Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Männen är inte längre allas huvudpersoner

Philip Roth. Foto: ADAM NADEL / POLARIS POLARIS IMAGES
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Isobel Hadley Kamptz skriver om erfarenhetens betydelse – och varför hon själv helst läser böcker skrivna av andra kvinnor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | DEBATT De handlar alltid om problemfyllda män och om baseboll. Så brukar jag slängigt beskriva det som kallas den stora amerikanska romanen, och kanske har jag hämtat karaktäristiken från en enda bok, Don Delillos "Underworld". 

Nyligen bortgångne Philip Roth, som ju också skrivit flera böcker som brukar räknas in i den här kategorin, har dock skrivit en bok som till och med heter ”The great american novel”. Den handlar om problemfyllda män och om baseboll. 

Roland Poirer Martinsson

För ett tag sedan väckte Timbros förlagsredaktör Roland Poirier Martinsson kritik med en text i Metro om hur han föredrog att läsa böcker skrivna av män. Han sade att han kunde se kvalitet hos andra författare också, men för att beröras känslomässigt krävdes identifikation, där krävdes andra män.

Jag förstår att det kan vara provocerande, världslitteraturen har så länge bestått primärt av just män som skriver om män men som läses av både kvinnor och män eftersom kvinnor inte haft något annat val. Män tränas inte i att empatisera med eller identifiera sig med kvinnor, medan kvinnor tränas i att göra det med män. Män borde helt enkelt öva mer. 

Ändå blev jag inte arg över det här ärliga erkännandet. Tvärtom kände jag igen mig. Jag läser nämligen helst kvinnor. Jag kan se kvaliteten i litteratur skriven av män, om män, men för att beröras känslomässigt vill jag också ha någon form av identifikation. En viktig del i det är kön.

 

LÄS MER – Victor Malm: Philip Roth tillhörde den sista stora generationen 

Mäns berättelser

Problemet är bara att sådant som skrivs av män, om män, betraktas som allmänmänskligt och viktigt, medan sådant som skrivs av kvinnor, om kvinnor, ses som lite sämre, lite mindre seriöst, lite mer lättviktigt. Böcker som handlar om kvinnor och barn har helt enkelt lägre status än böcker som exempelvis handlar om problemfyllda män och om baseboll. 

Män är människor medan kvinnor bara är kvinnor. I det stora amerikanska ödet, nationalberättelsen, är huvudpersonen alltid man. Det är han som agerar, han som styr, det är runt honom världen formas. Vad vi ser politiskt just nu, i USA såväl som i Europa, är den bottenlösa vrede som väcks när detta historiskt självklara faktum utmanas. 

Fler amerikaner arbetar i dag på muséer än i kolindustrin. Vita kommer vara i minoritet i USA inom några decennier. Flickor klarar sig bättre än pojkar i skolan, och är i dag i majoritet inom högre utbildning nästan överallt. ”You will not replace us” skanderade fackelbärande nazister på en march i Charlottesville förra sommaren, ni får inte ta det som varit vårt, den plats som varit vår. Sedan körde en nazist ihjäl en motdemonstrant. 

Nu har nazister förvisso aldrig haft någon central plats i USA mer än som ondskefulla motståndare. Men det gör ont när privilegier spricker. Det gäller också privilegiet att vara huvudperson i inte bara sitt eget liv, utan i allas gemensamma berättelse. 

 

PODD: Kulturmannen är den unga kvinnans musa 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

Ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Eric Schüldt om podcastrevolutionen. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!