Instängd i provhytten är det svårt att andas

RECENSION. Varför får man inte vara ful? Varför är fulhet ett tillstånd som måste botas, antingen med träning, makeovers eller attitydförändring? Varför är det så viktigt att vara snygg?

Egentligen är det kanske frågeställningen som bär Liv Strömquists djupdykning i skönhetskomplexet, i samtidens besatthet vid kropp och yttre i ”Inne i spegelsalen”.

Den både inleds och avslutar med berättelser om Sisi, eller den undersköna kejsarinnan Elisabeth av Österrike som hon officiellt hette, vars skönhet både blev hennes adelsmärke och boja, hennes livsförings utmärkande drag in i döden. Som skapade stilideal över Europa men också helt kontrollerade hennes liv in i dess minsta detalj. Som blev en besatthet.

”Inne i spegelsalen” följer Strömquists signum, blandar folkbildning, avancerad teori med komisk timing, sättet hennes tillsynes enkla serieporträtt med ett höjt ögonbryn eller snörpt mun bär berättelsen. Vi möter, förutom Sisi, såklart familjen Kardashians, teoretiker som Susan Sontag, filosofen Martin Hägglund och Strömquists favorit Eva Illouz. Blandat med en handfull andra, både kyrkofäder och Marilyn Monroe.

Strömqvist ger sig i kast med att avhandla skönhet och gör det med några bärande argument, inspirerat av Zygmunt Baumann: i senkapitalismens tidevarv, där valfrihet råder, har vi alla gjorts utbytbara. Inte ens ett giftermål försäkrar beständighet, när som helst kan vi bli lämnade eller lämna. I denna flytande tillvaro blir utseendet en av våra viktigaste tillgångar för att försäkra oss om kärlek (och jobb, popularitet, och så vidare). Men också genom att titta på alienationen det innebär, att betrakta sig som ett objekt. Om René Girards teori om det mimetiska begäret som förklaring till Kylie Jenners framgång. Men Strömqvist ritar också en serie åldrande kejsarinnor som får se tillbaka på skönhetens betydelse i deras liv, baserat på verkliga intervjuer hon gjort. ”Inne i spegelsalen” är lika delar roligt och sorgligt, bildande och oupphörligt intressant.

Ändå finns det något lite ambivalent i slutsatsen, i det politiska underbygget. Å ena sidan har skönhet i dagens kapitalistiska samhälle gjorts till en handelsvara, något vi ska optimera i våra jag, något som alienerar oss från att uppleva världen och livet.

Å andra sidan är skönhet i historien bara en slumpvis egenskap (och därför rättvis i sin slumpmässiga orättvisa?), något som är bra för de som inget annat har, och det påminner oss i sin obeständighet om att vi alla ska dö.

Man skulle kunna säga att diskussioner förs på flera nivåer: skönhetens (problematiska) roll i dagens samhälle och skönhetens väsen, bortom tillfälliga ideal eller algoritmer.

Det känns som att få andas frisk bergsluft efter att ha varit instängd i en provhytt alldeles för länge.

Strömquist argumenterar för att det i grunden är misslyckat med att göra det till en vara, då skönhet som egenskap saknar de attributen (den kan ej förfogas över, den saknar ändamål och den går inte att äga eller spara). Det är i skärningspunkten mellan dessa två (i mitt tycke skilda) diskussioner vattnet ibland grumlas. Ändå är mina invändningar randanmärkningar, snarare än verkliga brister. Kanske är de också en nick till det komplexa i ämnet – hur ska man annars avhandla ett fält och en frågeställning som rör sig från politik till estetik och filosofi i en enda kort serieroman? 

Men att i ett tidevarv där så mycket handlar om att maximera sitt utseende, om sin självframställan, få läsa någon skriva att problemet inte bara är att det är hopplöst projekt, utan att ”DET GÖR VÄRLDEN DÖD för en” känns det som att få andas frisk bergsluft efter att ha varit instängd i en provhytt alldeles för länge. 

Nu väntar jag bara på att hon ska ge sig i kast med fulheten i nästa bok.

Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.