Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag drömmer om att göra en Jörgen Brink

Jörgen Brink efter segern i Vasaloppet 2010.
Foto: JAN DÜSING

Idrotten är full av berättelser, full av legender och ikoner, skandaler och sensationer. Den är också det sista utrymmet för nationalromantik, för patriotiska historier om ett helt folks strävan, umbäranden, viljestyrka och slutgiltiga triumf. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA | VASALOPPET. Det är ju triumfen man vill åt, närbilderna på Zlatans breda flin, på Borgs inåtvända småleende, på Kallas bländvita framtänder.

Men ingen som såg på tv den 25 februari 2003 har någonsin glömt det. Det var VM i Val di Fiemme, herrarnas skidstafett och Jörgen Brink gick ut på sistasträckan med en ledning på 25 sekunder före jagande Norge och Tyskland. Knappast oceaner av tid på 10 kilometer men hur det än var så åkte Brink, född i Delsbo i Hälsingland 1974, med lugna, kontrollerade rörelser, en solid och avslappnad skidåkning som höll förföljarna på lagom avstånd.

16 år senare tittar jag på youtube-klippet med bultande hjärta. Med 2,8 kilometer kvar är ledningen fortfarande drygt 20 sekunder när norrmannen Alsgaard sätter upp farten. Med 1 kilometer kvar är ledningen halverad till 10 sekunder.

Elgen er i gang, skriker de norska kommentatorerna upphetsat. Några sekunder senare visar kameran hur Alsgaard och tysken Teichmann flyger förbi en man i den gulblåa träningsdräkten som stelt och långsamt hasar fram i uppförsbacken. Först fattar kommentatorerna ingenting, det blir tyst, man hör dem muttra Nei ... nei, hvad er dette for noe ... hvad er det som skjer ... och sen börjar de skrika i munnen på varandra.

Jörgen Brink efter målgång i Val di Fiemme.
Foto: RICKARD KILSTRÖM

”Att göra en Brink” blev snabbt ett begrepp för den totala kollapsen. Än i dag kan man höra norska skidåkare nämna svenskens namn för att beskriva allehanda haverier in termer om att ”göra en Brink”, som när Tiril Udnes Weng nu i januari beskrev sin avslutning på 10 kilometer klassiskt som att hon ”gjorde en Brink”, eller som när en hånleende Petter Northug efter sin sista, misslyckade säsongspremiär i november i fjol beskrev sin sista backe som ”jeg husker Jörgen Brink”.

Kallades ”landsförrädare”

Så vad hände med Brink? Han som gick till historien för att ha sumpat en guldmedalj i en disciplin som Sverige vann senast i Lahti 1989 och som sedan dess har vunnits av norrmän, norrmän, bara norrmän från Ulvang och Dæhlie 1991 till Sundby och Klæbo i fredags.

Han som var i så bra form 2003 att han tog brons i både skiathlon och femmilen vid samma mästerskap, vilket knappt någon längre minns eftersom alla bara minns hans overkliga, episka genomklappning?

Han försvann. Han kallades ”landsförrädare”. Det kom så småningom fram att han drabbats av hjärtflimmer i Val di Fiemme.

Han fick tävla i OS i Turin 2006 och kom på 51:e respektive 30:e plats. Sedan försökte han med skidskytte i tre år och satsade allt på Vancouver 2010 men fick inte åka.

Då bestämde sig Jörgen Brink för att satsa på långlopp i stället. Han var 35 år gammal och fortfarande mest ihågkommen för att ha ”gjort en Brink”.

Han vann Vasaloppet 2010.

Han åkte igen året efter, 2011. Han bröt staven i Evertsberg. Han åt sig i kapp täten och vann igen.

Jörgen Brink efter segern i Vasaloppet 2010, här med kranskullan Helene Söderlund.
Foto: JAN DÜSING

Han vann även Vasaloppet 2012. Liksom 2011 var han den äldsta segraren någonsin. Det är han fortfarande, liksom hans 3:38:41 fortfarande är rekordtid, liksom han är den ende svensk som vunnit ett Vasalopp på 2010-talet.


LÄS MER – Jens Liljestrand om att åka Vasaloppet: ”Allt jag egentligen ville var att se bra ut naken” 

Kör sitt sista lopp

Ändå fortsatte han. En fjärdeplats 2013, en tredjeplats 2014, sen sämre tider några år men en ny fjärdeplats 2018.

På söndag ställer sig Jörgen Brink på startlinjen i sin sista stora satsning. Om en vecka fyller han 45.

Varför åker han? Vad vill han uppnå? En tvåbarnsfar i Sollefteå som år efter år åker till Sälen för att pressa sig till det yttersta. Vad är det för revansch han vill ta? Vad är det för berättelse han vill skriva? 

Ingen vet, kanske inte ens han själv. Men som idrottshistoria betraktat är det stor litteratur. Idag skrivs det sista kapitlet om en legend.

Vi andra kan bara drömma om att uppnå något liknande.

Jag tror det kallas för att göra en Brink.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.