Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inställt uppror

Upp till kamp. Jennifer Lawrence spelar revolutionsledaren Katniss. Foto: Lionsgate

I den nya "Hunger games"-filmen anordnar staten skådespel för att avleda uppmärksamheten från de verkliga problemen.

Isabelle Ståhl drar paralleller till dagens samhälle där oron för framtiden får ungdomar att underkasta sig normen hellre än att göra revolt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

The hunger games - catching fire

Regi: Francis Lawrence

2.26 t.

I "Hunger games" tvingar den totalitära staten tjugofyra tonåringar att kämpa för livet mot varandra i ett direktsänt gladiatorspel. Den som vinner får lämna fattigdomen i distrikten.

För att skaffa sig sponsorer som höjer överlevnadschanserna i tävlingen måste man vinna folkets hjärta i direktsända intervjuer och verka positiv, hungrig, social, flexibel och tävlingsinriktad. Sedan kastas man ned i en livsfarlig tropisk djungel fylld av mördarbabianer, giftig dimma och blodtörstiga tonåringar.

När jag såg filmen tänkte jag: äntligen någon som skildrar exakt hur det känns på dagens arbetsmarknad!

 

"Hunger games"-trilogin utspelar sig i en odefinierad framtid efter apokalypsen. I före detta Nordamerika ligger Panem, ett land uppdelat i tolv fattiga distrikt som har till uppgift att förse huvudstaden Capitolium med välstånd och överflöd. Distrikten svälter medan huvudstadens invånare kräks för att orka smaka fler bakelser. I den senaste filmen "Catching fire"tvingas Katniss Everdeen, som vann spelen förra året genom en kupp, att åka på turné genom distrikten tillsammans med pojken hon räddade livet på. President Snow vill att hon iscensätter en romans med honom eftersom kärlekssagor är opium för folket. Men när han märker hur hennes trots mot staten har väckt raseriet i distrikten tvingar han henne att delta i spelen på nytt. "Kom ihåg vem den verkliga fienden är" ropar en av motståndarna när hon siktar med sin pilbåge mot honom. Hans ord får henne att lyfta vapnet mot den mörka himlen och skjuta sönder den. Taket som staten byggt för att stänga spelarna inne på planen och tvinga dem att motarbeta varandra brister och revolutionen kan börja.

Donald Sutherland, som spelar den sataniskt onde president Snow i "Hunger games"-trilogin, säger i en intervju i The Guardian att han hoppas att filmerna får unga att göra revolution. Ingen organiserar sig längre, inte ens på universiteten som förr var en så viktig grogrund för aktivism. Vi är för upptagna med att twittra och söka jobb, menar han.

Sutherland har ett långt liv av vänsteraktivism bakom sig. De politiska slagord han gick ut och skrek på gatorna 1968 används i dag av multinationella företag som slogans för självförverkligande: "Join the movement!" (Nike) eller av "thinspiration"-bloggar på internet: "Change is possible!" "Keep calm and workout! " You can do it!" "Yes you can!"

 

När man i dag talar om kampen är det alltid min kamp, min dröm om ett bättre liv. Jag riktar hatet inåt i stället för utåt, försöker förändra mitt utseende i stället för världen. Kroppen är det enda som finns kvar, det enda som är verkligt. I det franska radikala författarkollektivet Tiqquns nya bok "Teorin om Bloom" beskrivs nuet som ett tillståndet efter individualismen, när vi inte längre uppmanas att renodla någon inre essens eller substans, utan tvärtom fostras till att vara maximalt formbara - i stånd att anta vilken karaktär som helst när som helst. "Det har (...) länge varit en nyckel för mig att anpassa mig efter olika situationer som jag försätts i, och alltid göra mitt bästa för att passa in så bra som möjligt." (Anton Abele, moderat riksdagsledamot).

I "Hunger games" använder staten Hungerspelen som ett skådespel, ett iscensatt litet krig som ska avleda folkets uppmärksamhet från de verkliga problemen, den verkliga kampen. Det är lätt att dra paralleller till vår egen tids mediekultur och hur den uppmanar individen att lägga all handlingskraft på striden mot den egna svagheten, kroppen, tivlet, orkeslösheten, vikten. Jag glömmer lätt att det finns en värld utanför mig själv som jag borde förändra. Vi riskerar att hamna i ett permanent politiskt vakuum, menar Guy Standing, som i sin bok "Prekariatet" visar hur arbetslivets fragmentarisering resulterar i att prekariatet får svårt att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism.

 

Därför blir prekariatet lätt byte för populism av olika slag; otrygga och frustrerade människor vill ibland ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. Till exempel vill vi gärna tro på de inspirerande livsstilsbloggarna som talar om att ett bättre liv är möjligt om man bara blir en smart economista, jobbar dygnet runt och bygger sitt varumärke. Visst är det som Sutherland säger svårt att hitta kraften att organisera sig och gå ut och demonstrera när man hela tiden oroar sig för var man ska bo eller arbeta nästa månad.

Den brist på solidaritet som utbytbarheten på dagens arbetsmarknad skapar gör det svårt att alliera sig med andra. Man kämpar inte tillsammans för bättre arbetsvillkor, man kämpar för att bli sitt bästa jag, maximera sina förmågor och bli resilient, alltid redo för ett nödår, en uppsägning eller en diss från arbetsgivaren.

"Det är mycket lättare att arbeta än att leva", brukar min pappa säga. För hans generation var arbetet den orubbliga grunden i tillvaron. För mig som tillhör ett växande prekariat är arbetet lika oförutsägbart och svekfullt som dåliga pojkvänner. Arbetsgivarna kan ringa efter en som man ringer efter en pizza, de älskar en ena månaden och glömmer en för någon annan nästa, de vet att man presterar hårdare när man befinner sig i osäkra vikariat och visstidsanställningar.

 

I boken "Skitliv" (red Victor Bernhardtz 2013) förklaras det hur dagens otrygga arbetsförhållanden skapar otrygga liv. Vem vågar bilda familj när man inte ens vet om man får ihop till hyran nästa månad? Trots detta är det det traditionella parförhållandet och äktenskapet som många unga kramar sig fast vid för att få en trygghet som samhället inte längre erbjuder. Vi förväntas cirkla runt som självförsörjande rymdsonder och samtidigt söka efter en partner för att ha någonstans att bo och stärka ekonomin.

Kom tillbaka när du skaffat partner, fick min kompis höra när hon försökte få lånelöfte av banken. Hon tjänar bra, men saknar fast anställning och fick därför inte förtroendet att låna till en lägenhet åt sig och sina två barn. Kärnfamiljen har blivit ett glamouriserat ideal. På 1970-talet gjorde författare och konstnärer allt för att pröva andra levnadssätt än föräldrarnas, i dag är de för fattiga för att våga experimentera och gifter sig innan 25 för att trygga sin privatekonomi.

 

Jag hoppas också att "Hunger games" får unga att inse att det finns större kamper som väntar oss än den för en bättre privatekonomi och en snyggare kropp. Kom ihåg vem den verkliga fienden är.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!