Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jackie Jakubowski: Judehat normaliseras

I Grekland representeras nazipartiet Gyllene gryning både i parlamentet och på gatorna.
Foto: Yannis Kolesidis

I Ungern och Grekland marscherar nazister och i Sverige ökar judehatarna sin aktivitet på flera fronter.

Jackie Jakubowski blickar ut över ett Europa där antisemitismen än en gång växer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Förra veckan invigdes ett veckoseminarium på Moderna museet och Berns i Stockholm, med rubriken "Det judiska Wien, modernitetens vagga". Första dagen fyllde 300 betalande åhörare snabbt museets konferenslokal, ytterligare minst 150 fick avvisas på grund av platsbrist. Dagen efter fortsatte seminariet med drygt 600 personer i Berns stora sal.

Initiativtagaren och drivkraften bakom programmet var kulturproducenten Lizzie Oved Scheja från den ideella föreningen Judisk kultur, i samarbete med kulturtidskriften Judisk Krönika, där jag är chefredaktör. En rad namnkunniga svenska och utländska historieprofessorer, sociologer och konsthistoriker samt seminariets huvudtalare, Nobelpristagaren Eric R. Kandel, försökte gå till botten med frågan om varför just Wien runt förra sekelskiftet kom att bana väg för modernismen.

På område efter område - filosofi och psykologi, politik och sociala rörelser, litteratur och musik, arkitektur och konst - bidrog den judiska minoriteten till att skapa det vi i dag kallar det moderna Europa. Wien blev kulturhuvudstaden i detta nya Europa, en roll som på många sätt liknade den som Konstantinopel hade under medeltiden och Florens under renässansen på 1400-talet.

Den judiska närvaron i denna utveckling var påfallande stor, för att inte säga helt dominerande. "Vad var det i den judiska traditionen som skapade denna kreativitet, och särskilt på en plats som Wien?" var den överskuggande frågan i seminariets inledande paneldiskussion.


Jag kände mig uppfylld och (det ska inte förnekas) stolt över denna hyllning och detta erkännande av den judiska kreativitet och den judiska tanketradition som bidragit till den europeiska civilisationens utveckling. Här i Moderna museets kyligt strama konferenslokal och sedan i Berns överdådigt kontinentala salong befann vi oss så långt man kan komma från det antisemitiska larmet och det hatfyllda tumultet i världen utanför.

Budskapet om skapande tolerans och pluralism, som förmedlades på Wienseminariet, är särskilt nödvändigt i dessa dagar. I samma Europa - både det älskade och det förbannade - lever nämligen enfalden alltjämt sida vid sida med mångfalden. Antisemitismen, som ökat de senaste åren, är alltjämt det livskraftigaste uttrycket för intolerans och fördomar.

Varken integration eller total assimilation av den judiska minoriteten, inte heller det överväldigande judiska bidraget till kultur- och samhällsutveckling i alla de länder i Europa där judar verkat, har varit tillräckligt för att antisemiterna skall acceptera den eviga "främlingen".

Historien om inte upprepar sig så i alla fall gör sig påmind:

I Ungern och Grekland marscherar uttalade nazister på Budapests och Atens gator.

I Ryssland sprids antisemitism av både Putinanhängare och nazistiska bolsjevik-nationalister - samtidigt som landets president motiverar ingripandet i Ukraina med att judehatare tagit över makten i Kiev.

I Polen, där judiska kulturfestivaler avlöser varandra och en ny polsk generation rannsakar den egna historien, förblir antisemitismen ändå konstant på en hög nivå i samhället.

I Paris marscherade nyligen tusentals arga män mot landets judiska minoritet. Det ropades slagord som: "Bort med judarna från Frankrike!"

I Sverige hotas judar av både nazister och islamister.

EU:s organ för grundläggande rättigheter har just publicerat en rapport, "Discrimination and hate crime against Jews in EU member states: experiences and perceptions of antisemitism", om judars upplevelser av antisemitism i åtta EU-länder, däribland Sverige. Den ger en oroväckande bild av situationen i länder som Belgien, Italien, Lettland, Storbritannien och Tyskland.

Hatet på nätet har ständigt ökat de senaste decennierna och är i dag groteskt till sin omfattning (googla på "jude" och datorn formligen exploderar av hat och hot riktade mot judarna).


Vi är uppenbarligen på väg mot den "normalitet" i Europas förhållande till judarna som i två tusen år kännetecknats av en besatthet som gränsar till psykisk sjukdom. Dess symptom beskriver huvudpersonen i slutscenen till Arnold Weskers drama "Köpmannen": "Jude, jude, jude... Jag hör ordet överallt, på alla håll och kanter. Era krig slår fel - det måste bero på judarna. Era ekonomiska system bryter samman - det måste vara juden. Det finns inget vi kan göra som är rätt och riktigt. Om vi är tysta, intrigerar vi. Om vi talar, är vi fräcka. När vi kommer, är vi främlingar. När vi går, är vi förrädare. När vi står ut med förföljelser, blir vi föraktade, men tar vi till vapen, är vi världsförhärjare. Ingenting passar er. Fan ta er!"

Ja, fan ta er som tvingar mig och andra judar att befatta oss med ert hat! Glöm inte att antisemitismen är en sjukdom hos icke-judar men som judar får plågas av. Så går mina tankar där jag sitter och i pausen mellan två paneldiskussioner hör Staffan Scheja spela ett stycke av den österrikisk-judiske tonsättaren Arnold Schönberg.

För en stund kan jag glömma världen utanför, där det pågår en kamp mellan enfaldens hatiska företrädare och de många fler som gör motstånd, för att vår civilisation - som bejakar samtalet, mötet, skapandet och mångfalden - ska kunna överleva.


Jackie Jakubowski är chefredaktör för Judisk Krönika.