Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Du ska lämna mig och krossa mitt hjärta

Foto: DOMINIC LIPINSKI / PA PHOTOS TT NYHETSBYRÅN
Foto: SHUTTERSTOCK
Isobel Hadley-Kamptz.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Den som har svårt i relationer och i sociala sammanhang kan finna en annan verklighet som förälder.

Isobel Hadley-Kamptz berättar om när moderskapets smärta gör världen tydligare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MORS DAG. Man talar sällan om lyckliga förlossningar. Om moderslycka, förstås, om graviditetslycka, något jag parentetiskt aldrig upplevt själv, men själva födandet och födelsen präglas i våra gemensamma berättelser mer av smärtan, kontrollförlusten, skadorna som vården inte ens alltid registrerar och än mindre kompetent motverkar eller behandlar. Allt detta är sanna saker och viktiga perspektiv, men jag vet med oomkullrunkelig säkerhet att födandet också kan vara de mest meningsfulla, mest intensivt och existentiellt sanna timmarna man dittills varit med om.

Jag ville föda levande barn och inte döda.

Jag kan ha haft aparta förväntningar på mina söners förlossningar. Det allt annat överskuggande målet var båda gångerna att jag ville föda levande barn och inte döda. Det går liksom bortom tankar på smärtlindring och förlossningsplaner. Mina pojkar skulle leva, de skulle komma ut ur min kropp, ut i världen skrynkliga och kladdiga och obegripligt små, men sedan skulle de dra in luft i lungorna och andas på egen hand. Båda gångerna hände precis det, och min tacksamhet har inga gränser. 

Båda gångerna hade jag dykt ner i underjorden för att hämta dem, jag hade funnits och andats i hav av rödglödgad smärta, men jag gjorde det för dem och jag existerade där som urmodern i naturreligionerna, liv och död i samma gestalt. Livet vann. Jag vann. Jag fick dem.

 

LÄS MER: Isobel Hadley-Kamptz skriver om förlusten av ett barn i ”Jag går bara ut en stund”    

 

Med deras ankomst, först den ene och sedan många år senare den andre som ännu en ofattbar gåva från alltet, knöts jag till världen lika obönhörligt som de med var sin navelsträng satt fast i mig.

Jag hade fram till dess aldrig varit särskilt bra på relationer.

I den väl befästa borg som dittills varit mitt innersta jag klev de bara in, till synes utan ansträngning. Med dem kunde jag vara utan baktankar, utan försvar, utan att ens reflektera över hur deras existens rubbade hela min egen.

Jag hade fram till dess aldrig varit särskilt bra på relationer. Det finns detaljer i det mänskliga uttrycket som inte faller sig naturligt för mig, jag tänker ibland för länge innan jag svarar, jag förstår inte alltid vad som förväntas av mig, jag får fel tonträff, tappar fokus, har svårt att reglera emotioner till den nivå som andra upplever som lämplig. 

Den kliniskt deprimerades vanliga känsla.

Numera har jag förstås betraktat världen och människorna så länge att jag härmat och övat in de beteenden som andra helt spontant tycks uppvisa i sociala situationer. Därför är det här oftast ingenting som omgivningen tänker på. Ge mig en uppgift och jag utför, mina leveranser är i tid, effektiva, uppskattade. Sedan måste jag dra mig tillbaka och vila.

Det här fungerar utmärkt i det ytliga, i yrkeslivet, i den offentlighet jag emellanåt bevistar. I närmare relationer tenderar människor dock att vilja ha mer än att någon levererar ett inövat beteende som man intellektuellt lärt sig att de förväntar sig. Det är svårt att förklara det här mer än som en variant av den kliniskt deprimerades vanliga känsla att ständigt befinna sig i en glasbur, varifrån man kan se och höra omgivningen men aldrig komma riktigt nära. Här är jag, där är ni. Hej, hej. 

Då skriker de, sen går det över.

Ibland kan man föra hela konversationer, leva hela liv, på var sin sida om det där glaset. Det behöver inte ens vara så värst förfärligt.

Men med barnen finns inget av detta. När jag läser om hur andra kämpar med moderskapet, med föräldraskapet, förstår jag ofta ingenting. Jag kämpar ju med alla andra relationer, men inte alls med just det. Barn är på nästan alla sätt överlägsna vuxna. 

De är alltid ärliga med vad de vill, när de ljuger är det enkelt att upptäcka, man behöver inte ägna energi åt att fundera över vilka outtalade krav och förväntningar som finns under ytan. A är a. Lyft upp mig, bär mig, låt mig använda din kropp som bilbana. Man vill förstås inte alltid ge dem just det de vill ha, då skriker de, sen går det över.

Din roll är att växa upp och lämna mig och krossa mitt hjärta.

Med det lilla barnet är allting antingen både bråttom och viktigt eller inte bråttom och inte viktigt. Ge mig mat, hitta min filt, se till så att jag omedelbart kommer ur de här stövlarna utan att hjälpa till så att jag märker att det är du och inte jag som gör jobbet.

Med det större barnet är det lite mer komplext, men även där gör de omutligt ojämlika rollerna relationen självklar på ett sätt som inga andra är. Min roll är att älska dig, skydda dig och göra mitt yttersta för att hjälpa dig att bli en bra och lycklig människa. Din roll är att växa upp och lämna mig och krossa mitt hjärta. Det är som det är. Enkelheten är förlösande.

Jag räcker ändå inte lika långt som en hel by.

Det betyder inte att allt är okomplicerat. Både små och stora barn kräver uppmärksamhet på ett sätt som gör det omöjligt att tänka fullständiga tankar och jag kan mycket sällan arbeta när de är hemma och vakna. Det är svårt nog som det är att fokusera på en sak i taget utan att också ha deras självklart krävande rop på mamma som bakgrundsackompangemang. 

Jag behöver min hjärna också och inte bara min moderskropp, så barnen får maka på sig ibland. Jag behöver få ignorera dem också för att kunna finnas som människa. Det kräver förstås medföräldrar, morföräldrar, andra vuxna som också är nära i deras liv och hjärtan. Det tror jag dock är bra för barn alldeles oavsett, min kärlek må vara oändlig men jag räcker ändå inte lika långt som en hel by.

Jag fuskar och låtsas, men det går inte.

Människor har olika styrkor och svagheter i livet. Vissa är bra på att förstå sociala koder, på att ha vänner, på att göra karriär på arbetsplatser där man förväntas förstå och inordna sig i hierarkier. Jag är usel på allt sådant, jag fuskar och låtsas, men det går inte. Allt jag egentligen är bra på är att tänka och att skriva, och så en sak till. Jag är rätt bra på att vara mamma. Att jag faktiskt får vara det, att jag får göra det jag är bra på, är en sådan ynnest att jag gråter. 

Ingen av mina söner kommer sannolikt komma ihåg mors dag, men det gör ingenting. Varje dag får jag ju vara deras mamma.

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

I tv-spelaren högst upp i artikeln gästar Isobel Hadley-Kamptz och Katarina Bjärvall Kultur-Expressen och diskuterar adhd, diagnoser och medicin.