Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag fick aldrig leka utan skulle trösta min mamma”

Margareta Strömstedt på Bonniers förlagsmingel 2017.Foto: Karin Törnblom/TT
Margareta Strömstedt i hemmet 2006.Foto: GUNILLA SIKSTRÖM
Margareta Strömstedt mottager Astrid Lindgren-priset 1986 för böckerna om Majken.Foto: BJÖRN LUNDBERG

Margareta Strömstedts självbiografiska böcker handlar om en hel generation.

Gunilla Brodrej pratar med den kvinnliga erfarenhetens uttolkare på mors dag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Jag tänker på författaren Margareta Strömstedt när jag hör Isabella Löwengrip säga i Söndagsintervjun att hon alltid ler, som en ständig försvarsmekanism. Den där kvinnligt leende fasaden skriver Strömstedt om i memoarboken ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Och om att tidigt lära sig att svälja sin ilska. Min egen mamma, jämngammal med Margareta, salig i åminnelse, minns jag som aldrig arg. 

Margareta var gift med Expressens chefredaktör Bo Strömstedt från 1953 till hans död 2016. På kulturredaktionen har vi hans programförklaring för en bra kultursida i tryckbokstäver på väggen. Hon läste honom i tidningen och tänkte ”Denne man skulle jag vilja lära känna och tala med”. Tystnaden var länge en faktor i deras äktenskap. 

Margareta Strömstedt var gift med Bo Strömstedt från 1953 till hans död 2016.Foto: Roger Tillberg/TT

 

Hemma i Hagsätra gick Margareta Strömstedt i lägenheten på åttonde våningen, med ett barn på armen, och längtade efter att bli en del av det intellektuella liv som hennes man förde. Men när han kom hem från tidningen var han trött och ville stänga om sig. Och när Margareta själv ville satsa mer på en egen karriär uppmuntrade han henne absolut, men sa samtidigt ”Jättebra idé, men vad har det med mig att göra?”.

I den samtiden hade min egen mamma lagt sitt yrke på hyllan och skulle inte återvända till arbetslivet på 30 år. Jag var fjärde barnet, född 1962, samma år som Margareta fick Lotten. Sonen Niklas säger att det nog ska gå bra med en intervju, att hon nog skulle bli glad. Han var på äldreboendet för några veckor sedan för att gratulera på 89-årsdagen. De hade stått på innergården med plexiglas emellan. Ibland pratar de i telefon, men telefonen trasslar och teknikern kan inte gå in i rummet och fixa på grund av smittrisken, så ibland får man ringa tio gånger innan man äntligen kommer fram, berättar Niklas. 

https://www.instagram.com/p/CAW80ruHZJb/

Nu ordnar personalen så att jag kan få ett telefonsamtal med Margareta på onsdagseftermiddagen klockan 16. 

– Tack jag mår relativt bra, jag har precis varit ute i trädgården och suttit i solen, säger hon när jag frågar. 

Telefonsamtalet bryts flera gånger på grund av dålig linje, men jag ringer upp igen och Margareta svarar.

I sin senaste memoarbok ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig men jag orkar inte” skriver hon om att växa upp i en frikyrklig miljö där pappan var pastor med ”varma bruna ögon” och mamman led av psykisk ohälsa. Margareta fick växa upp fort och ta ansvar. Bli mamma till sin mamma. Det minnet kommer upp när jag vill prata om moderskap och det har hon också berättat om i böckerna om Majken, fast där är pappan skräddare.

– Min mamma var ju nervsjuk. Jag minns att när min pappa gick i väg så gick hon ut på balkongen och skrek: ”jävla predikant”. Och då stannade folk och lyssnade och så pratade de om henne. Det var inte lätt för varken henne eller min pappa.

– Min pappa älskade mig och berömde mig och sa att jag skötte hushållet så utmärkt. Men jag fick ju aldrig leka utan skulle städa och laga mat och trösta min mamma, så det var ju ingen barndom att tala om, säger Margareta innan linjen bryts en tredje gång.

– Jag har kommit över det där, men det tog lång tid, säger hon när jag ringer upp igen.

Kan man säga att du har ägnat en del av ditt yrkesliv åt att få tag på den barndom du aldrig riktigt fick uppleva själv?

– Ja, jag har ju skrivit barnböcker och sysslat mycket med att ta reda på hur barn lever.

 

MARGARETA STRÖMSTEDT

Född 19 maj 1931 i Ljungby

Författare, översättare, tv-producent

Titlar: Bland annat Böckerna om Majken, barnböcker om hennes barndom i ett frikyrkligt hem. Biografin om Astrid Lindgren 1977. Romanerna ”Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv”, ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte”

 

Margareta Strömstedt har förutom sitt författarskap haft en lång karriär på TV2 där hon bland annat gjort dokumentärfilmer 1970 om barnen i Hagsätra. Det här var två år innan Rainer Hartleb kom med sin första dokumentär om barnen i Jordbro. 

– Det som fanns då var mest skildringar av barn med mammor som var hemmafruar. Det hade aldrig gjorts någonting som var så realistiskt. 

Hon skrattar till. 

– Folk fick reda på att jag hade köpt cigaretter för att jag skulle filma Niklas och hans kompisar när de rökte, och det blev ett förfärligt hallå. De gick samman och skulle anmäla mig till polisen och allt vad det var.

Du jobbade på TV2 och hade familjen. Hur gick det ihop?

– Jag hade ju barnflickor, unga flickor som var 17-18 år. De såg efter barnen, men allt var ju kvar av städning och matlagning. Det var en jobbig tid. Men bra. Och när Bo kom hem gick han och la sig och somnade, han hade ju ett väldigt jobbigt jobb.

När Margareta Strömstedt var 35 föll hon ner i en kris. Hon kände sig falsk. Som att hon hade varit en dålig mamma ”som bara log på ytan mot mina barn” skriver hon i ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”.

Strömstedt gick till en psykiater och noterade att han var en intellektuell, en som hade både Ord & Bild och BLM och tidskriften Form. En som i vanliga fall kunde imponera på henne. När hon hade berättat om sina problem sa han bryskt: ”Ni är en vanlig bortskämd och svartsjuk hemmafru”. ”Hur roligt tror ni att det är för en man att komma hem till er? Det är inget fel på er. Ni får lov att rycka upp er.”

För första gången blev hon arg och stark. ”Jävla förbannade arroganta karlfis!” ”Jäkla humbugdoktor” hade hon sagt – om hon bara hade haft honom i vagnen framför sig på tunnelbanan hem.

Astrid Lindgren var definitivt en bättre och mer betydelsefull samtalspartner för Margareta Strömstedt. Och vice versa. Deras samtal ledde till att Astrid Lindgren äntligen kunde öppna sig och berätta om barnet hon blev tvunget att lämna bort, sin Lasse.

Astrid Lindgren och Margareta Strömstedt var nära vänner.Foto: BERTIL STILLING

– Vi talade varje dag i 30 år klockan nio. Även om jag var i Sydafrika eller USA. Jag kunde tala med Astrid om allt. Jag vet att jag talade med henne när min man hade en annan tjej. Hon var så väl förtrogen med allt och hade varit med om så mycket. Man kunde lita på henne. Jag var hos henne flera gånger i veckan. Och så var vi ute och gick i Vasaparken och ner längs Odengatan och ibland ända ner till Hötorget. Jag kan inte tänka mig livet utan Astrid. Hon gav mig så mycket. 

Var hon som en mamma?

– Nej. Som en syster. 

Vi pratar lite om tomheten som uppstod när Astrid Lindgren dog, men Margareta kommer snabbt in på sina andra vänner, och sina närmaste.

– Jag sitter här och har bilder på min son framför mig. Och på Lotten. Jag sitter och tittar på dem nu. På den i mitten håller Niklas armen om mina axlar och sedan är det den till vänster med både Lotten och Niklas och Maja och Fanny och sedan längst till höger är det en närbild på Lotten och mig. Jag är gråhårig så den är nog inte så hemskt gammal. Sedan har jag några underbara cyklamen som är ljuslila och mörklila.

Är du i ditt rum nu?

– Ja, jag har ett jättefint stort rum med sovalkov – där skulle man kunna ha ett draperi, men det har jag inte nu. Jag sitter här vid fönstret. 

Jag önskar att jag kunde hälsa på dig där. Har du nån där som du kan prata med?

– Jag pratar med alla här, men jag är inte så ”intim” med dem. Men Lotten och jag talas vid nästan varje dag. Och så har jag tv och och allt vad jag behöver.

Vad brukar du titta på?

– Alltid nyheterna. 

Ser du bra så du kan läsa?

– Ja, jag läser en tjock bok av Bengt Ohlsson. Den heter ”De dubbelt så bra”. Jag har precis läst ut den och börjat om igen. Han har ett väldigt fint språk. Vad läser du?

Lydia Sandgrens roman ”Samlade verk”, den har fått så fantastiska recensioner. Den är 700 sidor.

– Ock, ock, ock.

Förra sommaren läste jag bara Kerstin Ekman.

– Vi var nära vänner i många år. Jag var i Katrinholm och uppe i Valsjöbyn i Jämtland och hälsade på henne många gånger. Det är bara det att jag inte orkar hålla någon vänskap i gång. Jag är för trött. Fastän jag skulle kunna ringa henne när som helst. 

Även Sara Lidman var Margareta Strömstedts vän. 

– Jag satt där uppe hos henne i Missenträsk och skrev i en undantagsstuga och klockan tre varje dag gick vi en lång promenad och då var dagens arbete färdigt. Hon väckte mig halv sju på morgonen och då började jag läsa och skriva. Det blev min första bok, ”Julstädningen och döden”. Det var en underbar vänskap. 

Du går som en röd tråd genom de stora kvinnliga författarskapen. 

– Ja, det kan man säga. Ja, säger Margareta igen och börjar låta trött på rösten.

Det är lätt att tycka om dig.

– Jag har lätt för att tycka om folk. 

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.