Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag går genom eld och vatten för er”

Patrik Lundbergs ”Fjärilsvägen” utkommer den 17:e augusti.

Våren 2019 publicerade Expressens kultursida den uppmärksammade essän ”Vem dödade min mor?” som nu har växt till en bok.
Läs ett exklusivt utdrag ur ”Fjärilsvägen” – av författaren och en av årets bejublade sommarpratare, Patrik Lundberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOKUTDRAG. Ni skulle skilja er, det var du och Nils-Gunnar eniga om. Eftersom han redan hade hämtat sina tillhörigheter var det praktiska avklarat. Juridiken återstod. Ni stämde träff på Sölvesborgs advokatbyrå. Till den dagen införskaffade du en ny utstyrsel, något som jag inte kunde minnas att du tidigare gjort inför någonting som hänt på en vardag. Det var en grön, stickad tröja med två röda nyckelpigor på som slutade strax ovanför knäna. Du permanentade håret, sminkade dig lite mer än vanligt, gned in dig i rosparfym och trädde på guldsmycken jag inte sett dig bära sedan decennieskiftet. Tröjan bar du tillsammans med svarta pants.

Du poserade framför Paula och mig och sa: Kan jag se ut så här?

Vi nickade.

Efter mötet stod det klart att du skulle få vårdnaden om Paula och mig, och att vi skulle bo kvar på Fjärilsvägen. Du gav oss inga detaljer, förutom att Nils-Gunnar skulle betala underhåll fram till det att vi slutade studera.

Räntorna var skyhöga, det måste ha varit dyrt för dig att omförhandla lånet och köpa hela huset. Du blev tvungen att sluta fondspara till Paula och mig, men vi hade ganska stora summor kvar även om börsen hade gått nedåt.

Pengarna från när du sålde Subban hade, enligt dig, på oförklarlig väg försvunnit och nu stod vi utan bil. Situationen blev ohållbar och morfar lånade dig pengar för att köpa en ljusgrå Mazda 323 från tidiga 1980-talet med rostfläckar på. Eftersom Nils-Gunnar tidigare stått för bensinen hade du inte behövt tänka på att köra till macken. Med åren hade du glömt hur man tankade. Morfar fick följa med dig in till stan och instruera.

Jag åt och åt, fick inte nog.

Han hjälpte till med det allra mesta medan Paula och jag tillbringade alltmer tid med mormor och fick äta hennes ljuvliga mat.

Du var inte mycket sämre. Paula och jag – och våra kompisar! – var besatta av dina köttbullar. Jag brukade vara med när du blandade köttfärsen och löken, kryddade med vitpeppar och salt.

Varje gång sa du: Och lite socker för att runda av smaken.

Du tuggade i dig en tesked av smeten, kryddade lite till, rullade ut köttbullarna och stekte dem i en sjö av margarin. Dofterna kändes i hela kroppen. Jag åt och åt, fick inte nog. Vissa nätter smög jag upp, gick till kylskåpet och nallade en handfull kalla köttbullar.

Birgitta Lundberg, som ”Fjärilsvägen” berättar om.Foto: Privat

Vi käkade närodlat och närproducerat, utan att du för den delen talade i de termerna. Ägg köpte du på flak hos en bonde i närheten, och när lusten föll på kontaktade du en jägare som sålde älg och vildsvin. Potatis och grönsaker skördade du från vårt trädgårdsland. Äpplen och päron gick Paula och jag själva ut och hämtade från träden. Benbitar, grönsaksstumpar och annat överblivet gjorde du buljong på och frös in.                                                         

När vi handlade på Konsum, vilket i princip var varje dag, tog du mig till charkdisken. Tillsammans smakade vi munsbitar av ost och kallskuret och valde det godaste inom rimliga hektopriser.

Du var särskilt populär bland stans strulpellar och småskurkar.

Jag tror att du var bekant med alla i hela Sölvesborg. När vi var på stan stannade du och småpratade med var och varannan människa, och du kände personalen i alla butiker från Konsum och Pressbyrån till apoteket och blomsterbutiken.

Dels tyckte du om att socialisera – eftersom du saknade ett vuxet umgänge tror jag att dina små rundor till stan betydde mycket för dig. Dels träffade du alla sorters människor i ditt jobb på Försäkringskassan. I kommunen fanns folk från alla samhällsklasser, med alla slags yrken och flera bakgrunder. De flesta blev någon gång sjuka eller föräldrar. Då var det dig och dina kollegor de kom i kontakt med.

Du var särskilt populär bland stans strulpellar och småskurkar. De brukade skrika på och bråka med dina kollegor, men du hade förmågan att tala dem till ro. Det kan också ha varit så att du var aningen mer generös när det gällde att bevilja ersättning.

En dag tog du ut ramen i köket, plockade ur fotografiet och började klippa bort Nils-Gunnar.

Dina konflikter var snarare med mormor och morfar. Visst hjälpte de dig med allt du bad om, samtidigt började de bli äldre vilket betydde att du också behövde hjälpa dem.

Eftersom de hade flyttat från Sibbhult och alla sina släktingar och vänner ringde mormor dig varje dag, och du hade tröttnat på det.

Du sa till oss: När jag blir gammal och gaggig måste ni säga det till mig.

I personlighet påminde du mer om morfar än om mormor, det sa du själv. Men det skavde att du som 42-åring var ekonomiskt beroende av din pappa.

Patrik Lundberg med sin syster Paula och mamma Birgitta.Foto: Privat

Vi tillbringade sällan tid i stora rummet, varken före eller efter separationen. Ingen familj jag kände brukade umgås i sitt stora rum, vissa kallade det till och med för finrummet.

Vårt stora rum hade parkettgolv och var vigt åt födelsedagar, julfirande och nyårsaftnar. Inte ens Paulas och mina barnkalas tillbringade vi där, då var det köket som gällde.

Så himla speciellt var varken vårt eller någon annans stora rum, det var mer som ett familjemuseum som du städade varje vecka. På en vägg hängde ett gökur, på en annan vägg hängde årstallrikar du hade samlat på dig, på en tredje vägg hängde ingenting längre eftersom Nils-Gunnar hade tagit med sig sin 40-årstavla. I en större byrå i mörkbrun ek förvarade du finporslin, finbestick och alkohol du hade köpt på Mallorca, de flaskorna var också för särskilda dagar.

På byrån stod familjeporträttet inramat. En dag tog du ut ramen i köket, plockade ur fotografiet och började klippa bort Nils-Gunnar. För att lyckas var du även tvungen att klippa ur fotostudions gråmelerade bakgrund. Och lite till. Kvar blev du och jag och Paula, skurna i en halvcirkel som började i höjd med våra höfter; våra överkroppar stack upp från våra underkroppar, som tulpaner nästan. Vi var frilagda och bakgrunden bestod nu av det vita papper som följde med ramen. Nils-Gunnar åkte ner i soporna, sedan ramade du in resterna av porträttet och ställde tillbaka det på byrån.                                 

Paula och Patrik Lundberg som barn.

Du kunde få mani och på kort tid avverka mängder av sysslor, men dina lektioner i spanska fick du lägga åt sidan.

Du sa: Nu får du läsa spanska i stället.

Jag lärde mig allt i boken utantill och tränade uttal med hjälp av det medföljande kassettbandet. Snart kunde jag tala hyfsad spanska, trots att min klass inte hade hunnit börja med engelska.

Du beställde hem en katalog och lät Paula och mig välja servis för framtiden. Vi valde varsitt set med tallrikar i tre storlekar, flertalet fat, potatisskål, såssnipa; hela konkarongen. Du såg till att prenumerera på några delar i månaden.

En lördagskväll vann vi för ovanlighetens skull på en av våra bingolotter: Ett presentkort från en butikskedja med hushållsartiklar. Kedjan fanns inte i Sölvesborg, du körde mig till Kristianstad och lät mig välja bestick och andra husgeråd att spara till när jag en dag skulle flytta hemifrån.

Paula och jag sov i din säng på heltid. På morgonen låg vi kvar, precis som när vi var mini, och snusade på din kudde, lovprisade din mammalukt. Om kvällarna åt vi middag framför tv:n och vi bad dig att krama oss precis så hårt som du älskade oss. Det kändes som om våra organ skulle gå i kras.

När jag kom hem kunde du med stolthet i rösten kungöra ditt dagsverke.

Du sa: Jag går genom eld och vatten för er.

Ibland slumrade du till i soffan, Paula och jag gjorde detsamma; vi somnade i en liten hög.

Om helgerna cyklade jag till mina fotbollsmatcher. Genom skogen tog det knappa tio minuter till idrottsplatsen och om det var bortamatch fanns det andra föräldrar som ställde upp och skjutsade. Samtidigt som jag lirade boll for du in och ut ur huset, klippte gräset och skötte trädgårdslandet. Du sa att du gillade att påta i jorden, men när grannkatterna kom på besök fick du frispel. Du flög ut med en toffel i handen och skrämde bort dem.

Birgitta och Patrik Lundberg.Foto: Privat

Jag frågade varför du inte tyckte om katter, med berättelsen om hur du som barn drog en misse i svansen kvar i minnet.

Du sa: Dom skiter i min rabatt.

Inomhus städade du i alla vrår. När jag kom hem kunde du med stolthet i rösten kungöra ditt dagsverke.

Du sa: Jag har knätorkat parketten i stora rummet.

Du sa: Ser du så fina blommor jag har plockat och satt i fönsterkarmen?

Du sa: Jag har sytt nya gardiner till era rum.

Upprepade gånger sa du: Jag önskar att vi hade råd med treglasfönster.

En dag tog du med oss till biblioteket för att skriva ut papper. Det var mallar för personer som ville byta efternamn. Du hade bestämt att du och jag och Paula skulle ta ditt flicknamn.

Vi hade inga invändningar. På köpet fick Paula och jag välja varsitt andranamn. Hon valde Patricia, jag valde Paul.

Paula Patricia och Patrik Paul.

Du gick över till grannkarlen och bad om att få låna en rock som du hängde upp i hallen.

Två av våra grannar skrev under för att intyga att vi var vi, sedan skickade du in ansökningarna. Några veckor senare hette du Ingrid Birgitta Lundberg igen och efter en omställningsperiod kände Paula och jag oss bekväma med att inte heta Helmerson.

Jag slutade tredje klass och gick därmed ut lågstadiet. Vi fick inga betyg, men på skolavslutningen upprepade min fröken att jag en dag skulle bli statsminister.

Dagen före hade du fyllt 43 år. När fröken spelade ”Den blomstertid nu kommer” på piano blev mina mörkbruna ögon blanka, och jag sjöng bara för dig.

Nils-Gunnar ville besöka Paulas födelsedagsfirande. Ni kom överens om att han var välkommen på förmiddagen, eftersom du inte ville riskera att han träffade morfar.

Du sa: Morfar skulle inte klara det.

Samma vecka fick du en idé. Du gick över till grannkarlen och bad om att få låna en rock som du hängde upp i hallen. Av en annan granne lånade du rakvatten. Du åkte hem till morfar och lånade hans rakhyvel och raklödder, ställde grejerna i badrummet.

Morgonen Paula fyllde år cyklade jag som vanligt iväg och spelade fotboll. Samtidigt sprejade du rakvatten tills badrummet stank.

På förmiddagen ringde Nils-Gunnar på och agerade hövligt, men yttrade inte många meningar i onödan. Han gav Paula ett vitt kuvert med en femhundralapp i och stannade över en kopp kaffe med dopp. Efter en stund bad han om att få låna toaletten, därefter körde han hem till kärringen.

När jag anslöt till födelsedagsfirandet var du i extas.

Elvis Presley 1973.Foto: ANONYMOUS / AP TT NYHETSBYRÅN

Du sa: Du skulle ha sett hur långt han glodde på rocken! Du sa: Jag hörde hur han smög runt på dass och sniffade! När mormor och morfar gick hemåt stannade vår lilla trio kvar i stora rummet. Du tryckte ner ett nyinköpt band med Elvis Presley i kassettbandspelaren.

Vi dansade, dansade och Vintergatans stjärnor och planeter snurrade runt Fjärilsvägen.

 

Patrik Lundberg är författare samt kolumnist och kulturskribent i Expressen. ”Fjärilsvägen” utkommer den 17:e augusti. Läs en intervju med Patrik Lundberg av Daniel Sjölin här

Patrik Lundberg, författare och journalist, knuten till Expressen.Foto: Stefan Tell / Albert Bonniers förlag