Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inte någons älskling i Harold Pinters "Aska"

Johannes Brost och Görel Crona i "Aska.
Foto: Eli Sverlander

Harold Pinter "Aska" spelas just nu på Teater Brunnsgatan 4.

Svante Weyler ser en pjäs som gör upp med pratkulturen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

Aska

Av Harold Pinter

Regi Görel Crona

Översättning Magnus Hedlund

Teater Brunnsgatan 4, Stockholm

Speltid 1 t.

"I cried a river over you", sjunger hon. Det är dags att betala tillbaka. Frågan är bara för vad. Han har ingen aning och hon vill bara nästan berätta.

Det är utgångspunkten i "Aska", denna sena pjäs av Harold Pinter (1996), ett stenhårt koncentrerat stycke om ett äktenskap vars öde hänger på en skör tråd. De är på utflykt i parken, det är senvår, nakna trädkronor, spröd fågelsång, på håll ljuden från staden.

Hon (Görel Crona) börjar återge ett plågsamt och njutningsfullt minne. En gång har en man tvingat sig på henne med våld. Hennes man (Johannes Brost) har aldrig hört detta förr, och uppfattar mer njutningen än plågan. Han frågar och frågar, vill ha detaljer, sammanhang, men hon vägrar. Förstås, det är ju Pinter, här får vi arbeta själva med sammanhangen.

Hos Pinter tiger man

Han försöker med intimitet, kallar henne älskling. "Jag är inte någons älskling", blir svaret. Han försöker med "käraste", hon svarar bara att en gång har någon kallat henne det, och så är hon tillbaka i det där avgrundsdjupa minnet som gör honom svartsjuk. Hon liksom tvingar honom att själv ta till våld för att hon ska berätta mera. Hon har en gång lämnat ifrån sig ett barn, på en perrong, till den man som sen tvingade sig på henne. Men hon har förnekat barnet.

Det finns i vår terapeutiskt strukturerade kultur en föreställning om att det som är riktigt viktigt, det talar vi om, förr eller senare. Hos Pinter är det precis tvärtom. Det viktigaste tiger vi om. Det tar vi kanske med oss i döden. När vi är aska.

Det blir bra dramatik av det där tigandet. Görel Crona och Johannes Brost tar väl vara på den. Möjligen är tempot en smula för högt, och möjligen har Görel Crona i sin regi varit lite generösare mot den egna rollen än mot sin medspelares. Men det har å andra sidan Pinter också varit. Det här är inte en rättvis pjäs.

Det brukar inte bli det när det handlar om att betala tillbaka.


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.