INTERVJU. För att försäkra sig om att hans bror fortfarande var fri, brukade Saidinjan Sadir varje dag under flera års tid följa broderns uppdateringar på Kinas största chattapp WeChat. Att direkt kontakta honom var för farligt, och han var ändå sedan länge blockerad av sin bror på grund av riskerna för uigurer i Xinjiang som har någon kontakt med individer i utlandet.
I mitten av oktober slutade plötsligt uppdateringarna på Bahtiyar Sadirs konto. En vecka senare hörde en vän till familjen av sig och berättade kort att Bahtiyar blivit bortförd utan förklaring. Hen raderade sedan sina meddelanden så fort de var lästa.
Sedan 2017 har miljontals uigurer och andra muslimska minoriteter i regionen Xinjiang förts till politiska fångläger. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter varnade i fjol för människorättsbrott i regionen; flera parlament likställer förföljelserna med folkmord.
Vittnesmål om tortyr i lägren är vanliga:
– Jag fruktar att min bror torteras men hoppas att han lever, säger Saidinjan via videosamtal från sitt hem i Gävle.
Saidinjan kom till Sverige 2011 tillsammans med sin storasyster Minawar Sadir. Hon berättar via video från Stockholm hur situationen då hade blivit olidlig efter de stora etniska upploppen i Xinjiang sommaren 2009, med minst 200 döda som följd:
– En flod av desinformation beskrev oss uigurer som otäcka mördare ute efter att döda kineser.
Pappa sade då att vi hade gjort rätt som lämnat Xinjiang och att vi inte borde komma tillbaka.
Minawar ville inte att hennes barn skulle växa upp under sådana omständigheter. Vid ett familjemöte bestämdes att de båda syskonen skulle lämna landet, medan mellanbrodern stannade kvar för att ta hand om föräldrarna.
Fadern samtyckte, men modern som var sjuk ogillade planerna. De skulle aldrig ses igen; hon avled två år efter att syskonen lämnade Xinjiang.
Senast syskonen träffade sin far var 2015 under en vecka i Turkiet, som länge var ett säkert alternativ för uiguriska familjeåterföreningar.
– Pappa sade då att vi hade gjort rätt som lämnat Xinjiang och att vi inte borde komma tillbaka, minns Minawar Sadir.
Hon och Saidinjan ville sedan bjuda in sin bror och far att besöka Sverige. Men som ett steg i det upptrappade förtrycket mot uigurerna så beslagtogs broderns och faderns pass 2016, och snart blev det även omöjligt att hålla kontakt via telefon eller internet.
När fadern för ett år sedan gick ur tiden vågade brodern inte ens kontakta sina syskon.
– Vi fick höra om pappas död via vänner i Turkiet, vars föräldrar har vänner som bor nära vårt hem. Det hade heller inte varit särskilt många på begravningen, säger Saidinjian.
Syskonen har kontaktat såväl Sveriges ambassad i Peking som flera personer vid utrikesdepartementet. Som svar har de fått veta att ingenting kan göras eftersom deras bror vare sig är svensk medborgare eller skriven i Sverige.
– Vi kräver inte att svenska myndigheter ska rädda honom. Men vi hoppas att de ska kunna hjälpa oss att undersöka vad som har hänt och om han fortfarande lever, säger Saidinjan uppgivet.
Syskonen har hört om hur holländska utrikesdepartementet sommaren 2021 hjälpte sina uiguriska medborgare att få reda på att två släktingar dömts till femton års fängelse, genom att kontakta Kinas ambassad.
De hade hoppats att svenska myndigheter skulle agera likadant, men är nu i stället ”väldigt besvikna” över att inte få hjälp i en situation som de inte kan lösa själva då det är omöjligt för dem att resa hem igen.
Oron är ännu större eftersom Bahtiyar är handikappad.
De båda beskriver mellanbrodern som extremt smart. Enligt Minawar var han ”familjens stolthet” som fick höga betyg och alltid har haft sinne för affärer. Han har bland annat sålt hälsokost, tillverkat ekologisk olja och haft en semesterby i Xinjiang.
Han är också positiv och skämtsam och tar hand om andra. Förutom ett tiotal anställda såg han också till att hans exfru och deras tre barn kunder leva gott.
Men samtidigt har han också varit väldigt försiktig. Han slutade kontakta familjemedlemmar i utlandet och postade heller aldrig någonting politiskt på internet.
– Jag var inställd på att prata lite politik när vi träffades i Turkiet 2015. Men inte ens i utlandet ville han prata om känsliga ämnen, minns Saidinjian.
Oron är ännu större eftersom Bahtiyar är handikappad. Sedan barndomen har han en brännskada på handen och i ansiktet. Dessutom bröt han benet just innan han fördes bort, och ska enligt uppgifter från bekanta även ha haft feber.
Folk som varit inlåsta hemma har dött av hunger, av sjukdom, och av barnafödsel.
Enligt Minawar Sadir tas ingen hänsyn till de svaga under pandemin. Tvärtom har situationen för de redan mest utsatta i Xinjiang förvärrats ytterligare. Hon menar att även bostäder har omvandlats till fängelser likt de som uigurer annars tas till, utan att det kostar myndigheterna någonting extra.
– Folk som varit inlåsta hemma har dött av hunger, av sjukdom, och av barnafödsel därför att de inte tillåtits åka till sjukhus, säger Minawar.
Det var just i Xinjiang som en brand i ett bostadshus utlöste landsomfattande protester i Kina, vilket bidrog till att nolltoleransen mot covid-19 övergavs förra månaden. I byggnaden som fattade eld fanns flera uiguriska familjer vars dörrar svetsats igen tre månader tidigare.
Enligt officiella källor dog omkring tio personer i branden, men enligt källor som de båda syskonen hänvisar till var det minst 44 personer som brann inne.
Bahtiyar Saids försvinnande har uppmärksammats av Radio Free Asia, som i december kontaktade polisen i Xinjiang. Den första polisstationen bekräftade att Bahtiyar arresterats misstänkt för att sprida statshemligheter, alltså samma godtyckliga brottsrubricering som den svenska förläggaren Gui Minhai dömdes till tio års fängelse för.
En andra mindre polisstation som genomförde arresteringen uppgav att Bahtiyar tagits tillsammans med flera andra uigurer i en nattlig räd. Polisen beskyllde honom för att ha tagit foton av lockdowns mot covid-19 och spridit via WeChat.
Expressen har tagit del av inspelningar från försök av Saidinjan Sadir att kontakta polisen i Xinjiang. De vägrar dock kommentera fallet och lägger först på luren. Sedan säger de åt honom att själv komma till stationen eller skicka en vän, om han verkligen vill veta mer om sin brors situation.
Minawar Sadir understryker att vad som hänt hennes bror tyvärr inte är någonting ovanligt i dagens Xinjiang. Hon påpekar samtidigt att många uigurer utomlands fortfarande har familjemedlemmar kvar i Xinjiang, och därför inte vågar tala öppet av rädsla för repressalier.
Allt är under partiets kontroll så vi vågar inte hjälpa till.
Men efter att föräldrarna gått bort och brodern försvunnit så har de nu ingen kvar i sitt gamla hemland, som de redan förstått att de måste försöka glömma bort. De har heller inte haft någon kontakt med de tre brorsbarnen eftersom det skulle sätta dem i direkt fara.
– Det är omöjligt att skicka pengar till dem, allt är under partiets kontroll så vi vågar inte hjälpa till och det gör att jag får ont i hjärtat, säger Minawar, och tillägger att hon tänker på på sin bror hela tiden på ett vis som riskerar göra henne galen.
Såväl hon som Saidinjan understryker hur sårbar deras bror är utan familjemedlemmar på plats i Xinjiang.
– Fler måste få reda på detta, så att myndigheterna vet att det finns familjemedlemmar utomlands som bryr sig och försöker hjälpa honom, för att sätta lite press på dem, säger Saidinjian.
Minawar känner att det inte längre går att vara tyst, och önskar att fler vågade säga något om de övergrepp som äger rum i Kina:
– Även om Kina framstår som starka så har de förlorat mot mänskligheten.
Jojje Olsson är journalist och författare, specialiserad på Kina.