Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Kanon kan inte bestämmas av politiker

Ebba Busch Thor föreslog en litteraturkanon för att främja integrationen. Men i SVT:s Aktuellt kunde hon inte själv svara på vilka som skrivit "Giftas" (August Strindberg) eller "Gösta Berlings saga" (Selma Lagerlöf).
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Bildningsdebatten har fått ny fart sedan KD-ledaren Ebba Busch Thor bland annat bommade svaren på vilka som skrivit "Giftas" och "Gösta Berlings saga". 

Isobel Hadley-Kamptz funderar över vad som händer när få ens känner igen referenser till Bibeln.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”O ve! Nu har till sist allt blivit klart för mig. Du ljus – nu får jag aldrig, aldrig se dig mer, jag som blev född av fel föräldrar, gifte mig med fel person och sen blev fel mans mördare!”

Hur många kan gissa vilket verk strofen kommer från? Några är säkra, några har ingen aning. Några suckar säkert hånfullt om avancerade performancevrål och för fram verklighetens folkliga kultur som överlägsen det här gamla tramset. 

Oidipuskomplex

Och nog är det en performance alltid, den Sofokles-pjäs som Aristoteles framhåller som den största grekiska tragedin av alla. Just nu spelar Dramaten sin storsatsning "Oidipus/Antigone" och "Kung Oidipus" finns samtidigt i nyöversättning av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson och min läsning lägger sig tätt intill den numera ständigt närvarande diskussionen om bildning och kanon, elitism och utbildningskollaps. 

Stina Ekblad och Reine Brynolfsson i "Oidipus/Antigone", som just nu spelas på Dramaten.
Foto: / © SÖREN VILKS DETTA FÄLT FÅR INTE ÄNDRAS ELLER RAD

För jag tror ändå att väldigt många åtminstone känner till berättelsen om Oidipus som trots alla försök att undkomma sitt öde ändå dödar sin far och gifter sig med sin mor. Konflikten är så existentiell att den gett namn åt detta allmänmänskliga när små pojkar vill gifta sig med sina mödrar och svartsjukt vaktar henne från faderns kärleksbetygelser. 

Ebba Busch Thor kände inte igen Lagerlöf

Kanon är ingenting som bestäms uppifrån, det är något som lever, eller inte lever, i människors kollektiva relation till den stora konsten. Oidipus har en plats där. Ännu ett litet tag. Att döma av reaktionerna efter att Ebba Busch Thor i SVT häromdagen inte visste vem som skrivit "Gösta Berlings saga" har nog Selma Lagerlöf det också, åtminstone bland vuxna. 


LÄS MER: Jens Liljestrand: Gå hem och läs böcker, Ebba Busch Thor!


Bibeln däremot, har det inte längre. Jag märker regelbundet hur människor inte längre verkar förstå bibelreferenser, inte kopplar mer än de mest uppenbara Hollywoodblinkningar. Det här snävar in inte minst lite äldre svensk skönlitteratur ofantligt. Eller äldre förresten, vem kan ens ta till sig Torgny Lindgren eller P O Enquist utan Bibeln? Referenser är det enklaste sättet att ge fler lager i en och samma skildring. Utan annan ansträngning än kanske en karaktärs namn ges djup i förståelsen, bottnar under bottnar. Det fungerar bara när människor förstår.

Författaren och Expressen Kultur-medarbetaren P O Enquist refererar friskt till bibeln.
Foto: FREDRIK SANDBERG / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Naturligtvis behöver inte människor alltid dela referensbibliotek. I vårt på flera ledder mångkulturella samhälle bildas av nödvändighet subkulturer snarare än en bred gemenskap. Men kanske borde vi anstränga oss lite mer för att balansera den utvecklingen.

Vi talar ofta om den föränderliga, flytande samtiden där många har svårt att behålla fotfästet. Ekonomisk transformation, migrationsströmmar, urbanisering, miljöförstöring, osäkra anställningar, allt skapar en värld utan fasta hållpunkter. Sjösjukan vinner. 

Illamående trevar människor efter något att räta upp sig efter och hittills tycks detta något ofta vara radikal nationalism, konservatism, högerpopulism av mer eller mindre extremt slag.  Rörelsen syns i USA och Europa, till exempel i de 60 000 människor som nyligen marscherade i Warszawa under paroller om ”rent blod” och ett ”vitt Europa”. 

Frigörande bildning

Jag när inga förhoppningar om att en bättre klassikerläsning i skolan på ett enkelt sätt kan mota det här. 

Men gemensamma referenser har betydelse. Utan dem blir den gemensamma berättelsen torftig och ytlig, som en text helt utan mening bortom bokstäverna. 

Den vanliga liberala bildningsvurmen talar om bildningens frigörande effekter, om möjligheten att genom bildning bli en större och helare människa. Det är sannerligen inte oviktigt. Men bildning är både frihet och inordning, precis på samma sätt som att lära sig ett nytt språk. Det öppnar dörrar mot nya världar, men man måste fortfarande lära sig grammatiken, likadan för alla. Sedan kan vi tala med, och kanske till och med förstå varandra. 


LÄS MER: Karin Olsson: Jimmie Åkesson hycklar om kulturen


Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld"