Inget kunde trösta Vilhelm Moberg efter succén

Vilhelm Moberg.
Författare Jens Liljestrand.
Foto: Fredrik Hjerling/Albert Bonniers

Vilhelm Moberg utvandrarserie var en formidabel succé men författaren blev ändå inte lycklig – snarare tvärtom.

Ett exklusivt utdrag från Jens Liljestrands biografi "Mannen i skogen" berättar om grälsjukan och vilsenheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOKUTDRAG | SAKPROSA. Till skillnad från de senaste årens lätt kaotiska bokslut var Vilhelm Moberg pigg och på gott humör efter att ha avslutat ”Sista brevet till Sverige” på Söderäng utanför Grisslehamn i juli 1959. Han firade traditionsenligt på Riche med Kaj Bonnier, Eyvind Johnson och de andra vännerna innan han återvände ner till Medelhavet och checkade in på Söderbergs pensionat i Menton. Där kunde han njuta av sensommarvädret på Rivieran, simma i havet, vandra i de provensalska bergen. Och äntligen ge sig i kast med nya projekt. 

Han hade en uppdämd energi och inspiration efter de senaste årens tvångströja och skrev nu på två pjäser åt Göteborgs stadsteater. Dessutom meddelade han Kaj att han tänkte påbörja en ny bok, med titeln ”Privatbrev till Sverige” – "Där ska Du få se på Fan, om Du inte har sett Honom förut!"

Allt låg framför honom, allt var möjligt. Känslan av att äntligen vara fri att skapa något fullständigt nytt var euforisk. 

Den 1 oktober 1959 flyttade han och Greta in i ett hus, ”Casa Bambu”. Huset låg i Ascona, någon kilometer väster om Minusio, på en höjd ovanför stadskärnan. Det var ganska litet, bara tre rum, men läget var perfekt; en lång stentrappa ledde ner till centrala Ascona på några minuter, samtidigt låg huset avskilt uppe på sin hylla. Det hyrda huset skulle bli deras permanenta bostad i Schweiz under lång tid framöver. Nu var de utlandssvenskar på riktigt, med delar av sitt svenska bohag på väg ner i stora packlårar. 

Slit och släp i hemlandet.
Foto: Ur filmen "Utvandrarna".

Recensionerna

Den 18 oktober fick Vilhelm ett brev från sin dotter Eva Moberg med urklipp av de tolv viktigaste recensionerna. Triumfen var total. I Expressen berömmer Ivar Harrie Vilhelms förmåga att förgylla det banala: ”vad som berättas [...] borde kallas banalt och sentimentalt alltsammans – men är det inte: däri ligger den episke diktarens trollkraft.”

Den enda riktiga sågningen kom från John Landquist i Aftonbladet, under den uttrycksfulla rubriken "Missnöjda Vilhelm Moberg". Merparten av recensionen ägnas åt ett skarpt ifrågasättande av samtidskritiken i romanen. Han pekar på det orealistiska i Karl Oskars ständiga kritik av förhållandena i 1800-talets Sverige och beskriver honom som "en kverulant": "Det är osannolikt att en framgångsrik och psykiskt frisk odlare efter ett kvartssekels lyckosamt arbete fortsätter med detta sura missnöje." 

Förklaringen finner Landquist i att det är författarens eget missnöje med Sverige som kanaliseras i romanfiguren, vilket ger honom möjlighet att sammanfatta sin kritik i öppen konfrontation med Vilhelm själv. I motsats till de andra anmälarnas andlösa vördnad för ett klassiskt storverk uttrycker recensionen total avsky: 

""För att tala med den uppriktighet, som Vilhelm Moberg själv nyttjar: Vad har Moberg för anledning till detta sura förtal av Sverige, som envist droppar och droppar i hans sista bok?"


LÄS MER - Jens Liljestrand: Därför avskydde Vilhelm Moberg Svenska Akademien 

 Humörbytet

Om det var den elaka recensionen i Aftonbladet, stressen inför utgivningen, höstvädret i Ascona eller en fördröjd reaktion på bokslutet är svårt att säga, men i samma veva försvann Vilhelms muntra, energiska sinnelag och som så många gånger förr blev han misstänksam, ogin och rättshaveristisk. I breven till förlaget från slutet av oktober och framåt uppvisar han nästan en parodi på just den kverulans som John Landquist beskriver. Medan "Sista brevet till Sverige" pumpades ut från tryckeriet i aldrig tidigare skådade volymer grälade han envist om otillräcklig eller felaktig annonsering. 

När det visade sig att romanen sålde fantastiskt, trots att förlaget hade "sumpat stora försäljningschanser!" och "gjort sig skyldig till en oursäktlig försummelse", riktade han i stället in sig på bokens pris, som han menade var för högt i förhållande till den rekordstora upplagan.

Bristen på glädje, triumf eller ens lättnad hos Vilhelm Moberg senhösten 1959 är symptomatisk för en författare som var en mästare i att hantera svårigheter men stod handfallen inför sin egen framgång. Eyvind Johnson hörde av sig och berömde hans roman, och sonderade i samma brev om han kunde tänka sig att ta emot Stora priset av Svenska Akademien, i form av en sparsamt utdelad guldmedalj (under efterkrigstiden tilldelad bland andra Herbert Tingsten, Astrid Lindgren, Evert Taube, Ingmar Bergman, Tove Jansson och Lennart Hellsing). Vilhelm blev inte ens smickrad, utan avfärdade bryskt utmärkelsen. Frågan tycks dock inte ha lämnat honom någon ro, och han ältade sin irritation över Akademiens feghet, att de varit så rädda om prestigen att de skickat fram Eyvind med en "trevare". 

Oförrätterna

Det var som om han inte kunde släppa taget om det land han nyss hade utvandrat från. Expressen skickade ner kulturjournalisten Bo Strömstedt för att träffa författaren, som vresigt accepterade att träffa sin unge landsman i tio minuter på en bar i Ascona. Intervjun kom sedan att pågå i tre dagar. En lycklig Strömstedt återvände hem till Sverige och skrev en artikelserie i fyra delar, bara för att få ett typiskt mobergskt iskallt, rasande, säga-upp-kontakten-för-all-framtid-brev om att han kränkt författarens privata sfär (i en av artiklarna avslöjas i en bisats att Greta serverat italiensk skinka).

Nålstick, irritationsmoment, små och stora oförrätter. Den första hösten som permanent invånare i Ascona hade inte blivit den nytändning han hoppats på, trots isoleringen i den under vinterhalvåret ödsliga turistorten. I januari 1960 åkte han hem till Sverige i några veckor, främst för att se till sin gamla mor, som hade fyllt 95 och varit nära döden i flera år.

 I fosterlandet blev han omedelbart sängliggande, först i ryggskott, sedan i influensa. Han vantrivdes som vanligt. 

Karin Kavli på Göteborgs stadsteater låg på honom om de två pjäser han sedan länge lovat henne, men det fanns inget att visa och till slut fick Kavli nöja sig med att sätta upp klassikern "Änkeman Jarl".

Foto: SDS BILDARKIV / SDS BILDARKIV
Debatt mellan Vilhelm Moberg och Olof Palme 1970.
Foto: SDS BILDARKIV

Massupplagorna

Veckorna gick och vintern övergick i vår. Han återvände till Ascona för dagar av frustration och tomhet. Utvandrarserien – inte bara ”Sista brevet till Sverige” utan samtliga fyra romaner – fortsatte sälja i massupplagor och alla väntade på vad Sveriges största författare skulle hitta på härnäst. Han föreslogs till ännu ett hedersdoktorat, denna gång vid Uppsala universitet, men avböjde och åkte i stället till Göteborg, där han såg premiären på ”Änkeman Jarl” och festade med ensemblen på scenen.

Men mest av allt längtade han till Kalifornien och den arbetsenergi han en gång haft vid Stilla havet. 

Och så bara gjorde han det. I början på juni packade han väskan för ännu en Amerikafärd. Tiderna hade förändrats. 1947 hade han rest med sin familj på "Gripsholm" över Atlanten. Nu kunde han ta flyget över Nordpolen, raka vägen till San Francisco.

Länge hade Vilhelm skjutit på resan, trogen löftet till sin sjuka mor att inte åka till Amerika igen under hennes livstid. Men nu kunde det inte vänta längre, trots att skälen var minst sagt diffusa. Till vissa adressater skriver han att han tänker "slå sig ner" på västkusten, vilket antyder planer på en mer permanent vistelse, något som han dock saknade visum för. Till andra hävdar han att det är trasslet med det amerikanska förlaget som gör resan nödvändig, och att besöket i Kalifornien bara är en avstickare på väg till New York. I breven från hans vän Edgar Swenson på Manhattan antyds en icke namngiven kvinna i New York, möjligen identisk med den Beverley som skymtar förbi i några brev 1952, som eventuellt kan ha varit en faktor i sammanhanget.

Det mest troliga är att han bara ville komma bort och försöka hitta tillbaka till sitt författarskap. Ett år efter att han avslutat utvandrarserien hade han sommaren 1960 varken påbörjat en ny roman eller lyckats avsluta någon pjäs. 

Liv Ullman i filmatiseringen av "Utvandrarna" 1969.
Foto: HASSE PERSSON / FILMBOLAG

Förtvivlan

När Gustaf och Lucile Lannestock mötte honom på flygplatsen häpnade de över hur mycket han åldrats på de fem år som förflutit sedan hans besök 1954–1955. ”När han kom emot oss såg jag genast att han var oerhört trött och medtagen”, skriver Gustaf Lannestock i sina memoarer. Han var splittrad och nervös och visste inte ens vilka resväskor som var hans. Det enda han kunde hålla reda på var sin skrivmaskin, som han bar i handen.

Denna gång hyrde Vilhelm ingen bostad utan nöjde sig med att bo i gäststugan i den praktfulla trädgården. Gustaf hade ofta sett sin vän uppjagad, ledsen eller orolig, men aldrig så förtvivlad som nu. Vilhelm hade förlorat sin arbetsförmåga. Hans döende mor skulle i september fylla 96 och han hade på nära håll bevittnat hur hon år efter år hade väntat på döden som en befrielse. Själv skulle han snart bli 62.

 Hur många år av orkeslöshet och skrivkramp skulle han tvingas genomlida?

Vilhelm gick runt på sin gamla strand i Carmel, förbi de urgröpta klippor och stenformationer där han en gång lekt med sin fyraårige son. På gatorna hände det att man kände igen författaren och vissa kom till och med fram och berömde Mr Moberg för hans böcker. Ändå kände han sig främmande och bortkommen på den plats som han fortfarande kallade sitt dreamland. Han hade blivit en lösdrivare i världen, en oroligt irrande vandrare. När han vaknade i gryningen visste han först inte var han befann sig. Och över frukostgröten talade han varje morgon med sin värd om livets meningslöshet, om självmord och död.

Vilhelm Moberg.
Foto: BERNE LUNDKVIST

Vilsenheten

Efter en månad av ångest och sysslolöshet i Carmel blev han rastlös och reste ner till Los Angeles, där han tog in på hotell i Santa Monica, stadsdelen vid stranden där Route 66 når sitt slut. Den 26 juli fick han telegrammet som meddelade att hans mor till slut hade somnat in. Född i Duvemåla 1864 hade Ida Charlotta Aronsdotter vuxit upp i fattigdom och sett alla sina syskon lämna hembygden för Amerika. Nu stod han själv där vid stranden och visste inte vart han skulle ta vägen. Skulle han åka till New York och träffa Edgar Swenson, den gamle trogne vännen som en gång hjälpt honom sjösätta hans livs största verk och nu hade satt i gång en egen översättning av De knutna händerna som han förgäves försökte få förlagen att nappa på? Eller återvända till Carmel? Till Stockholm? Till Schweiz? Till Moshultamåla, för att ombesörja sin mors begravning? 

Vilhelm var vilse.

Finansmannen och donatorn Axel Wenner-Gren bodde med sin hustru Marguerite i Mexico City. När Wenner-Gren hörde talas om hans besök på den amerikanska västkusten skickade han brev både till Carmel och Santa Monica för att försöka få ner den ryktbare svensken till Mexiko. Som vanligt stolt tackade Vilhelm gång på gång nej, men när Wenner-Gren till slut ringde och erbjöd att skicka upp sitt privatflygplan för att hämta honom kunde han inte stå emot. 

Uniformsklädd Vilhelm Moberg läser krigslöpsedlar 1940.
Foto: OKÄND

Rättvisepatoset

Han tillbringade en månad som paret Wenner-Grens gäst i deras ofantliga lyxvilla i Mexico City. För en person som ogillade storstäder, stark värme, fattigdom och vräkig rikedom var det en sällsynt dålig idé, men han hade ingen bättre. Hans värdpar åkte hem till Sverige och han satt ensam i det palatsliknande huset, uppassad av sex tjänare och två blodhundar. Den svenska kolonin i huvudstaden, enligt Vilhelm mest bestående av miljonärer, bjöd honom ideligen på alkoholdränkta partyn och poserade stolt tillsammans med sin berömde gäst inför de lokala journalisterna. Han mådde dåligt av klimatet och den höga höjden, drabbades av diarréer och stördes i sitt rättvisepatos av de sociala missförhållandena. ”Stannade man länge här, så bleve man nog kommunist”, skrev han till Edgar.

Varje dag ångrade han att han inte blivit kvar i Kalifornien. Han hade lämnat ett paket havregryn hos vännerna och frågade oroligt Gustaf om grynen skulle hålla sig i kylskåpet tills han kom tillbaka. Men i stället återvände han i slutet av augusti till Europa; några fler grötfrukostar i trädgården i Carmel skulle det inte bli.

Han skulle aldrig mer vandra på Kaliforniens stränder, aldrig mer tröstas och upplivas av det hav till vars eviga dån han diktat om Karl Oskar och Kristina. 


Jens Liljestrand är författare och biträdande kulturchef på Expressen.


Texten är ett förkortat och bearbetat utdrag ur "Mannen i skogen", den första kompletta biografin över Vilhelm Moberg, som i nästa vecka utkommer på Albert Bonniers förlag.


LÄS MER - Negar Josephi: Klassikerna i skolan lärde oss om landet som vi flytt till