Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ja må Herbert Blomstedt leva uti hundrade år

Herbert Blomstedt dirigerar Kungliga filharmonikerna. Konsertmästare Joakim Svenheden till höger.Foto: Jan-Olav Wedin

Det är som att få en aha-upplevelse av Berlioz och Berwald.

Lars Sjöberg ser Herbert Blomstedt dirigera Kungliga filharmonikerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONSERT | RECENSION. Släng dig i väggen, Joseph Haydn. ”Pukslagssymfonin” nr 94 må vara din, men det häftigaste av alla pukslag är ändå det som triggar i gång scherzoavsnittet i Franz Berwalds ”Sinfonie singulière”, 1845. Det sommarnattliga adagiot visar sig vara en bedräglig idyll. 

Ännu osäkrare är den tillfälliga friden på landet i Hector Berlioz ”Symphonie fantastique”, 1830. Åskmolnen tornar upp sig, pukorna showar igen, träblåsarnas herdesignaler klingar allt ängsligare. Och snart skall bödelskärran dra i väg med den olycklige nerdrogade poet som mördat sin älskade. 

 

LÄS MER – Lars Sjöberg skriver om den populäre impressionisten 100 år efter hans död

 

Dessa båda pionjärsymfonier stod på Kungliga filharmonikernas program på Stockholms konserthus i går kväll och återvänder nu på lördag eftermiddag. Vår nestor till dirigent Herbert Blomstedt, 90, snart 91, varken går, står eller slår som den 90-åring man lätt ser för sin inre syn. Partituren öppnar han inte, hans händer klarar sig utan taktpinne, och han använder den klassiska, musikhistoriskt korrekta om än mera svårbemästrade placeringen av första och andra violiner på ömse sidor om dirigentpulten. Han är otrolig. 

Monumentalt självupptagen

Det är mycket som enar Franz Berwald och Hector Berlioz. Båda framstår som ointresserade av att gå i sin samtids musikaliska fåror utan föredrar att komponera på tvären eller avigan. Men medan Berwald liksom spelar ut en dramatisk komedi och berättar i tredje person med små pregnanta temafigurer som aktörer är Berlioz monumentalt självupptagen och avhandlar en sak i taget uteslutande i jagform. Det som räddar det hela är hans självironiska humor som i finalen slår över i en häxsabbats oförfalskade blasfemi.

Filharmonikerna firar 50 år 1964. Herbert Blomstedt, kvällens solist Birgit Nilsson och konserthuschefen Johannes Norrby på bild.Foto: DN / TT NYHETSBYRÅN

I går var det som att höra välkända Singulière och Fantastique som nya aha-upplevelser och ändå minns jag att Blomstedt dirigerade båda vid Berwaldhallens invigning för nästan fyrtio år sedan. Och det var inte första gången då heller. Är det någon man önskar leva uti hundrade år så är det Herbert Blomstedt.

För övrigt snokade tv-kameror omkring, vilket bådar gott för alla som befinner sig för långt från Stockholm.

 

 

MUSIK

Franz Berwald

Sinfonie singulière

Hector Berlioz Symphonie fantastique 

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent Herbert Blomstedt

Stockholms konserthus

Även lördag 19 maj

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Loa Falkman och Rickard Söderberg om operageniet Birgit Nilsson.