Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag föder hellre hemma än i vårdkaoset

Barnmorskan Maria Dahlberg förevisar förlossning i bil på ABF i Sollefteå.Foto: IZABELLE NORDFJELL/TT
Helena Granström, författare och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: ELIN STRÖMBERG

I veckan tvingades en kvinna föda barn i bilen efter att BB i Sollefteå lagts ner.

Helena Granström bilden av den goda svenska förlossningsvården krackelera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Naturligtvis var det bara en tidsfråga. I torsdags, 23 dagar efter att BB i Sollefteå stängts av besparingsskäl, föddes det första barnet i en bil på väg till det som nu är närmaste förlossningsavdelning, 15 mil bort. 

Ett citat från den födande kvinnan sammanfattar situationen så att säga pregnant: 

”Jag försökte knipa allt vad jag har för jag ville verkligen inte föda i bilen, samtidigt som jag hade panik.” 

Huruvida kvinnan och hennes partner hade genomgått den lokala ABF-filialens kurs i bilförlossningar är okänt. 

 

LÄS MER: Fem-minutermetoden är omänsklig 

 

Födde barn hemma

När jag berättar för människor omkring mig att jag valt att föda mina barn hemma, och inte på sjukhus, är den vanligaste reaktionen imponerad förvåning: ”Oj! Vad modigt!” 

Delvis avser det omdömet säkert smärtan – att föda i hemmet innebär att man avsäger sig möjligheten till medicinsk smärtlindring som lustgas och epidural. Å andra sidan befinner man sig i ett sammanhang som gör det möjligt att fullt ut lita till sin kropp och låta den, och barnet, leda en igenom vad som ofrånkomligen är en krävande process. 

Jag brukar tänka att vad som verkligen är modigt är att utsätta sig för stressade läkare, okända barnmorskor som när som helst kan bytas ut, sugklockor, tänger och – förstås – transporten. För kvinnor i Sollefteåtrakten kan särskilt det sistnämnda betonas: Att befinna sig i en bil med sju mil kvar till sjukhuset när krystvärkarna börjar kräver mer mod än någon borde behöva besitta. 

Det brukar jag nu inte svara; inte heller att förekomsten av allvarliga bristningar hos kvinnan och olika typer av förlossningsskador hos barnet är avsevärt mindre vid hemmafödsel än på sjukhus. Den svenska uppfattningen om sjukhusförlossningar som det bästa och säkraste alternativet är, sådana fakta till trots, grundmurad; uppburen av det moderna samhällets professionaliseringsvurm och närmast religiösa tilltro till tekniken. 

 

LÄS MER: Leklandet är en mardröm för barn 

 

BB Sophia och Sollefteå

Att det betraktas som ett hot mot både kvinna och barn att välja bort sjukhusets specialister och utrustning, beror kanske på att detta val på samma gång är ett hot mot centrala kulturella värderingar.  

Synen på förlossningen som något liknande ett medicinskt ingrepp blev också tydlig i kritiken mot det numera nedlagda BB Sophia och dess bristande tillgång till högteknologisk intensivvård. Att ett antal sjukhus med akutkapacitet fanns inom någon mils radie räckte inte; att bedriva förlossningsvård – också för friska kvinnor med normala graviditeter – utan egen medicinsk och kirurgisk expertis var, menade kritikerna, ansvarslöst. 

Ställer man denna debatt mot konsekvenserna av de västernorrländska besparingsivrarnas stängning av BB i Sollefteå blir effekten närmast absurd – att födande kvinnor tvingas åka upp emot 20 mil för att nå den ”säkra” förlossningsvården, framstår som mycket problematiskt om alternativet är så riskfyllt som det normalt anses vara. 

 

LÄS MER: Barnböckerna du inte får missa på årets bokrea 

 

Sollefteå sparar

Erik Lövgren (S), landstingsstyrelsens ordförande, är övertygad om att det är ”en vinst för Västernorrlands invånare att i framtiden slippa ha ett landsting som likt förut fortsätter att haverera med underskott.” 

Själv är jag övertygad om att den som befinner sig i en bil med en bebis halvvägs ute, knipandes allt vad hon har samtidigt som hon har panik, är minst sagt oimponerad av 15 sparade miljoner om året. 

Jag påminner gärna Erik Lövgren och hans kollegor om WHO:s förlossningsrekommendationer. I dessa besvaras frågan om var en kvinna bör föda på följande sätt: ”Rimligtvis på en plats där kvinnan känner sig trygg: [...] hemma, vid en liten kvinnoklinik, på ett förlossningscenter i en stad eller kanske på en förlossningsavdelning vid ett stort sjukhus. Det bör dock vara på en plats där all uppmärksamhet och vård är fokuserad på hennes behov och säkerhet, samt så nära hemmet och hennes kultur som möjligt.” 

Vi tar det viktigaste en gång till: En kvinna bör föda sitt barn på en plats där hon känner sig trygg, och där hennes behov och säkerhet står i centrum. Att det sannolikt inte är en beskrivning av en överbelastad vårdavdelning med slutkörd personal är ett problem i sig. Men innan det kan angripas, måste beslutande politiker ta till sig ett mer grundläggande faktum: Det är definitivt inte en beskrivning av ett baksäte.   

 

Helena Granström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Det som en gång var" tillsammans med Marcus Elmerstad.