Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Låt pandemin slå sönder kontorslandskapen

Isobel Hadley-Kamptz.Foto: OLLE SPORRONG
Vi tänker bäst i stängda landskap, menar skribenten.Foto: Shutterstock

Isobel Hadley-Kamptz hoppas att pandemin förpassar de röriga kontorslandskapen till historien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag kan inte tänka i närheten av andra människor. Min hjärna kräver ensamhet. Med viss ansträngning kan jag tänka på ytliga, vardagliga saker, som om vi måste köpa mjölk eller vad det ska bli för väder till och med när små personer kräver min uppmärksamhet, men för att utnyttja min hjärnas fulla potential krävs utsträckt ostördhet, mentalt men helst också fysiskt.

Tänkande är som bekant svårt att kombinera med föräldraskap. Det Virginia Woolf för nästan hundra år sedan krävde för kvinnor, ett eget rum i vilket man kan arbeta, utvecklas, tänka, var då också framför allt en fråga om att freda kvinnor från de krav på ständig tillgänglighet som fanns från både barn och män. Woolf förde fram den än i dag radikala uppfattningen att kvinnors existens var deras egen, att deras liv inte gick ut på att förse andra med omsorg, kärlek, uppmärksamhet.

Antalet personer som längtar tillbaka till specifikt kontorslandskapet ligger rimligen mycket nära noll

Jämställdheten må ha tagit vissa kliv framåt sedan dess, men i stället har vi på den moderna arbetsmarknaden infört likartade krav på ständig tillgänglighet för alla, oavsett kön. Det gäller både mobiltelefonernas envetna plingande med uppdateringar om allt från hjärtfrekvens till mejl från chefen, och den fysiska organisering av kontorslivet som absolut ingen saknat under detta halvår i hemarbete.

Många säger sig förvisso längta tillbaka till kontoret, till kaffepauserna med kollegerna, till möten i köttet i stället för i teams, bort från tveksam ergonomi och trängsel med barn och partners i små lägenheter, men antalet personer som längtar tillbaka till specifikt kontorslandskapet ligger rimligen mycket nära noll.

Människor behöver en viss nivå av avskildhet och upplevd intimitet.

Forskningen kring kontorslandskapen är sedan länge entydig. De sänker produktivitet, kreativitet, trivsel, entusiasm för jobbet och ökar stress, nedstämdhet och mental trötthet. Intressant nog minskar även samarbete och kommunikation med kontorslandskap, trots att sådant hålls upp som anledningar att införa dem. De konsulter som propagerar för kontorslandskap har förstås en genuint ytlig förståelse av vad mänsklig kommunikation är. 

Människor behöver en viss nivå av avskildhet och upplevd intimitet för att ha djupare samtal. Att säga något av vikt till skrivbordsgrannen när hela det övriga kontoret kan höra är otänkbart. Då skickar man hellre ett mejl.

Eget rum må vara lika mycket ouppnåelig överklass nu som när Virginia Woolf skrev om det

Det är i sig en illustration över en samtid där ytlighet premieras över den fokus och stringens som är omöjlig i en miljö där man hela tiden blir störd. Vid kvalificerat kreativt arbete tar det hela 25 minuter efter ett störningsmoment att återfå fokus. I ett kontorslandskap får man då alltså ingenting av värde gjort alls på en arbetsdag.

Kanske har det här halvåret fått oss att inse det bortom möjlig förnekelse. Nästan alla talar om ökad produktivitet och trivsel hemma, och det lär inte bero på korrekt arbetsställning. Ett eget rum må vara lika mycket ouppnåelig överklass nu som när Virginia Woolf skrev om det, men vad sägs om att kräva ett eget kontorsbås?

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.