Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag är så trött på pappafeministerna

Anders Jacobsson och Sören Olsson skriver om Bert-böckerna. Foto: Anders Storm / EGMONT FÖRLAG.
Barack Obama med dottern. Foto: Rex Shutterstock
Anders Borgs engagemang för jämställda styrelser och pappaledighet började med hans döttrar. Foto: Olle Sporrong
Magnus Betnér – en aggressiv pappafeminist. Foto: Tomas Leprince

Han är mäktig, han är förbannad och han har fått en hel del om bakfoten – pappafeministen är tillbaka.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det slår mig när jag läser om Sören Olssons och Anders Jacobssons utrensningar av sexismen i Bert-böckerna. Insikten om att tafsande är otidsenligt kom nämligen till Berts pappor med hjälp av en känd urkraft: "Vi har sammanlagt sex döttrar."

 

LÄS MER: "Bert var sexistisk – därför skriver vi om"

 

De sällar sig därmed till en lång rad män som, när de blir pappa till en flicka, drabbas av den omtumlande insikten att hon inte tillhör än sämre sort än de själva men ändå behandlas så av alla andra. Och som ger sig ut för att predika om detta.

Just nu härjar de överallt.

Häromdagen skrev exempelvis självaste president Barack Obama i Glamour om hur han insett hur ojämställt samhället är när han sett sina döttrar växa upp. (Han passade också på att understryka vilken närvarande far han varit som president – det är ju bara 45 sekunder mellan vardagsrummet och ovala rummet.)

Det är som att kastas 15 år tillbaka i tiden.

Betnér och Borg

Jag minns pappafeministernas gyllene era i början av 2000-talet. Anders Borg gjorde succé med sitt upprörda vittnesmål om ROSA-CHOCKEN i klädbutiken efter att han fått tvillingdöttrar. Magnus Betnér turnerade land och rike runt och gormade om hur "det lilla aset" Ebba von Sydow indoktrinerade tjejer i utseendesfixering och bantningshets.

Det var en kittlande upplevelse att som 13-åring se män på 35 + göra samma mentala resa som jag: Varför skrattar inte killar åt tjejers skämt? Varför ska kvinnor ha skor som gör att de inte kan springa och lyfta? Varför finns det inga kvinnliga superhjältar?

Det var också förvirrande: Vad var det som hade hindrat dem från att bry sig tidigare, när det var deras klasskompisar, systrar, flickvänner?

Frågan bekymrade inte pappafeministerna. De läste sönder bibblans enda ex av ”Under det rosa täcket” och gick till attack.

Bevarad beskyddarroll

Som chefer profilerade de sig som proffs på att ”lyfta kvinnor”. Inspirerade av Ingvar Carlsson byggde de sina imperier med utvalda kvinnliga adepter som de faderligt fostrade till mäktiga mellanchefer och lojala efterträdare.

I näringslivet gjorde de feministisk revolution genom att låta döttrar ärva ledande positioner – vilket i dag ger utdelning när dottergenerationen skriver på DN Debatt att det minsann inte behövs någon styrelsekvotering. Pappa fixar ju det här alldeles själv.

Det visade sig, kort sagt, att det fanns en alldeles särskild lockelse med pappafeminismen. Den bekräftade mannens position som beskyddare och räddare.

Barack Obamas sätt att linda in sin jämställdhetspolitik genom att vädja till mäns faderskänslor är på sätt och vis strategiskt briljant. Han desarmerar det hotfulla med feminismen: att det handlar om att flytta makt från män.

Men vad gör det med innehållet i feminismen?

Nog spelar det roll i vilken spegling av kvinnan ens feminism börjar? I en beskyddarinstinkt: Det kunde ha varit min dotter. Eller i en identifikation: Det kunde ha varit jag.

I så fall är det kanske talande att Bert-författarnas yrvakna engagemang handlar om sexuella övergrepp, alla mäns favoritkvinnofråga.

Jag skulle hellre läsa en ny bok med en finnig, fisande killtjusare i huvudrollen. Kanske en återuppväckt Tuva-Lisa, en sorts kvinnlig version av Bert.

Men det kräver att den manliga författaren inte tänker: Tänk om det var min dotter.

Han måste tänka: Tänk om det var jag.