Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jacues Werup trodde på ordet, på poesin"

I Jacques Werup fann jag en poet som skildrade min vardagsvärld, den enda jag visste utseendet på, skriver Victor Malm.

Foto: Per Nilsson
Jacues Werup trodde på ordet och på poesin. Foto: Per Nilsson

Victor Malm minns poeten och estradören Jacques Werup.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Skrivandet är en privatsak / om något som aldrig kan förbli / bara en privatsak” skrev Jacques Werup i diktsamlingen ”Tiden i Malmö, på jorden” från 1974 och sammanfattade så, säkert omedvetet, det som utmärker hans poesi: en intensivt gestaltad livskänsla, en till dikt omvandlade erfarenhet av att leva på en plats, vid en tidpunkt, där för var och en att träda in i, vara med om. Dikten fortsätter: ”alltså skriver jag Kastellgatan 8 / men menar Världen, / det är inte så lätt som det verkar, / alla människor är inte trogna / sina utgångspunkter, stora / ord strös över våra oskyddade huvuden.”.

Påverkade mig starkt

När jag nåddes av beskedet att den store poeten hade gått bort, 71 år gammal, tog jag fram boken, började bläddra, och slogs av hur starkt den hade påverkat mig. Inte på det sätt som man oftast menar när man säger så. Nej, på ett mindre, nästan omärkbart vis. Jag mindes plötsligt hur många gånger jag, efter långa eftermiddagar på biblioteket, har gått bort till det röda tegelhuset på Kastellgatan 8. Stått där en stund, undrat vilka av alla fönster som Werup en gång levde sitt liv bakom.

Jag hade, och har fortfarande, en känsla av att alla som skriver och sysslar med litteratur bor i Stockholm, men i Werup fann jag en poet som skildrade min vardagsvärld, den enda jag visste utseendet på. Och jag ser den fortfarande genom hans ögon: ”Snö har fallit på svenska Malmö / där välfärden redan ligger / som drivor mellan verkligt och overkligt / det är otäckt”.

Werup influerades av Ekelöf

Som poet var han influerad av Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och kanske framför allt Karl Vennberg. Han var också en stor estradör, en jazzmusicerande diktare som gärna drog fram saxofonen och höll låda och liv, alltid allvarlig, alltid med den så kallade glimten i ögat. Och han trodde på ordet, på poesin, dess förmåga att hålla verkligheten vid liv, ge dagarna innebörd – en klyscha, kanske, en sak man säger men knappast tror på, än mindre efterlever.

Men för Werup var den verklig. Han trodde innerligt på att poesin hade en uppgift. Och han var den lydig.

Det vet jag.

 

Victor Malm är litteraturvetare och kritiker på Expressen Kultur