Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inget hopp om livet

Lennart Sjögren.
Foto: Eva Finder

Naima Chahboun läser nya dikter av Lennart Sjögren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Kalla mig Noa", inleder diktjaget Lennart Sjögrens bok med samma namn, "eller kalla mig något annat /.../ efter vattnets utplånande kraft / saknar namn betydelse".


Kanske vittnar det om min begränsade insyn i Sjögrens författarskap - ett författarskap som för övrigt spänner över mer än ett halvsekel - men jag tänker på sviten "Fågeljägarna" (1997), där tre drunknade jägare blickar tillbaka på dagen då de gick genom isen med orden "Då ägde vi namn". Många teman går igen i de två böckerna: människans kamp mot naturen, det hotfulla vattnet, drunkningsdöden, fåglarna.

Men om det i "Fågeljägarna"var de döda som saknade namn är det här överlevaren, Noa, som förlorat sitt. Det är en tung, nästan outhärdlig insikt som förmedlas: att överleva eller dö spelar ingen roll. För den som upplevt katastrofen har livet ändå förlorat sin mening.


Att återberätta en myt är ett vanligt litterärt grepp, och inte sällan vill dikten korrigera något i den gängse tolkningen.

Det gäller också Sjögrens Noa, som effektivt avmystifierar den bibliska berättelsen. Att han överlevde var en slump, inte Guds vilja. Båten skaffade han för att bedriva handel, inte efter en gudomlig uppenbarelse. Inte heller slutar berättelsen med regnbågens eviga förbund. På naturkatastrofen följer i stället den mänskliga, kriget. Scenariot känns skrämmande aktuellt och för mina tankar både till den annalkande klimatkrisen och till det rasande kriget i Syrien.

Dock behåller dikten genomgående den arkaiska, allvetande ton som följer med dess mytiska inramning. Efter hand börjar jag söka efter antydan till tvivel eller protest, om så bara uttryckt genom ett oväntat ordval eller tonfall. Någon sådan spricka mot diktjagets egen inre kamp öppnas nu aldrig.

Den vise mannen blir endast motsagd av en annan, än visare man, vars berättelse bekräftar vad Noa redan visste och mot slutet åter slår fast: "Det är ett ont liv / ännu ondare än vad jag förut trott."

LYRIK

LENNART

SJÖGREN

"Kalla mig Noa"

Albert Bonniers, 61 s.