Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Isabellas snö är bilden av ett land som går förlorat

"Rescue blanket for Kebnekaise" av konstnärsduon Bigert & Bergström. Foto: BIGERT & BERGSTRÖM / ARTIPELAG
Vice statsminister Isabella Lövin (MP). Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Isabella Lövin väljer en geoengineering-performance från Kebnekaise till kultursidans sommarserie.

Jens Liljestrand avslutar serien med att åka till Lappland och ta farväl av en smältande bergstopp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SVERIGEBILDER 8.

KEBNEKAISE. Det går inte att beskriva för den som aldrig varit där.

Jag och min vän professorn åker tåg i 15 timmar genom ett förtorkat land av gulnade skogar och brunbrända ängar. På morgonen kliver vi ner på perrongen i ett Kiruna där det är löjliga 25 grader varmt, 11 grader varmare än normaltemperaturen för årstiden.

Det är nästan som en normal sommardag vid Medelhavet, på den tiden man fortfarande ville tillbringa en sommardag vid Medelhavet.

Bussen släpper av oss i Nikkaluokta och sen vandrar vi de 19 kilometrarna förbi det glittrande vattnet i Láddjujávri, de sista timmarna svagt uppåt och så befinner vi oss plötsligt i ett sagolandskap, en svindlande Tolkienvärld av mjuka, snöhöljda bergstoppar, breda dalgångar och porlande fjällbäckar och jag tar selfie efter selfie men resultatet blir varje gång en besvikelse för på bilden ser allting så futtigt ut, lite som att försöka förklara ordet kärlek för ett barn genom att visa det Tinder.

Ett magiskt landskap. Foto: SHUTTERSTOCK

Det är en fantastisk vandring. Den stekande solen lättas upp av kalla fläktar från smältvattnet. Alla har varnat mig för myggen i Lappland men det finns inga mygg, fukten har avdunstat från deltalandskapet, det är för hett för myggen i de torrlagda myrarna, kanske har de redan dött, kanske har de aldrig fötts.

 

LÄS MER: Jimmie Åkesson om Ultima Thule-låten

Filt över Sydtoppen

Isabella Lövin, språkrör för Miljöpartiet och vice statsminister, har valt konstverket ”Rescue blanket for Kebnekaise”. Det är en så kallad geoengineering-performance där konstnärsduon Bigert & Bergström vid sommarsolståndet 2015 klädde Kebnekaises sydtopp i en 500 kvadratmeter stor reflekterande guldfärgad duk. Iförda sina karakteristiska overaller och försedda med klätterlinor filmade och fotograferade duon sin performance, som sedan dess har visats på flera utställningar.

OM VERKET

Bigert & Bergström är en konstnärsduo bestående av Mats Bigert och Lars Bergström. De träffades på Kungliga Konsthögskolan och inledde sitt samarbete 1986. Sedan starten har konstnärerna i olika former intresserat sig för klimatfrågor.

”Rescue blanket for Kebnekaise” är en geoengineering-performance från 2015 där Kebnekaises sydtopp kläddes i 500 kvadratmeter skuggväv.

Dokumentationen av projektet visades upp första gången på Galleri Belenius Nordenhake i Stockholm 2016.

Enligt mätningar i början av augusti 2018 är Kebnekaises sydtopp numera för första gången lägre än Nordtoppen, åtminstone på sommaren.

Men själva syftet, att skydda den glaciärtäckta toppen från att smälta bort, har förstås inte hjälpt ett dugg. Sydtoppen är efter denna sommar inte längre högst; den som vill bestiga Sveriges högsta punkt i framtiden kommer få fortsätta gå längs den smala bergskammen och ta sig upp på den snöfria, svårtillgängliga Nordtoppen här intill, vilket enligt experterna är förenligt med livsfara om man inte är van klättrare.

Jag ser för mig de stackars amatörer som ska vingla fram här i framtiden. Klimatkatastrofens första offer i Sverige blir kanske de som störtar ner mot döden på sin färd mot den höjdpunkt som återstår i antropocen.

– Det kommer bli dåligt, förklarar professorn, den mest naturvetenskapligt insatta person jag känner, medan vi dagen efter, en stekande solig onsdag i mitten av juli, traskar upp för den rödmarkerade leden som ska ta oss till det som återstår av Sydtoppen. Och i Sverige kommer fjällen drabbas värst.

Han pekar ut över det vidsträckta, hjärtskärande vackra landskapet.

– Internationellt kallar vi det för shrubification. Buskar och ris tar över på bekostnad av lavar och mossor. Dessutom kryper trädgränsen uppåt – den har redan höjts med över 100 meter. Kalfjället krymper och om ett par decennier är det antagligen buskar och snår överallt här.

 

LÄS MER: Annie Lööf om Turkens bänk

Arctic amplification

I mitt stilla sinne undrar jag hur det är att vandra här och så i detalj vara medveten om den förödelse som just nu pågår.

– Vi människor kan anpassa oss, säger professorn lugnt. Det är värre för djuren. Fjällrävarna kommer drivas bort när rödrävarna tar deras lyor. Fjällriporna kommer inte klara sig, de behöver ett kallt klimat, de har flyttat upp hit från Centraleuropa och blir det ännu varmare måste de flytta vidare upp till Svalbard och dit kan de inte flyga, så de kommer trängas undan. 

Klättringen blir brantare, jag flåsar i den dammiga hettan. Det är förmiddag men vi möter vandrare på väg ner, de har gått hela natten, det är ju ljust dygnet runt och det är svalare om nätterna. Överallt, som ett ständigt brus, hörs porlandet av rännilar, bäckar, forsar, jag tar fram min flaska och dricker gång på gång. Glaciärvattnet är kristallklart, friskt, rent; jag dricker upp Sveriges högsta punkt i djupa klunkar.

– Det kallas för arctic amplification, undervisar professorn. En grads uppvärmning globalt blir två eller tre grader i arktiska miljöer. Snön och isen reflekterar bort det mesta av solens strålar, men när de smälter lämnas det kvar en vattenyta eller vegetation, som i stället absorberar. En positiv feedback. Det smälter, det blir ännu varmare, det smälter ännu mer, det blir ännu varmare.

Han ler och kisar upp mot bergskammen.

– Ingen vet var det tar slut.

 

LÄS MER: Bigert & Bergström skriver själva om den bortsmälta toppen 

Smälter med 14 centimeter – om dagen

Klockan har blivit kvart i fem på eftermiddagen och jag har kramp i båda låren när vi till slut är uppe på Sydtoppen. Först nu förstår jag. Kebnekaises södra topp är en mjuk kulle, ovanpå vilken en kam av snö och is har svepts under det senaste årtusendets vindar. Det ser overkligt och artificiellt ut på så här nära håll, som en konstsnöbacke dumpad mitt i terrängen.

”Rescue blanket for Kebnekaise” i all ära, men det verkliga konstverket är det jag ser framför mig. En naturlig, dramatisk formation av fruset vatten som så länge människans minne sträcker sig har spretat rakt upp i skyn.

Den har smält en meter varje sommar, och byggts på varje vinter. Fram tills nu. Nu smälter den med fyra meter bara i juli. Det är fjorton centimeter om dagen. Det är groteskt. Det är fullkomligt bisarrt. Tittar man noga kan man nästan se den smälta med blotta ögat.

Det slår mig att alla de andra partiledarna har valt en Sverigebild som någonstans har tröstat mig. Ebbas familjemys. Stefans psalm. Ulfs kaxiga utvandrare. Jans modiga flicka. Annies framgångsrika turk. Jonas omfamnande tunnel. Jimmies stolta arv.

Alla handlade de om något vackert som finns i vårt land och som står i centrum i partiledarens vision.

Men Isabellas snö är ett konstverk som skrämmer, för det handlar inte om vad Sverige är, utan vad Sverige är på väg att förlora.

För alltid.

PARTILEDAREN OM VERKET

Det är ett fantastiskt konstverk som Bigert & Bergström har gjort. Den gula räddningsfilten påminner om den som man sveper in ett olycksoffer i. Duon har gjort många andra spännande utställningar som kommenterar hur vi som mänsklighet försöker hitta metoder för att rädda den värld som vi själva har skapat så enormt stora problem i.

– Klimatförändringarna framställs ibland som att jorden kommer bli obeboelig, säger professorn. Men för oss i Skandinavien är det ju inte så. Koldioxiden får skogen att växa mer än någonsin. Jordbruket går på högvarv – bortsett från den här sommaren, förstås, men extremtorkan kommer inte drabba oss varje år. Det är i torra, varma, fattiga länder som det blir katastrof. Men här uppe kommer människor att kunna leva, Jens.

– Fast om man älskar fjällnaturen som den är, som den var, är det ju ledsamt. Naturarvet, kulturarvet häruppe … nej, det är bara tråkigt.

Stapplande går jag före honom upp för den smältande snögubben. Det sluttar brant runtomkring mig, det svindlar, en del är proffsiga och går med linor och hakar men vi har ingenting, jag halkar till, snavar, kryper på alla fyra i den mjuka, slaskiga snön, upp ska jag. Tio steg till. Fem. Två.

Så.

Där.

Sverige.

Det går inte att beskriva. Nej, det går bara inte.

En rad av Kristina Lugn kommer singlande från den tomma blåa rymden.

När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?

 

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!