Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Ingenting är lika ensamt som kärleken"

HYLLAD LYRIKER. Sedan debuten 1985 räknas Ann Jäderlund som en av Sveriges viktigaste poeter.
"djupa kärlek ingen".
"dikter 1984–2000".

Ann Jäderlunds efterlängtade nya diktsamling är en poetisk kärleksundersökning.

Victor Malm läser en missmodets författare som vägrar acceptera språkets torftighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK

ANN JÄDERLUND

djupa kärlek ingen

Albert Bonniers, 182 s.

"Det som inte finns / kryper in i allting / och tar dess plats" skriver Ann Jäderlund på ett ställe i sin nya bok "djupa kärlek ingen" och lyckas, säkert omedvetet, få på pränt vad som är så särskilt med poesin hon skriver.

För mig är Jäderlund en missmodets författare. Som inte protesterar, höjer rösten, pekar ut problem och analyserar. I stället en vägran att acceptera det språkbruk som vi har att nödtorftigt kommunicera och missförstå varandra med. Hon är förvisso en hyllad, älskad poet, men kallas likväl (och jag saxar fritt ur recensioner av hennes tidiga böcker) "hermetisk", "sluten", "obegriplig" och "stängd".

Det, tror jag, är en enkel missuppfattning som kommer an på ett kategorifel. Kommunikationen är i sig inte det som Jäderlund eller andra så kallat språkkritiska poeter vänder sig mot. Det är kommunikationens former - de som finns innan vi tar dem i vår mun och blir kvar efteråt - som är kruxet.

 

LÄS MER: Ann Jäderlund: "Vi lever i en helt absurd värld"

Liknar en klippbok

Raderna jag citerade ovan läser jag som ett alternativ: poesin lägger till världen någonting som inte tidigare har funnits, men gör till skillnad från det mesta skapade inte anspråk på att bestå. Tvärtom fortsätter den skrivas, ompröva sig själv. Problemet blir då att poesin, som en sorts vid-sidan-av-språk, försvinner om den översätts till begriplig prosa.

"djupa kärlek ingen" liknar vid första anblick en klippbok. Diktsviterna är skrivna mellan 1992 och 2015 och flera av dem har publicerats separat i tidskrifter och utställningskataloger. Stilistiskt är det härligt spretigt, man får trava mellan de mångförslagna skrivsätt som Jäderlund under sin bana provat på. Och även om jag inte förmår urskilja ett mönster i eller en regel för kompositionen, blir det ganska snabbt tydligt att boken är en poetisk kärleksundersökning:

 

Varje ord åtbörd

öppnar ett hål

in i ögonen

Hur kunde kärleken uppfinnas

Synen brister

Ord och åtbörder kan förstås som kommunikationssätt, som här öppnar hål som går in i ögonen. Ja … precis vad det betyder vet jag inte om jag kan avgöra. Men blicken är ju en konventionell metafor för att beskriva mellanmänskliga relationer: vi ser på varandra si och så - hur avslöjar sig i våra ord. Jäderlunds dikt vränger om tanken, den kommunikativa akten gör ett hål i ögat, synen brister: de talande slutar se varandra när orden lämnar tungan, blir ensamma så fort kärleksorden sägs.

I en annan dikt skriver hon: "I början var bara kärleken / Det gick inte att klaga / [...] / Sen kom den djupa hypnosen / Regelbundenheterna i själslivet / Allt bildligt förstummat / Det gick inte längre / att stanna / där vid".

Lägger vi dikterna bredvid varandra, får vi en glimt av den amorfa (i brist på ett bättre ord) kärleksteori som Jäderlund skriver fram. Livet börjar med kärlek, flera av dikterna handlar om moderskärlek, men sen, i och med att vi vänjer oss vid att leva och varje dag blir var-dag, faller vi i djup hypnos. Lever bland stumma klichébilder. Kommunicerar sedan med dessa nedärvda bilder och ser därför inte varandra.

 

LÄS MER: Diktsamlingen liknar ett skräckkabinett

Den ensamma kärleken

Frågan från den förra dikten - hur kunde kärleken, om vi inte ens kan tala med varandra, uppfinnas? - får så sitt svar: den uppfanns inte. Den var i början. Den är därför, som Roland Barthes skriver på ett ställe, stum, bortanför tal och kommunikation, "såvida inte det är poesin som talar för den".

Bokens stilistiska spretighet är ett problem. Det blir så uppenbart att det finns ett jäderlundskt maner att skriva dikt på, nästan en formel, som här får en svagt självpastischerande effekt. Dikten känns lite märkvärdig.

Men om läsaren, liksom den här kritikern, ofta förhäxas av tv-tablåernas cyniska försök att göra underhållning av älskande människornas oförmåga att kommunicera, bör hon genast vända sig till Ann Jäderlunds nya bok.

För att få höra att kärleken är det ensammaste som finns.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter. Hör Eric Schüldt samtala med Ann Jäderlund i podden "60 minuter".