Jag har aldrig fått ragg på Riche – har ni det?

KULTURDEBATT. En gång var jag på Willys med Henrik Berggren. Fram till den här dagen har ingenting känts så onaturligt som att åka gårulltrappa med Henrik Berggren. Efteråt gick vi till en bar. En i Teddybears STHLM stod i baren. ”Hur går det med reklammusiken?” sa Henrik Berggren i stället för hej eftersom reklammusik känns lika naturligt för honom som gårulltrappa med honom känns för mig. En sorts positionering och uppnosig energi som jag fann rörande från någon som sover 22 av dygnets 24 timmar. Samma trötta uppnosiga energi känner jag initialt inför att Riche har öppnat en filial på Södermalm, ”Riche Fenix”. Det är ett passande namn. Söder är dött för mig. Södermalm, where trends go to die. Södermalm, where töntar goes to live. Ur askan ska Riche Fenix resa sig.

Jag sprängde banken och tog ett miljonbeloppsförskott från ett musikförlag (jag tror att det var Håkan Hellströms pengar?) för att ha råd med min första egna lägenhet på Södermalm. Sen sålde jag den snabbt vidare till ett bratbarn från Göteborg och ja, då betalade pappa. Jag har förstått att det är så man får bostad i Stockholm. Rik pappa eller Håkan Hellström betalar. Det är samma sak. 

För oss som växte upp på krogen är original Riche både mamma och pappa och farmor och farfar på samma gång.

Strax efter började jag dejta en krögare, det är enklast så när man festar dedikerat, han driver de där krogarna som stockholmarna älskar att äta pasta och dricka vin med julklappslackerad kork på – som också kostar en kontantinsats – och jag minns hur djupt ledsna de var på en av restaurangerna när en realitystjärna hade varit där och postat något uppmuntrande på sociala medier. Månad efter månad var det omöjligt, till och med för en tuff person, att få bord. Det var nämligen helt fullbokat av helt normala människor som följde realitystjärnan på Instagram, vilket förstörde exakt varje millimeter av coolness. 

Till skillnad från nya krogar så står gamla etablissemang över den sortens ängslighet. Som en extremt gammal person? Eller typ fotriktig sko? No need. För oss som växte upp på krogen är original-Riche både mamma och pappa och farmor och farfar på samma gång – och nu har det kommit smått! Jag blir varm av alla minnen jag inte minns, alla tårar som har spillts och självförtroendet som det tog att våga gå den hemliga gången genom köket in till Teatergrillen för första gången… för att försöka gömma mig i silvervagnen och servera mig själv som dagens special till någon riktigt jävla rik.

OG Riche är blå. Baby Riche är röd. Ölhallsbullrig. Och proppfylld med bekanta stockholmsansikten. Invigningen känns lite som att festa på Island. Alla två gånger jag har klubbat i Reykjavik så har jag träffat exakt varje person jag såg på klubben på gatan (eftersom det finns en gata) dagen efter och alla hälsar entusiastiskt som att vi vore ett enda stort mjölgäng. 

Här ser jag en del efterfestspöken från ett svunnet liv jag helst undviker, en indieikon, musiker, musiker, musiker, en sexig författarinna, nån konstnär vars svala energi jag är för efterbliven att ta in, alltid femhundra ”DJ:s”, en cancellerad man, kreti, pleti och en lite väl ung kille som vill bjuda på något. Ja tack!! 

Skit samma. Champagne på is. En sista drink. Barn av vår tid.

Sidenote: Var är alla modeller? Det känns som att det var modeller överallt för tio år sen. Nu? Fågelskrämmor överallt? Har inte stockholmarna blivit fulare? Åker man till Köpenhamn swishar det ju bara förbi olika osminkade älvor på cyklar de typ flätat ihop själva med en bärs i handen 14.00 och man ba okkkkkkej här står jag klumpfot med något fult från Humana på mig och tycker kanske det är lite tidigt att börja dricka… Skit samma. Champagne på is. En sista drink. Barn av vår tid.

Neonkonstverket som ramar in fönstren mot Götgatan heter ”Till Olle” (Ljungström) och entrén ska efterlikna en brinnande cigarett. Olle tänkte döpa en diktsamling han skrivit till ”Kända tjejer som jag har knullat” eftersom diktsamlingar enligt Olle mest heter saker som typ ”Höstlöv” eller annan pretentiös skit. Förutom att jag kommer sno titeln till min egna framtida diktsamling så känns det som att om det finns en ung Olle Ljungström i dag så är risken stor att han befinner sig på Baby Riche just nu och förmodligen har legat med många av besökarna. (Passar personbeskrivningen in på dig? Hör av dig.)

Någon undrar om stammispriserna följer med från gamla till nya. Någon annan oroar sig över att hen nu kommer börja gå hit i stället för sunkhaket Baltazar snett över gatan och bli ”ruinerad” på sikt. Kanske ofattbart att inget högerparti har plockat upp de stigande ölpriserna som en av valets hetaste frågor och erbjudit ytterligare sänkning av restaurangmomsen eller dylikt så sexmissbrukande Mediestockholm kan fortsätta dricka fem dagar i veckan. 

Jag ser fram emot att skrika och gråta och inte få ett enda ragg eftersom ingen vågar prata med mig där.

På tal om sex. Gamla Riche kallas ju i folkmun för skilsmässodiket och jag har börjat undra varför. Är liksom inte alla barer skilsmässodiken? Jag har aldrig fått ragg på Riche. Har ni det? Lilla baren känns mer som ett dagis än en bar. Man står alltid i vägen för någon och blir puttad på från fem olika håll samtidigt som man skriker sig skithes för att överrösta nån störig musik och till slut gråter man av någon anledning, går hem i affekt och glömmer att betala. I stora baren står vuxna människor i klackskor och kostym, för artiga samtal och andas gin och tonic, vilket i och för sig gör att jag inte vågar vara där utan alltid bara återvänder till dagiset där jag hör hemma. Det kanske förklarar saken när jag tänker efter. 

Jag hoppas att Baby Riche blir ett naturligare skilsmässodike för oss som aldrig varit intresserade av en ”aw”, varken äger handväska eller klack och snarare är ute efter en tomhetsdövande stund än att inte göra bort sig. Jag vet inte, men jag tror att mina dumma små ögon såg en liten bastuklubbig lounge intill toaletterna på nedervåningen som verkligen bjöd in till otrohet och skandal! 

Jag ser fram emot att skrika och gråta och inte få ett enda ragg eftersom ingen vågar prata med mig där. Trots att det ligger i töntland.

Av Josefine Jinder

Josefine Jinder är musiker. Hennes senaste skiva är ”Salta diamanter”.

Månens sällskap: I bröllopsvalsens virvlar

PODCAST. Om bröllopsfesten som alkemisk process. Och om att låta rörelsen vägleda tanken. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.