Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

J K Rowling har rätt om vuxenvärldens svek

Anna Björklund.Foto: David Möller.
J K Rowling.Foto: LEFTERIS PITARAKIS / AP

Harry Potter-böckerna handlade till stor del om den sköra relationen mellan barn och vuxna.

Anna Björklund ser paralleller mellan fiktionen och dagens debatt om transvård.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den första ”Harry Potter”-boken kom när jag var åtta och den sista läste jag i smyg på datorn på ett av mina första sommarjobb. Någon hade fotat av varje boksida med en halvbra mobilkamera och jag hade lyckats få tag i den läckta filen med de suddiga bilderna tre veckor före det egentliga utgivningsdatumet. Ja, jag var den sortens tjej. Jag hade läst om Harrys skolgång hela min egen, fiktionen var hopflätad med mitt eget liv, med min relation till mina egna lärare och auktoriteter.

För berättelsen om den föräldralöse Harry Potter handlar mycket om de vuxna. Om vuxna som sviker, vuxna som tar ansvar, eller som försöker och misslyckas. Om det gamla mobboffret Snape som är rädd för barnen, om den rättrådiga professor McGonagall som blir vansinnig på den slarvige Hagrid när han inte prioriterar de ungas säkerhet. Om narcissisten Lockman som vill utnyttja dem, om sadisten Umbridge som försöker bryta ner dem, om rektor Dumbledore som både är vis och god men som inte ens han är fullkomlig. 

Emma Watson som Hermione Granger.Foto: RIGHTS MANAGED / MARY EVANS PICTURE TT NYHETSBYRÅN

I barnboksvärlden är hoten tydliga. I verkligheten är det svårare för vuxenvärlden att ens identifiera hoten mot den yngre generationen, än mindre skydda den från dem. J K Rowling själv, Harrys upphovskvinna, har sett faror i hur min generation, hennes främsta läsare, ser på könsidentitet. I ett långt blogginlägg ifrågasatte hon vilket utrymme transfrågan får bland oss födda på 90-talet och senare. Hon är orolig för den dramatiska ökningen av antalet könsdysforiska ungdomar och är rädd att transaktivisters aggressivitet tystat kvinnor. 

Flera andra författare har nu lämnat Rowlings agent i protest mot hennes ”transfobi” och skådespelarna som slog igenom när de spelade Harry och Hermione i filmatiseringen av hennes böcker har tagit offentligt avstånd från henne. 

Att det är just Rowling som går in i den här otacksamma striden är inte konstigt alls, hon har trots allt blivit dollarmiljardär på att skriva om vuxnas ansvar för förvirrade tonåringar. Och det senaste decenniet har antalet barn och unga sökt sig till den brittiska vården med en vilja att ändra sitt kön ökat för 1000 procent för pojkar och med 4400 procent för flickor. Patienterna är också allt yngre. Sverige har ett liknande mönster. 

Vuxna har alltid ett ansvar.

Att ungdomar experimenterar med sitt utseende, ifrågasätter normer och låser in sig i sitt rum för att läsa om rättigheter och identitet låter normalt, rentav sunt. Den sortens lite pinsamma experiment hör den prepubertala perioden till. Men när barnen, som ofta befinner sig på autismspektrat, lämnar nätforumen och går till vården för att skapa sitt jag med kirurgiska hjälpmedel adderas en grad av verklighet som en omyndig inte kan förväntas hantera ensam. Här borde de vuxna göra sitt, och det gör de, men inte på det sätt man hade kunnat förvänta sig.

Både ”Uppdrag Granskning” och tidningen ”Filter” har beskrivit hur svenska läkare delat ut vanställande mediciner till barn och unga utan vidare bakgrundskoll eller utredning, trots protester från föräldrar och omgivning. Att lemlästande och irreversibla operationer har utförts på mycket unga, psykiskt sjuka och till och med unga människor i aktiv psykos. 

Att representanter för vetenskapen okritiskt köpt internetaktivisters resonemang, accepterat axiom som ”att ställa frågor är transfobi och transfobi är mord”, vilket utraderat patientsäkerheten i transvården. Man har bortsett från de faktiska siffrorna – som visar att självmordstalen för transsexuella är högre efter en könskorrigering än de är före – och behandlat könskorrigerande operationer som en livräddande åtgärd, omöjlig att problematisera.

Vuxna har alltid ett ansvar. Oavsett om det är fåfänga, rädsla eller ren naivitet som gör att läkare och politiker inte skyddar de unga är det en skandal. De ansvariga har svikit, självklart blir Rowling förbannad. 

 

Anna Björklund är skribent och gör podden Café Q

 

Artikeln är uppdaterad med en rättelse. Tidigare länkades felaktigt en studie i den vetenskapliga tidskriften Plos one som referens till siffrorna om självmordstal bland transsexuella.