avstånd från deras idéer måste höja våra röster och klargöra var samhällets skiljelinje går. Den går inte mellan kristna och muslimer. Den går mellan de som står för tolerans och vill hålla ihop samhället och de som vill splittra samhället genom att blåsa under intolerans och fördomsfullhet. Vårt land består av människor med rötter i Somalia och Iran, likaväl som i Värmland och Västerbotten.
Vi förenas inte av några mystiska blodsband. Vi kräver vår rätt att känna oss hemma i flera olika sammanhang.
Jag kom till Sverige från Turkiet 1980 och glömmer aldrig känslan av frihet – att kunna läsa vilka böcker jag ville eller lyssna på min favoritmusik på hög volym.
Politik för mig har aldrig handlat om position eller försörjning utan om demokrati och yttrandefrihet. För jag kommer från ett samhälle utan demokratiska rättigheter.
Ann-Sofie Hermansson har varit för ensam
Därför kan jag inte vara tyst längre, och ger mig efter sju år som sjuksköterska och skribent åter in i den svenska politiken. Jag gör det som kampanjmedarbetare till Ann-Sofie Hermansson, eftersom hon som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg under en kritisk period tydligt har tagit ställning mot de extrema grupperna och för demokratin. Och hon har varit alldeles för ensam i det här arbetet.
Precis som jag har Hermansson saknat det stöd hon behöver. Det har inte kommit från hennes eget parti, och inte heller från de andra demokratiska partierna. Nu ska vi kampanja tillsammans i Göteborgs förorter.
I veckan kom en rapport från Försvarshögskolan där det framgår att antalet personer inom den våldsbejakande islamismen i vårt land har tiodubblats på tio år. Det här är ännu ett exempel på hur viktigt detta motstånd är.
Jag träffar dagligen människor av alla olika nationaliteter som är oroliga och arga över de etablerade partiernas sätt att undvika frågor om islamism och hedersförtryck.
Detta måste sluta. Bara då kan vi börja vinna tillbaka väljare från SD.
Nalin Pekgul är sjuksköterska och skribent. 2014 skrev hon boken "Jag är ju svensk" tillsammans med Cheko Pekgul.
