Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Isprinsessa under bar himmel på Dalhalla

HYLLAD. Nina Stemme anses vara en av världens främsta sopraner. Foto: Foto Markus Gårder
"Turandot" på Göteborgsoperan 2006.
Birgit Nilsson i huvudrollen på Metropolitan 1961. Foto: Dan Grossi

Lars Sjöberg har allt annat än tråkigt på Dalhallas Pucciniopera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

TURANDOT
Av Giacomo Puccini
Dalhalla opera, Rättvik
Speltid 3 t.

Man gillar för att men älskar trots att. Kanske har ändå prins Calaf och prinsessan Turandot en chans att skapa sig ett liv tillsammans, trots att hon har varit på vippen nära att hugga huvudet av honom.

Men något trovärdigt slut på sin sista opera lyckades Giacomo Puccini aldrig få till. När han nu gradvis börjat ge sin musik en dramatiskt gestaltande funktion i stället för som tidigare en mer illustrerande, där han mest har komponerat vad som redan stod i texten, lyckades han inte att musikaliskt tolka isprinsessans metamorfos. Redan hennes stora aria "In questa reggia" hade i förväg låtit ana en slumrande kärlekslängtan bakom textens hatexcesser.

Puccinis kollega Franco Alfano, som först utformade den postuma slutscenen, har numera sedan 2002 konkurrens av Luciano Berio. Ingen av dem har lyckats över hövan. Alfano vältrar sig i smarriga låtar, medan Berio låter fragmentariska ledmotiv skvalpa omkring på ett senromantiskt tonspråk som snarare för tanken till Arnold Schönbergs kammarsymfonier. Man noterar i alla fall ett lovvärt försök att med rent instrumentala medel tolka Turandots upptining. Vid årets uppsättning på Dalhalla använder man sig, liksom i Umeå för nio år sedan, av Berios version och lämnar publiken förbryllat gäspande.

 

Dessförinnan har man haft minst av allt tråkigt, främst tack vare ett vokalt och musikaliskt praktfullt framförande med grandiosa Nina Stemme i titelrollen, sekunderad av Lars Clevemans bergsäkre Calaf och Meeta Raval - ny bekantskap att odla! - som fina Liù, plus välljudande och disciplinerade körer, allt under Tobias Ringborgs eldiga befäl.

Bengt Gomérs regi kunde dock ha avstått från rena pinsamheter som de tre ministrarnas barnteater och Turandots hånglande med den persiske prinsens huvud (medan det ännu satt kvar). I sådana stunder saknades den för opera oundgängliga undertext som svarar på frågan varför.

 

Och vad representerade de vitklädda töser som under idogt och fult kohornsblåsande gungade fram och åter i en ridå av ösregn? Dalhalla bör förresten låta bli att utmana ödet med slika regnridåer. Vid premiären var vädret förträffligt, men på lördag är det dags att åter ängsligt blicka mot skyn och kanske plocka fram sin gröna poncho.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!