Jag hade inte bara en farfar – jag hade flera

Sami Said är författare och medarbetare på Expressens kultursida.
Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NOK
Sami Said, första skoldagen i Tyskland.
Foto: Privat

Aldrig tidigare har längtan mellan generationerna varit så stor som under pandemin när mor- och farföräldrar varit isolerade från sina barnbarn.

Författaren Sami Said inleder Ungkulturens sommarserie om bandet mellan barn och äldre.

När släktingarna blev kvar i ett land långt borta stod nya människor redo att ta på sig rollen som en mormor eller morfar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Vi är en generation födda utan far- och morföräldrar eller några sådana historiska ting. Allt det där blev kvar i andra länder men inte har vi lidit några men för det. Våra komplex och fel har vi samlat på oss på annat håll.

Oftast har ju främlingar tagit på sig rollen. Vi behövde sällan vänta länge. Bakom varenda hörn fanns en ny grå person, som om det vore en ännu outforskad naturlag: ett släktträd vill vara fullt.

I Mühlacker hade vi vår tyska Opa, en elegant klädd sjuttioårig granne som brukade komma med frukt och grönsaker han odlat på sin kolonilott.

Han har en elak hund, sa mamma. Den har säkert slickat på äpplena.

En gång när jag fått ett inte helt utmärkt betyg i skolan flydde jag upp till hans lägenhet. Hunden, en schäfer, snarkade snällt på mattan. Min Opa berättade om hur Mühlacker bombades under kriget och visade bilder. Förstörelsen såg man aldrig där ute, bara i hans fotoalbum såg man den. 

Sami Said minns hur Opa i Mühlacker brukade komma med frukt och grönsaker som han odlat på sin kolonilott.
Foto: Privat

Nu vill jag gärna lägga till ett råd han skulle gett mig, något i stil med en man springer inte från flyglarm, men han var inte den typen. Han frågade inte ens varför mamma ropade efter mig ute på gatan. 

Att inte fråga, det är den största trösten.

Nej, vi har inte haft en farfar, morfar, farmor, mormor, vi har haft många. Vi hade Margareta som kom med mat på juldagen. Vi hade torggubben Costa som misslyckades med att lära mig att vissla. Långt efter att vi gav oss av fortsatte de att skicka vykort på våra födelsedagar. Vi skickade aldrig tackkort tillbaka.

Mamma sa att varje människa bär på vänlighet som de behöver göra sig av med. Till och med den kallaste diktatorn har en mops att klappa om.

Så vi saknade aldrig eller längtade eller grubblade över var vi kom ifrån. Jag minns när ett par män knackade på och meddelade att farfar, den ursprungliga, dött. Pappa som försökte hålla tillbaka tårarna, männen som försökte hjälpa med de vanliga fraserna. Det stod skrivet.

Jag minns att jag undrade hur länge de skulle stanna och när vi kunde titta på teve igen. Hos oss var lördagen en helig dag, vår tevedag.

Sami Said med sin bror.
Foto: Privat

De säger att utan sin historia blir man hjärtlös, de säger att utan sin historia bränner man bilar på parkeringen. Av mina grå personer fick jag vårblommornas namn, fick jag höra om ett nytt krig, det allra största. För den med öron finns det gott om historia, spelar ingen roll vems den är, den tillhör ändå bara de döda.

Senare förstod jag att de egentligen varit ensamma och sorgliga, att Opa väntat i åratal på att någon skulle komma uppför trapporna och bläddra i hans fotoalbum och lyssna på hans berättelser. Och jag föreställde mig de andra gamla som väntade på mig, just mig. Jag kommer.

Ett kort tag var jag alltså volontärledsagare på ett ålderdomshem.

Vem är du, frågade hon gång på gång när jag skjutsade omkring henne i rullstolen. Jag försökte att inte ta det personligt. Se där borta, snödropparna har slagit ut.

Kan vi åka tillbaka, sa hon efter fem minuter.

Efter flera promenader med liknande resultat återvände jag inte igen. Antagligen siktade jag för högt. Jag ville nästla mig in i för många släktträd. Men det innebar inte att jag gav upp. 

Ofta säger jag om grannen: Han verkar ledsen. Ofta säger jag om grannen: Han verkar aldrig få besök. Mera baserat på känsla än faktisk observation, medges. 

Och jag föreställde mig de andra gamla som väntade på mig, just mig. Jag kommer.

Häromdagen när jag var ute och sorterade sopor stod han och petade med en pinne i metallåtervinningen. Letade förmodligen efter pantburkar. Det finns få saker sorgligare än en svensk fattigpensionär. Något i mig kände oändlig skuld, ville bjuda hem honom. Alla timmar han bränt ut kroppen på ett industrigolv. För vad? För att varje dag sitta ensam på sitt rum och tugga knäckebröd? Jag tänkte på Opa, Margareta och torggubben Costa.

Att ta hem någon är förstås inte möjligt under en pandemi. Nej, jag erbjöd mig i stället att köpa en pizza åt honom.

Han hörde mig tydligen inte och jag upprepade: Vill du ha en pizza, från pizzerian?

Han grimaserade snett, som om jag sagt något otroligt, som om jag var något otäckt. Nej, han skulle inte ha en pizza av mig. 

Mina goda handlingar blir aldrig väl mottagna, de blir aldrig till virala filmklipp. Därför blev jag möjligen en aning irriterad. Ta inte illa upp, du ser hungrig ut, jag menar inget illa. En pizza, vill du inte ha en pizza?

En pizza, kom igen, farfar.

Okej, sa han lite tveksamt. 

Slutligen gick vi mot kvarterspizzerian. Han skulle få äta sig mätt i dag, han skulle få sällskap. Mitt, på tryggt avstånd. Det slog mig aldrig att han skulle kunna uppfatta situationen annorlunda. 

Flera gånger hörde jag honom muttra: Pizza är ju gott. 

Lamporna inne i lokalen var släckta, de öppnade tydligen inte förrän elva. Ingen fara, jag skulle i stället kunna köpa en macka åt honom på Hemköp.

Han stannade. Han stammade: …men …men jag tappade bara min plånbok. 

Han vände tillbaka till återvinningen för att fortsätta gräva efter sin plånbok. Senare insåg jag att jag skulle följt med och hjälpt honom leta, men det var senare.

Varför vill du ha en farfar, sa min kritiker hemma. Du har själv börjat gråna.

Kanske borde jag ställa mig på gården och söka efter ett hungrigt, sorgset barnbarn. Kanske vore det bättre att låta bli. De behöver inte mina äpplen, mina krig.


Sami Said är författare och medarbetare på Expressens kultursida.


KRAMA BARNBARNEN

Covid 19-pandemin separerade generationerna från varandra. I nyhetsförmedlingen ställdes gång på gång frågan ”När får mor- och farföräldrarna krama barnbarnen igen?” 

Och de som inga barnbarn har undrade varför äldres värde bara mättes i den relationen. 

Expressen Kultur bad några av Sveriges främsta kulturskribenter och författare skriva om ett år av längtan och om bandet mellan barn och äldre.


Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.