Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jag är helt allvarlig"

Tidigare artiklar i debatten om prostitution vs. tiggeri.

Det är naturligtvis angenämt att bli geniförklarad av en person som Petra Östergren när hon på denna sida kommenterar mitt förslag (DN 28/12) att vi borde överväga att införa ett förbud mot att ge pengar till gatutiggeri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I just detta fall måste jag tyvärr vidgå att berömmet är helt obefogat, förslaget är på blodigt allvar, jag menar precis vad jag skriver och det är inte heller som Östergren hävdar en kritik mot sexköpslagen. Den information som nu finns om den omfattande människohandel som förekommer i samband med prostitution har gjort mig till en stark anhängare av förbudet mot köp av sexuella tjänster.

Min utgångspunkt är att gatutiggeri är en förnedrande verksamhet och att de som ger bidrar till tiggarnas fortsatta förnedring och detta, att bidra till att förnedra en annan människa, bör vara otillåtet. Att ett sådant förbud skulle vara inhumant är helt obegripligt, de som vill hjälpa de som nu tigger kan i stället ge pengar till organisationer typ Stadsmissionen eller Röda korset där de som lider nöd kan få hjälp och stöd utan att behöva förnedra sig.

Min artikel riktade sig mot förnedring, inte medmänsklighet. Alla de som nu anser att gatutiggeriet måste få fortsätta måste förklara varför de anser att vi skall ha rätt att fortsätta förnedra dessa utsatta människor för att de skall få hjälp.

 

Parallellen handlade i stället för det första om att försvara principen att bara den ena parten skall straffas. Vanligtvis straffar vi nämligen båda parter i en illegitim transaktion, det vill säga både den som ger och tar en muta, både den som köper och den som säljer stöldgods.

Men när det gäller gatutiggeri liksom när det gäller sexköp bör enligt min mening inte den utsatta parten straffas eftersom detta vore både inhumant och omänskligt. Märkligt nog har alla de som föreslagit förbud mot tiggeri, vilket måste innebära att den utsatta parten straffas, inte rönt tillnärmelsevis lika mycket kritik som mitt förslag.

Det andra skälet för parallellen till sexköpslagen är att ett motiv för denna lag är just att sexköp anses utgöra en förnedring av den som säljer. Detta innebär att enligt svensk lag bör det vara förbjudet att förnedra en annan människa vilket, som jag ser det, motiverar ett förbud även mot den förnedring som stödjandet av gatutiggeri innebär. Jag håller helt med om att förnedringen i allmänhet är betydligt grövre när det gäller sexköp än när man förödmjukar en gatutiggare genom att sticka åt denne en allmosa.

 

Men när det gäller till exempel misshandel skiljer vi mellan "ringa" och inte bara "grov" utan även "synnerligen grov" misshandel. Men även "ringa" misshandel av en annan människa är misshandel liksom att "ringa" förnedring är förnedring och ingetdera bör vara tillåtet.

Låt mig avsluta med en mera allmän reflektion. För ett antal år sedan gick jag igenom debatten som ledde till att Sverige som första land 1979 beslutade att kriminalisera alla former av barnaga. I dag kan jag konstatera att det finns en närmast kuslig likhet i många av reaktionerna på mitt förslag och den debatt som föregick införandet av förbudet mot barnaga.

 

På samma sätt som nu avfärdades i början förslaget som ett skämt. Kritikerna hävdade att staten inte hade rätt att lägga sig i hur föräldrar valde att uppfostra sina barn, att ett förbud inte skulle kunna kontrolleras och därmed sakna effekt, att lite dask i stjärten som gavs i all välmening inte kunde anses var förnedrande för barnet och att det inte gick att visa att lite smäll på fingrarna hade ett samband med förekomsten av systematiskt bedriven barnmisshandel. Allt detta visade sig som bekant vara totalt fel. Av detta kan man dra lärdomen att radikalt nytänkande i etiska frågor väcker i början uppenbarligen lika starka som synnerligen dåligt genomtänkta reaktioner.

 

P.S. Jag har inte heller, som Östergren tror, gjort mig oanträffbar vid tidpunkten för artikelns publicering för att undvika att ta debatt. Jag styr helt enkel inte över när DN:s debattredaktion väljer att publicera mina artiklar och att detta skedde när jag råkar vara på semester på ett ställe i världen där internet antingen inte fungerar eller fungerar mycket sporadiskt är en ren slump. D.S.

 

Bo Rothstein

kulturen@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!