Instängda barn i leklandet. Foto: Julia PerssonInstängda barn i leklandet. Foto: Julia Persson
Instängda barn i leklandet. Foto: Julia Persson
Föräldrarna tråkar ut sig själva med konstlad barnslighet i stället för att visa barnen vad sund vuxenhet är.Föräldrarna tråkar ut sig själva med konstlad barnslighet i stället för att visa barnen vad sund vuxenhet är.
Föräldrarna tråkar ut sig själva med konstlad barnslighet i stället för att visa barnen vad sund vuxenhet är.
Passiviserar vuxna.Passiviserar vuxna.
Passiviserar vuxna.

Iscensatta aktiviteter på fängslande lekland

Publicerad

Helena Granström besöker ett lekland i Danderyd och försöker förstå varför föräldrar tar dit sina barn.

Ljudvolymen är i klass med den i en industrilokal: de öronbedövande smällarna från lufttryckskanoner som avfyrar skumgummibollar. Rytandet från ett gigantiskt fläktsystem - är det hoppborgspumpen? Barn som skriker av upphetsning, glädje, förtvivlan eller helt enkelt för att göra sig hörda.

De barn som i dag besöker leklandet Lek & Bus - Stockholms absolut roligaste, om man får tro deras marknadsföring - tycks anmärkningsvärt vana att fungera i denna miljö. Alla har anpassat såväl rörelsemönster - hastigt, lätt hukat - som röstläge:

All kommunikation sker genom gälla, effektiva rop. Jag betvivlar att min treåriga dotter, även om hon säkert skulle uppskatta både bollhav, cyklar och branta rutschkanor, skulle vilja vistas här inne mer än några minuter. Men så är hon heller inte tränad genom tiotimmarspass i hockeylagsstora, underbemannade dagisgrupper.

 

Vad gör föräldrarna på Lek & Bus? Inte heller de tycks särskilt besvärade av ljudmiljön. I stället assisterar de hjälpsamt de lekande barnen, dokumenterar dem med kameror och telefoner, eller övervakar dem från en av de färgglada sittgrupperna i plast.

Den passiva roll som den vuxna placeras i är inte specifik för leklandet - den är en effekt av ett samhälle där barns och vuxnas aktiviteter spjälkats upp i separata sfärer. Den vuxna går till jobbet, går ut på krogen, går på restaurang, teater och bio - miljöer där barnet inte är välkommet. Barnet går på dagis, leker på lekplatsen, går på barngymnastik och barnteater - miljöer från vilka föräldern i och för sig inte är utestängd, men där utrymmet för hans eller hennes vuxenhet är kraftigt beskuret.

 

En normal aktivitet för en småbarnsförälder som umgås med sitt barn är en som visar barnet hur man iscensätter barnslighet, snarare än en som förmedlar bilden av en sund vuxenhet: gunga, gräva i sandlådan, åka rutschkana, leka med lego. Möjligen är det denna norm, i ännu högre grad än ersättningsnivåer och ekonomiska strukturer, som utgör förklaringen till den professionaliserade barnomsorgens dominans i samtiden.

Detta är en vuxenroll som ingen normalt funtad vuxen kan utstå mer än max 12–13 månader; min egen gräns ligger närmare 12–13 minuter. Att många föräldrar som tillbringar tid med sina små barn i själva verket tillbringar den på Facebook är alltså inte särskilt konstigt om alternativet är att med obruten uppmärksamhet betrakta byggandet av sandkakor - eller för den delen trehjulingscyklandet i en konstruerad leklandsdjungel. På något sätt är det uppmuntrande att en skylt behöver deklarera att "klätterställningar, rutschkanor, tubbyslide och andra attraktioner på Lek & Bus endast är avsedda för barn". Som kompensation: "Free WiFi available here".

Ändå är de vuxna på leklandet Lek & Bus definitivt mer deltagande och aktiva än föräldern på den genomsnittliga parkleken. De smarta telefonernas skärmar är bara enstaka fläckar av blekblått ljus i den lummiga djungeln av plast; detta är ändå någonting speciellt, det är helg, familjen är här tillsammans, något riktigt roligt för barnen att se fram emot under arbetsveckor med hämtning och lämning, middagsjäkt och gråtattacker i vagnen.

 

Fläktsystemet dånar, jag ser mig omkring bland tigrar, drakar, kakaduor och konstgjorda palmer. En väsande kobra, en ödla med huvudet vaksamt lyft. Högst upp på en klätterställning tronar en stegosaurus. Under den, en enorm krokodil med den gapande käften fylld av bollhavsbollar.

En pojke i Spindelmannendräkt, komplett med vadderad bröstmuskulatur, springer förbi. Kanske kommer han från Superhjälterummet, där hans hjälte samsas med Batman och Stålmannen; med största sannolikhet inte från Prinsessrummet. Möjligen från Piratrummet, prytt med en målad Johnny Depp med ögonlapp strax in till ingången.

I dessa fönsterlösa, klaustrofobiska temahytter serveras barnen läckert dekorerade bägare med mjukglass, under överinseende av väggarnas sjörövare, supermän, diskoidoler eller rosaklädda Disneyprinsessor - leklandets kalasavdelning erbjuder möjlighet att bokstavligt talat bli instängd i sin prinsessroll.

En fråga som jag återkommer till under min vistelse i den decibelstarka djungelmiljön är varför? Varför går föräldrar hit med sina barn? För att det här är "sånt som barn gillar"? Visst är det lek som pågår på Lek & Bus, men det är en väldigt speciell, förformaterad typ av lek.

 

Det är oklart vilken roll fantasin tillåts spela i den - leken är till stor del koreograferad på förhand genom den instruktiva rekvisitan, allt omgärdat av säkerhetsbefrämjande nätklädda galler av blankgrön mjukplast. Är det någonting man vet om barn, så är det att de är mycket bra på att svara mot förväntningar. Det skulle vara mycket intressant att få erfara en barnslighet som inte i fullt så hög grad som samtidens var präglad av vuxenvärldens, marknadens och teknikens behov av ett Barn.

 

Helena Granström

kulturen@expressen.se

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Biträdande kulturchef: Jens Liljestrand. Redaktör för idédebatt och reportage: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag