Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag hade blivit tokig om jag inte slutade”

Steve Sem-Sandberg.Foto: Kevin Chang/DN/TT / DN
Hanna Nordenhök.Foto: Kajsa Göransson / Norstedts

Den prisbelönta författaren Steve Sem-Sandberg valdes under veckan in på stol 14 i Svenska Akademien. I somras träffade Hanna Nordenhök honom i en intervju för den norska tidskriften Vinduet, som Expressen Kultur nu publicerar ett bearbetat utdrag från.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Det spöregnar dagen då jag ska samtala med Steve Sem-Sandberg. Det är tidig sommar, vi har sagt att vi ska ses ute på grund av coronaläget, det hela verkar omöjligt. Jag mejlar oroligt under dagen varpå han bjuder mig hem till sig, utan synbar ängslan för smitta. Lamporna är släckta i lägenheten, bara regnljuset som faller in utifrån över den frodiga hibiskusen vid fönstret och det ovala bordet jag sett på fotografier från tidigare intervjuer. Det är här han skriver sedan flytten tillbaka till Stockholm från Wien, där han bodde under flera år. 

Vi sitter på var sin sida om bordet, omgivna av bokhyllor. Han låter mig röka på balkongen, även om han själv nästan aldrig går dit ut. 

– Jag tycker inte om att bli betittad. Du ser, jag tycker inte ens om att sitta ute på min balkong.

Det står lite bråte där ute, krukor, ingen stol, ingen har varit här på länge. Mycket riktigt kommer också en granne genast ut på balkongen bredvid och klagar på röken, vi får inte vara ensamma länge, utan går in.

– Du ser! säger han igen med ett snett leende.

Steve Sem-Sandberg när han tog emot Augustpriset för ”De fattiga i Lódz” 2009.Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN

Jag frågar honom vad det är det här med att bli betittad. Sedan säger jag att det får mig att tänka på att han är en ovanlig sorts författare av i dag, i en samtid när så många, även väldigt bra författare, går med att produceras i offentligheten som en gångbar medial persona.

– Det är sant, men det behöver inte nödvändigtvis vara positivt, säger han efter en stund. Det finns en skygghet hos mig, och också ett kontrollbehov, ett ganska starkt sådant. Jag tycker inte om att inte veta vem jag är och vem jag blir i det där, därute.

Nej, du sitter inte i några hemmahos-reportage och berättar om dina sår... I ett visst perspektiv är det ju väldigt mycket en sorts sårets och den autentiska, privata erfarenhetens ordning just nu, man kapitaliserar på det. Jag uppfattar att det finns ett ointresse hos dig att vara den där mediala gestalten, och det är på något vis väldigt trösterikt.

– Jag tycker inte om att bli medialt beglodd. Det där tycker jag är fullkomligt motbjudande. Jag är ganska trygg i att prata om mina böcker, jag har ju gjort det så många gånger nu. Det finns ett räcke att hålla i kring den scenen. Men när man sedan ska berätta om sig själv på ett oförutsägbart sätt... Då blir jag nervös och otrygg. Ska jag låtsas vara någon annan nu, vilken roll ska jag spela, jag tycker att det finns något närmast psykotiskt över det.

Du jobbade ju själv på kultursida en gång i tiden och har den bakgrunden, i den mediala offentligheten. Sedan lämnade du det?

 – Jag jobbade i 20 år på Svenska Dagbladet. Jag tryckte tillbaka mitt eget författarskap så mycket. Hade jag inte slutat när jag slutade, i samband med att jag flyttade till Wien, så hade jag blivit tokig.

Men sedan gick det ju väldigt bra?

– Ja, och det var ju tur! När jag flyttade till Wien 2008 gick det definitivt inte bra, jag hade ingenting, inga pengar, jag hade till hyran, det var allt. Jag hade ingen aning om hur någonting skulle gå.

Men du var villig, du var tvungen? Det måste ha varit en viktig händelse för ditt skrivande?

 – Det var ett viktigt beslut. Och sedan är det ju så att allt man gör får konsekvenser. Det fick till exempel konsekvenser för människor omkring mig, mina närstående. När jag bodde i Wien levde jag sedan hela tiden ensam. 

Var det en nödvändig ensamhet, en där du kunde skriva?

– Det var som att gå in i ett stort, lugnt, underbart rum.

Steve Sem-Sandberg har en sympatisk kombination av erkännsamhet och kompromisslöshet när han pratar om litteratur.

Jag säger att jag föreställer mig att skyggheten inför offentligheten och den sociala medielogiken är bra för hans författarskap, att jag tror att många författare urvattnar sig genom att gå det där till mötes – jag misstänker starkt att det är dåligt för skrivandet.

– Att hålla mitt eget privatliv utanför den offentliga sfären har blivit väldigt viktigt för mig. Jag vill att så få som möjligt vet så lite som möjligt. Mycket av det här ostentativa framhållandet av sig själv i olika sammanhang, i sociala medier och annat, som människor som gör det du och jag gör, skriver, tycks ägna mycket tid åt – det kväljer mig. Mycket av den samtida litteratur jag läser har också alldeles för mycket av det där i sig, det där språket och sättet att vara i sociala medier, jag har svårt att läsa den. Samtidigt försöker jag att inte vara för negativ, det blir lätt en dålig spiral, jag försöker alltid tycka om det jag läser. Därför tycker jag också om att skriva kritik då och då, då får man ofta syn på det som är bra. Som när jag skrev om Jonas Eikas bok i DN till exempel (DN 21/4). Att skriva kritik blir då ett sätt att slå ett slag för det man tycker om, som Eika – här ser man ju en värld, språkligt, litterärt, på alla sätt en värld. Att då försöka lyfta fram det, få andra läsare att se det. Det skrivs ju en hel del bra litteratur i dag. Dina böcker till exempel. Eller Andrzej Tichýs romaner. ”Eländet” var en fruktansvärt bra bok.

Ja, han är en författare som liksom du har stor omsorg om språket, om stilen, det blir man väldigt lycklig av.

– Verkligen! 

Ingrid Carlberg och Steve Sem-Sandberg är nya ledamöter i Svenska Akademien.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Steve Sem-Sandberg har en sympatisk kombination av erkännsamhet och kompromisslöshet när han pratar om litteratur, och han refererar gärna uppskattande till yngre författarkollegor. Inte minst till Sara Stridsberg, som han menar att han känner stort släktskap med som författare – någonting ”i blicken”, som han säger. Det var också Stridsbergs teaterpjäs ”Medealand” som delvis ledde honom in på Woyzeckgestalten, eftersom hennes omskrivning av Euripides drama fick hon att undra hur det skulle vara att som hon skriva vidare på en gestalt ur ett fiktivt verk. Sem-Sandbergs roman ”W.”, i år nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris, bygger på Georg Büchners klassiska teaterpjäs om soldaten och kvinnomördaren Woyzeck i det tidiga 1800-talet. Vi kommer att prata mycket om ”W.” under det flera timmar långa samtalet.

– Jag antecknar mycket i sängen när jag skriver, och efterhand kändes hans kropp väldigt närvarande, som att jag liksom trängdes där med honom. Och han tog enormt mycket plats... Sådär har man det väl med sina romangestalter, om man går djupt in i dem. Jag har ju visserligen korpat honom från Büchner, men han är ändå min egen skapelse från början till slut. Han kom fram som ur en sömn, så känner jag det, som i ett omedvetet, hypnagogt tillstånd.

Det är tryckande. Och samtidigt så uppslukande, som ett jäkla ljus.

Jag frågar honom vad det gör med honom som författare och människa att vara nära en så våldsam gestalt som W., att gå så djupt in i honom. Han pratar oerhört kärleksfullt om honom, det gör han om alla sina gestalter, han är väldigt lojal med dem. 

Men det måste också komma punkter när de blir frånstötande? Eller är du så nära dem hela tiden? Eller skrämmer de dig? Eller skrämmer du dig själv?

– Det är klart att W. skrämmer mig. Hade det inte funnits den delen av honom som skrämmer mig så hade det ju aldrig blivit en roman. 

Han är så starkt skildrad att det för mig, som läsare, blir oerhört tryckande att befinna sig i romanen. Och då tänker jag på hur det måste ha varit för dig att skriva den... 

– Jamen du vet ju själv hur det är! Det är tryckande. Och samtidigt så uppslukande, som ett jäkla ljus. 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste roman är ”Caesaria”. 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.