Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag använde böcker som en mur mot omvärlden

Bart Moeyaert. Foto: STEFAN TELL

Ikväll tar den flamländske författaren Bart Moeyaert emot Alma-priset.

Gunilla Brodrej möter en författare som ingen i Sverige har hört talas om förrän nu.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Almapristagaren Bart Moeyaert är släkt med en renässansmålare  – Cornelisz Moeyart (1592-1655). När jag vill veta mer säger han ett ålderdomligt ord på holländska som ingen av oss lyckas klura ut vad det är och googlar sedan fram några bibliska motiv i sin Iphone och visar mig. 

Lustigt då att tänka sig Lille Bart hemma i Brygge, i rakt nedstigande led från renässansmästaren, yngst i en skara av sju bröder, en familj som bildade ”ett eget Bullerbyn”, så uttrycker han det på sin offentliga föreläsning. (Där berättar han hur levande Astrid Lindgrens berättelser var. Hur Tjorvens ”Pelle, vet du vad” nästan blivit till ett existentiellt ledmotiv om sökandets och prövandets värde.) Lille Bart sitter alltså vid köksbordet med penna och papper: ”Vad ska jag rita?” Mamman förser honom med korta förslag från sin plats vid spisen. Sedan ritar han nåt annat. 

Ofta gick han till det lilla biblioteket där bibliotekarien med gråa snälla ögonhjälpte honom. 

 – Jag var tio-tolv år och var förälskad i henne. Hon visade mig ett sådant intresse att jag trodde det var besvarat, säger han.

Bland annat lånade han Barbro Lindgrens ”Jättehemligt” ”fast jag egentligen var för liten för den”, säger han. Och nu signerar han omsorgsfullt de två böckerna som jag har tagit med till intervjun. ”Bare hands” och ”Kärleken man inte förstår”. Elegant och lekfullt. 

Tjorven i ”Saltkråkan”. ”Pelle, vet du vad?”. Foto: SVT

Bart Moeyaert har cirka 50 titlar på sitt cv, barnböcker, ungdomsböcker och pjäser. I princip inget är översatt till svenska. Den första boken kom ut redan 1983, när han bara var 19, en kärlekshistoria, ”Duet met valse noten” (ungefär Duett med falska toner).

Tacksam mot mobbarna

– Jag hade en bra barndom och tyckte om skolan, men det där förändrades helt när jag började på pojkskolan där man hade ett nummer i stället för namn eftersom det inte spelade nån roll vad man hette, eller vem man var. Jag kände mig vilsen. Fyra pojkar mobbade mig och kallade mig för ”flickan”, ”läsaren”, eller ”den som skrev dikter”. Så jag blev tyst och använde böcker som en mur mot omvärlden. Jag flyttade längst bak i klassrummet till de tysta snälla barnen. Det dröjde tills jag var 20 tills jag kunde öppna mig igen. Men på nåt sätt är jag tacksam mot mina mobbare, för det gjorde mig starkare, fick mig att läsa mer vilket berikade mitt språk och ledde till mitt skrivande. 

Du skrev dig ut ur den där tystnaden?

– Jag skrev dagbok och i den hade jag en fantasiflickvän som hette Judith. Men när jag var 14 fick min bror tag på dagboken och då slutade jag och övergick till att skriva en bok om Judith och mig, ”Duet met valse noten”. Den kom ut 1983 mitt i en debatt om att ungdomsboken var död. En kritiker ansåg att alla som skrev ungdomsböcker var 52 år, lärare och saknade koll. 

Moeyaert verkar inte kompromissa när han skriver. Tillrättalägger inte. Tänker inte på vad läsaren kan vilja ha. Härförleden skrev författaren Per Nilsson i DN att den kvalificerade ungdomsboken i Sverige lider av en ständig förlagsjakt på det lättlästa. ”Hade Bart Moeyaerts böcker blivit recenserade, lästa och diskuterade i Sverige?” skrev han retoriskt. Ytterst få kände till Moeyaert utanför Alma-juryn.

Bart Moeyaert under sin pristagarföreläsning. Foto: STEFAN TELL

Under pristagarföreläsningen säger han att litteraturkritiker inte lägger tid på ungdomsböcker. De skriver inte mer än tre rader om varje bok. Tipsar. Och det bidrar till marginaliseringen av genren. Han svingar också rejält mot lärare som inte läser böcker och mot journalister som ställer honom till svars för förment minskat läsande: ”Är det inte så att barn i dag läser mindre och håller på mer med sina paddor?”

– Det är en lat fråga att ställa till en författare. Dessutom kommer det från en vuxen som ser ner på barn, vilka barn?, säger han med en sådan eldighet att jag blir kallsvettig när jag tänker på vår intervju dagen innan. Vad kan jag ha frågat för dumt?

Men vi pratar mest om en av böckerna som jag hade med mig, ”Bare hands”, en av de sorgligaste jag har läst. Två pojkar, Ward och Bernie, hamnar i en otäck situation under en nyårsafton. Ett busstreck går över styr. De tar, kanske med flit, livet av en gås och får den rasande gåsägarens efter sig, de klarar sig undan, men inte Wards lilla hund.

– Den här boken markerade ett nytt steg av vad som var möjligt att göra. Kanske finns trösten mellan raderna. 

Får du frågor av dina läsare om vad som händer sedan?

– Jag brukar fråga dem vad de tror att människor gör på Nyårsafton? Det är fyrverkerier, inte sant? Och nån kommer kanske att krama pojken och säga ”Gott Nytt År”. Kanske är det lite för hårt. Men tyvärr, så är det i livet, säger Bart Moeyaert.

– Vid den tiden [1995] var jag vansinnigt trött på folk som sa att ”nu skulle de aldrig mer läsa en bok av mig för nu var de vuxna”. Det kändes så brutalt. Därför ville jag inte att förlaget skulle skriva vilken ålder boken vände sig till. 

Ur filmen ”Flugornas herre”. Foto: OKÄND

– Jag har samlat en komplett lista med litteratur där huvudpersonen är ett barn. Varför är inte ”Flugornas herre” en ungdomsbok? Jag kan skicka dig den.

Det var hjärtskärande när pojken bar omkring på sin döda hund i ”Bare hands”.

– Det är den enda roman som fått mig att gråta medan jag skrev den. Det har aldrig hänt förr eller tidigare. De där pojkarna är två sidor av mig själv. Den ena som säger: agera och den andra som tvekar.

Har du hund själv, frågar jag när vi är på väg ut i solen efter intervjun.

– Nej, men jag hade en. Hon dog 13 år gammal, i mitt knä.

Så sorgligt!

– Nej det var fint och bra, men jag har inte kunnat skaffa en till efter den.

Vad ska du göra med prispengarna?

– Jag har jobbat som konstnärlig ledare för ett projekt på Frankfurts bokmässa i några år, men har inte kunnat skriva och tjäna pengar. När jag hörde om priset var min omedelbara reaktion att nu får jag tid och möjlighet att skriva. Men om du verkligen vill veta, har jag faktiskt köpt en ny telefon.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Bart Moeyaert

Född 1964

Bosatt i Antwerpen, Belgien

Debuterade 1983

Författarskapet består av cirka 50 titlar och rymmer allt från bilderböcker och ungdomsböcker till poesi och drama 

Böckerna finns översätta i mer än 20 länder

Böcker på svenska; ”Kärleken man inte förstår” (Gilla böcker)

Fotnot. Följ Bart Moeyaert på Instagram för att se veckans utflykter till alla hörn av Astrid Lindgren-andet.