Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Isobel Hadley-Kamptz

Det är inte förtal att kalla någon extremist

Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN
Fatima Doubakil.Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT / COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN
Isobel Hadley-Kamptz.Foto: OLLE SPORRONG

I Göteborg pågår en förtalsrättegång mot kommunstyrelses tidigare ordförande.

Isobel Hadley-Kamptz försvarar Ann-Sofie Hermanssons rätt att kalla Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. ”Jag ser det som ett tecken på att man gör något bra.” Så svarade Fatima Doubakil för ett par år sedan när hon fick frågan om hur det kändes att politiska motståndare ibland kallade henne extremist. Så känner hon uppenbarligen inte längre. 

Själv var jag tveksam till det kloka i att stoppa visningen av filmen ”Burka Songs 2.0”, det som var upptakten till förtalsmålet mot Ann-Sofie Hermansson. Filmen i sig är väldigt långt från extremismpropaganda, och nog hade demokratin klarat att det efterföljande planerade panelsamtalet saknade ideologisk bredd. Att politiker aktivt styr kulturen efter sina ideologiska önskemål är ett betydligt större problem, oavsett om det sker i Sölvesborg eller Göteborg. 

Men att en politiker nu står åtalad för förtal för att i ett blogginlägg under en pågående politisk debatt ha uttryckt sig om vad meningsmotståndarna står för är som att ha trillat ner i demokratins ostädade källare. Det är i sammanhanget knappt ens relevant om huruvida Doubakil och Maimuna Abdullahi är extremister eller inte. Hur ska förresten en domstol kunna ta ställning till vad som utgör extremism, ett ord som i sig självt är relativt? Man är extrem i förhållande till något annat. Doubakil och Abdullahi har bevisligen samverkat med personer som är dömda för terrorbrott, och den senare har uttryckt sig förminskande om de många terrorresorna från Sverige till IS, men om det innebär att de själva är specifikt extremister är förstås svårt att veta. 

Förtalslagstiftningen är däremot inte till för att stävja politisk debatt eller ens tvinga folk att uppföra sig rimligt.

Extremism används dessutom ofta som värdeomdöme som primärt förmedlar vad personen som använder det anser är just extremt. Jag påminns om när Dagens Nyheter faktagranskade Hanif Balis påstående om att Sverige hade ”abnormt hög” invandring och dömde ut honom med den beskäftiga kommentaren att det minsann var helt fel, nivåerna låg under medel för undersökningsperioden. Så det så! Att ord både kan vara deskriptiva och förmedla en specifik värdering slog inte DN. 

Det är dock en sak att kritiseras i medierna, det ingår i det politiska spelet. Förtalslagstiftningen är däremot inte till för att stävja politisk debatt eller ens tvinga folk att uppföra sig rimligt. Den är till för att skydda enskilda mot skadlig ryktesspridning. Att kalla en offentlig debattör för extremist, eller för den delen rasist, är långt bortom den ramen. 

Det bör dock påpekas att det här är ett enskilt åtal. Åklagare prövade polisanmälan och lade ner den, men Doubakil och Abdullahi har gått vidare själva. Enskilt åtal prövas på förhand enbart om målet är uppenbart ogrundat, om inte så går det vidare till domstol. Jag är ändå inte tillräckligt juridiskt insatt för att kunna förutsäga rättens bedömning. Däremot vet jag att det vore politiskt och demokratiskt förfärligt om Hermansson fälldes. 

Jag längtar ofta efter en rimligare debatt.

Vi är i ett läge där delar av den politiska debatten borde hanteras tydligare av rättsväsendet, när hot och hat får människor att tystna. Häromdagen dömdes en nazist för hundratals hatiska och antisemitiska sms skickade till tre kvinnliga opinionsbildare, och på det området kunde rättsväsendet göra mycket mer. 

I det aktuella förtalsfallet handlar det i stället om att genom juridiken hindra ett fritt åsiktsutbyte, där någons position kanske beskrivs på ett sätt som hen inte håller med om. Jag längtar ofta efter en rimligare debatt med bättre sakargument och färre medvetna missförstånd, men om en sådan ska framtvingas med domstolar och strafförelägganden så nöjer jag mig med twittergyttja varje dag i veckan. 

Trollen kan man alltid ignorera, det går inte med våldsmonopolet. 

 

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Om sport och våld”.