Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag hänger fram min svarta knytblus

Sara Danius och Sara Stridsberg.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT
Sara Danius möter pressen efter att hon avgått.Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Knytblusmodet var både aktivistiskt och finurligt. 

Gunilla Brodrej hyllar Danius lekfullhet, mod och mode.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Förra sommaren klev Sara Danius på 69:an mot Djurgården. Hon skulle också ut till Bonniers årliga förlagsmingel. Jag sa spontant ”hej”. Hon såg mest överraskad ut, men formade sin röda mun till en svag hälsning. Det här var bara några veckor efter hennes lika briljanta som infernaliska Sommarprat i P1. Så elegant hade ingen någonsin tvålat till den högdragne Horace Engdahl. Och det var som att hela Sverige njöt. 

Det märkliga med Sara Danius var ju att hon, varken särskilt varm eller folklig, eller kanske just därför, hade blivit den modiga klasskamraten som vi andra skickade fram för att äntligen prata omkull den där manliga mallgrodan som styvnackat vägrade lyssna på oss andra. Så var känslan.

Och när hon klev ut från Börshuset. Avgången.

En man hade anklagats för sexuella övergrepp med resultatet att hon, Sara Danius, den första kvinnliga ständiga sekreteraren fått gå. 

Hon fick mig att famla efter Kleenex där hon tågade i väg genom Gamla stan med högburet huvud, en blomsterbukett i höstfärger och den gräddvita knytblusen i siden fladdrande i vinden. Dessutom flankerad av Sara Stridsberg vars roman ”Kärlekens Antarktis” jag just höll på att läsa.  

Det sades att Danius lekar med sitt skånska alter ego Gittan blev enerverande. Att hon inte var ”professionell”. Men dessa rykten fördjupade bara min känsla av att vara befryndad med henne. Visst. Bildning, ordning, statuter. Men det är någonting djupt obehagligt med människor som aldrig kan släppa loss – och leka. Alla minns hennes rosa och brandgula cape på Nobelprisutdelningen 2018. Jag hyllar modet att burra upp sig som en påfågel bland idel frackar. Överlagt. Rakt i blickfånget.

Men dessa rykten fördjupade bara min känsla av att vara befryndad med henne.

Så jag sa hej på bussen. Om hon hade stannat till hade jag sagt att vi var födda samma år. Att jag också kom från Täby. Att jag hade tänkt på henne när jag stod på Bröstcentrum sist och fick mina bröst utkavlade som vetedeg. Jag vet inte vilken sorts cancer som drabbade Danius men jag tänkte ändå på henne lutad mot den svala mammografen i det kala rummet. 

Och så knytblusarna. Den aktivistiska men också förlåtande knytblusen. Den som draperar sig stiligt kring en hals som börjar bli rynkig. Den som gjorde att Camilla Thulin för ett tag avlöste Gudrun Sjödén som leverantör till kulturtanterna. 

Så i dag tar jag fram min kolsvarta knytblus ur garderoben. Hänger upp den för vädring och vördnad. Min svarta Sara. Hej!

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

LYSSNA PÅ PODCASTEN LUNCH MED MONTELIUS. Här är länken till ett avsnitt från våren 2018 som till stor del handlar om knytblusaktivismen Rosett på slipsen.