IDÉDEBATT | KLIMAT. Jag hatar att inte flyga. Jag hatar att inte flyga. Jag hatar att alla andra flyger hela tiden men inte jag.
Senaste gången jag flög var för ett och ett halvt år sedan. Till Italien, först Rom och sedan söderut till Gaeta, en badort med anor från det allra tidigaste Rom. Aeneas från Roms nationalepos Aeneiden lär ha begravit sin älskade amma Caietas här, vilket gav platsen sitt namn. Även Cicero hade villor både i Gaeta och näraliggande Formia. Som vanligt hade romarna rätt: ljuset i Gaeta och hela Formiabukten är så vackert att man rodnar i kapp med kvällshimlen. Havet är salt och lagom varmt, bougainvilleaorna lindar sina grenar kärleksfullt om husen, intensivt rosa. Alltid när jag inte är i Italien längtar jag dit.
LÄS MER: Isobel Hadley-Kamptz: I antikens Grekland fick bara den äldre mannen njuta av sex
Weekendresa eller barn
För mig är det dock numera krångligare och dyrare att ge efter för frestelsen. För som sagt, jag flyger inte längre. Någon gång under de gångna 1,5 åren svängde min personliga pendel över när jag alltmer plågsamt insåg hur illa det stod till med klimatet och hur förfärande mycket flyget bidrog. Den största enskilda sak som människor kan göra själva för att minska uppvärmningen är att flyga mindre, endast överträffat av att skaffa färre barn. Jag har redan två barn, och jag kommer försöka uppfostra dem att bli mindre klimatskadliga än västmänniskor hittills, men jag ser också på reproduktion som mer essentiellt för den mänskliga existensen än till och med en weekendresa till Bologna.
Jag älskar Bologna. En underbar medeltida stad, med tegelhus, portaler och kanske världens bästa kaffe. En gång åt jag där på vad som sades vara Umberto Ecos favoritrestaurang och råkade på grund av matematisk inkompetens ge bisarrt mycket dricks. Det här var på lire-tiden. Jag hade druckit rätt mycket vin.
Alltid när jag inte är i Italien längtar jag dit. Men till Italien kan man åtminstone åka tåg.
Resor i sociala medier
Jag har också en syster i London, och dit är det väldigt krångligt att ta tåget. Mitt hyckleri känns plågsamt när jag, och barnen, strålar av glädje när hon kommer hit, samtidigt som jag har fattat beslutet att inte kunna åka till henne.
Min man är inte heller särskilt förtjust i mitt beslut. Vi har ännu inte hunnit med bröllopsresa och han skulle vilja åka till någon paradisstrand. Jag har inga svar, men gav honom Jens Liljestrands text om att visa barnen en döende värld. Han muttrar: ”Han åkte åtminstone dit först.”
Det känns så orättvist! I mina flöden i sociala medier åker alla utomlands hela tiden. Bilder från främmande städer, stränder, skidbackar. Det gäller även mycket politiskt medvetna personer som annars talar om klimatångest. Min avund har inga gränser.
Jag hatar att jag är så autistisk att jag måste leva som jag tänker, måste leva efter det jag kommit fram till är rätt. Helt ärligt kräver jag aldrig det av andra. Jag hatar att inte flyga.
LÄS FLER TEXTER OM KLIMATET
Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".