Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag är ännu inte fri från skammen som författare”

Daniel Sjölin.
Karolina Ramqvist.

Kan journalister förstöra en bok? 

I veckans Kultur-Expressen gästar Karolina Ramqvist studion och pratar om livet, nya boken och en envis författarskam.

– Det pågår hela tiden något svårformulerat, säger hon i programmet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Det är bara några dagar kvar till recensionsdatum. När Karolina Ramqvist kommer till studion medger hon att det är nervöst:

– Kanske inte så mycket för själva recensionerna som för ens egna reaktioner. Ska man ens läsa dem? Och vad betyder det? Tidigt i ett författarskap kan man få känslan av Varför stannar inte hela världen när man ger ut en bok. Som vuxen och författare handlar det kanske mer om att försöka få livet och arbetet att gå vidare, gå igenom detta med att boken ska komma ut och bli läst. 

– Det är ju känsligt, det här med att ens text ska bli bedömd, lite som klichén om att det är som om ens barn ska bli bedömt. Numera är det ju lite mjukare eftersom först kommer boken ut i handeln och sen efter ett par veckor kommer själva recensionerna, men å andra sidan har vi det här med att man kanske behöver göra intervjuer...

Och intervjuer har du gjort. Har de varit svårare den här gången med tanke på att du fått många frågor om metoo, om feminismen och Fredrik Virtanen som du är gift med? 

– Ja, det har varit speciellt och det har åskådliggjort väldigt mycket. Det är ju alltid så att läsaren gör sin läsning. Det är ju fint! Problemet är kanske när läsaren är en journalist som vill fastslå något. Och där har jag varit ganska känslig, det har jag alltid varit. Jag vill ju skydda min bok. Det kanske också är en romantik, men jag önskar ju att rummet som uppstår i en läsning, är ett rum som boken och läsare har tillsammans. Det rummet vill ju jag inte förstöra. 

– Och mitt problem brukar vara att jag förstör det med mina egna ord – när jag sitter så här och talar. Nu har det kanske varit mer av att upplevelsen att det också kan förstöras av andra, som fastslår saker kring sina egna läsningar.

Karolina Ramqvist och Daniel Sjölin i Kultur-Expressen.

– På ett sätt tror jag att jag också är överbeskyddande av mina texter. För när läsaren läser så kommer hon ju ändå förhoppningsvis in boken oavsett vad vi säger om den. Oavsett hur pinsam jag än tycker att jag är.

Titeln ”Björnkvinnan” syftar främst på en i historisk person, Margurite de la Rocque, som på 1540-talet straffades för samröret med en man, och sattes av på en helt öde ö vad som i dag är norra Kanada. Men vet inte mycket mer än att hon kunde läsa och att hon var protestant. Men ”Björnkvinnan”, som liknar ett slags essä, handlar lika mycket om en författare som gör research. 

Vem är egentligen huvudperson i boken?

– Ja, det är frågan. Om huvudpersonen är båda de här figurerna, eller om de på nåt sätt smälter ihop till en person.

– Och så är det ju mycket en roman om att läsa och skriva. Författaren undrar ju ofta över sina egna motiv, varför hon vill framställa den här unga kvinnan på den öde ön på olika sätt. Eller varför hon tänker sig kvinnans situation på olika sätt. Och vilka motiv hade de som skrev de tre texterna om henne? 

– En av dem hävdar ju att han träffat henne efter det som hände på ön, och har intervjuat henne, och den texten är faktaspäckad samtidigt som han beskriver onda andar och demoner. 

KULTUR-EXPRESSEN

Kultur-Expressen är ett magasin i Expressen TV som återkommer varje vecka. Här möts aktuella gäster i kulturdebatter och samtal om litteratur, teater och konst. Kulturchef Karin Olsson och kulturredaktör Daniel Sjölin är höstsäsongen 2019 programledare växelvis. Programmet läggs även ut som podcast.

Jag känner igen mig i det jag skulle påstå är skrivarskam, som jag tycker boken också handlar om, säger Daniel Sjölin. Om tvivlet kring att skriva, erövra kunskap, och ta platsen. Författaren i boken har familj och barn som följer med på researchresan, och mitt i alltihop så ska hon vara den här författaren, och en författare är under arbetet alltid lite egocentrisk, eller?

– Ja, jag tycker att det handlar ganska mycket om en sorts förskjutning inom den här författaren, menar Karolina Ramqvist. I essän ”Det är natten” skrev jag om klyvnaden mellan den person som sitter och skriver, och den person som är författaren som sen sitter och talar om sin bok intervjuer – författaren med stort f. 

– I den här boken kan jag tycka att den tredje personen kommer in – som är det här människan som förutom att komma till den här tv-studion och sen sätta sig ned och skriva – också har barn som behöver tas om hand. En människa som behöver leva ett liv – delta i livet – och inte bara existera i sitt skapande. Och det är ett separat spår i boken, men för mig finns det där ganska starkt.

Foto: NORSTEDTS

Jag ser allt det här som väldigt organiskt sammanvävt. Och min tanke är att nyckeln till att det fungerar så bra ligger i din stil. Som är nästan djävulskt neutral ibland. En echaufferad stil hade inte nått lika långt. Nu är språket nästa som en – kanske förrädisk – sköld av glas. Man har som läsare känslan av att hela tiden befinna sig i ett glasklart ögonblick, men bakom det pågår något svårformulerat. 

– Jag har med åren förstått att jag skriver på ett ganska intuitivt sätt. Jag har ju aldrig gått någon skrivarutbildning eller nåt sånt. Jag har alltid haft en bild av vad jag vill ska komma fram, sen har jag svårt att förstå hur det går till. Så jag måste hela tiden skriva om och förändra det. Och jag vet oftast inte varför det ska stå på ett visst sätt, jag bara vet att det ska vara så. Men ofta kanske det handlar om konstraster, att den här verkligheten finns – och den står i bjärt kontrast till något annat som pågår. 

– Det är så jag upplever livet. Att det pågår hela tiden något svårformulerat och sen finns det där andra som vi kan vara exakta med. 

Karolina Ramqvist. Foto: Alexander Dahl

Tillbaka till skrivarskammen. Du debuterade för många år sen. Har bilden av vad en författare förändrats hos dig genom åren?

– Jag har alltid känt en stor skam inför skrivandet, för att skrivande alltid har varit en flykt och ett skydd för mig, kanske till och med från innan jag ens kunde skriva och läsa. Jag är ju också präglad av ett slags 1900-tals-folkhems-historia, den som tillhör den svenska arbetarrörelsens. 

– Jag tolkade nog den som att det fanns ett antal regler för vad jag borde skriva om, och ett antal värden som jag hela tiden borde bära fram. Och det har varit som ett hinder för mig, att jag inte riktigt kunnat följa mina egna begär som författare. Jag har förhållit mig hela tiden till de här värderingarna som jag har burit. Jag tror att mitt skrivande är en långsam frigörelseprocess från det där. 

– På senare år har varit bättre på att följa mitt eget begär, skriva det jag vill. Men jag är nog fortfarande inte fri från skammen i författaridentiteten. Att ha ett sånt här yrke, som är så apart. 

Men jag som hittar så många fina meningar här – en del av dem inser jag att de måste ha föregåtts av månader av research – allt för en enda mening. Om jag skulle fått till en sån mening hade jag tagit resten av dagen ledigt och suttit och belönat mig på konditori. Blir du aldrig mallig på det sättet?

– Haha. Ånej, jag tänker snarare: Nu har ägnat så mycket tid åt den här meningen.  Hur mycket viktigare saker hade jag inte kunnat göra för andra?

 

Se programmet i tv-spelaren högst upp i artikeln.