Ingen slump att häxor var kvinnor

RECENSION. Vi kom aldrig riktigt upp till Mimmikulle häromveckan, den lilla höjd intill Dalälven där bålet till Sveriges första häxbränning ska ha brunnit den 19 maj 1669. I stället blev vi stående invid älvkanten där i Mjågen utanför Älvdalen med vårvintersolen glittrande över issprickningen. Sex personer halshöggs där uppe den gången för att därefter läggas på bålet, och när det stora oväsendet, som den intensiva svenska häxprocess-epoken mellan 1667 och 1676 kallas, var över skulle omkring 300 personer ha avrättats, de allra flesta kvinnor. 

Att det var kvinnor var inte en slump. Både läkekunnighet - som låg bakom många häxanklagelser - och trolldom har traditionellt i Sverige kodats som kvinnligt. Centralt är dock också det som idéhistorikern Åsa Bergenheim skriver om i ”Den liderliga häxan - Häxhammaren och de svenska rättsprocesserna”, nämligen den extrema misogyni som fanns inom den tidens kristenhet. 

Bergenheims bok kom förra året, men har trots sitt mustiga stoff inte uppmärksammats särskilt mycket. Att läsa den samtidigt som debatten pågick om hur kristendomen enligt vissa lett fram till demokratin gav dock en del ledsamma insikter i vilka människor som räknas. För det är slående hur de stora kristna tänkarna och kyrkofäderna såg på kvinnor. Hos Thomas av Aquino är kvinnan en defekt. Hos Augustinus är hon en fresterska som med sin ohämmade köttslighet får mannen att avskärma sig från Gud och som till varje pris måste kontrolleras. Kyrkofäderna Origines och Tertullianus ser henne som besatt av köttslig lusta, en dubbelnatur: ”Ett tempel byggt över en kloak”. 

Givetvis måste det här ses i sina olika tidsperspektiv, men det här ursprungliga kristna sexualfientliga kvinnohatet ger tyvärr eko även i dag i exempelvis hur amerikansk evangelikal höger kan avfärda kvinnor som vill ha preventivmedel som horor. Sex är smutsigt och kvinnor är smutsiga slampor som måste hållas kort. Det är både roligt och hemskt att Fjärde Laterankonciliet slog fast att sexualiteten är en synd i både tanke och handling. I likhet med Augustinus kunde de acceptera strikt barnalstrande samlag, men bara om de inte skedde av lust! Blunda och tänk på Jesus. 

Men det här ursprungliga kristna sexualfientliga kvinnohatet ger tyvärr eko även i dag.

Den text som Bergenheim fokuserar på är Malleus Maleficarum, eller Häxhammaren - en skrift som kom att användas i hela Europa som moraliskt och legalt rättesnöre för hur man skulle se på och hantera häxor. Här är kvinnohatet och sexualfientligheten själva kärnan, intill närmast komiska detaljer som författarnas diskussion om att ordet feminum kan härledas till ”fe” och ”minus”, vilket glasklart slår fast att kvinnor är en sämre sort. De analyserar också kvinnors kroppshållning och kommer fram till att den naturligt större kvinnliga svanken är ett tydligt tecken på kvinnors större köttslighet och allmänna synder. Kvinnan är odisciplinerad, impulsiv, opålitlig, gränslöst fåfäng, farlig, styrs av omättlig lusta och är ständigt mottaglig för det onda. Just därför var det nästan enbart kvinnor som lät sig lockas av Djävulen.

Att den föreskrivna utredningsmetoden i Häxhammaren inkluderade att den utpekade häxan skulle kläs av naken, rakas av allt kroppshår och torteras blir liksom bara grädde på moset. Samma sak gäller deras detaljerade upptagenhet vid häxornas sexuella förehavanden med Satan och påståendet att sexuell lössläppthet i allmänhet bör ses som ett tecken på att en kvinna är häxa. Och det här var alltså det rättsliga standardverket under den process där mer än 30 000 personer i Europa kom att avrättas. Kristendomen hade åtminstone på 1600-talet en bit kvar till den där påstått demokratiserande kraften. 

Det här var alltså det rättsliga standardverket under den process där mer än 30 000 personer i Europa kom att avrättas.

De svenska häxprocesserna hade dock delvis en annan grund, vilket gör Bergenheims starka hopkoppling mellan Häxhammaren och Sverige lite oklar. Här var nämligen inte främst sexualfientligheten drivande i häxjakten. Den handlade mer om en kamp mellan kyrkan och traditionell folktro om trolldom och trollpackor. Här är Marko Lambergs nyöversatta ”Häxmodern - Berättelsen om Malin Matsdotter” en bättre väg in till just de svenska, eller i hans fall stockholmska, häxprocesserna. 

Lamberg är historiker i Finland och intresserar sig för sverigefinska Rumpare-Malin, den enda som vi vet faktiskt brändes levande på bål i Sverige för häxeri. Ändå handlar inte boken primärt om henne, hon är mest den punkt som berättelsen cirklar kring, med detaljerade redogörelser av alltfrån rättegångsprotokoll, Stockholms kostnader för häxbålsmaterial och hur skvallret egentligen gick på Södermalm på 1670-talet. Boken är snårig och bitvis förvirrande men ger ändå en fängslande inblick i hur det gick till när häxhysterin kom till huvudstaden. Det handlade om barn och ungdomar som skvallrade och mer eller mindre medvetet falskeligen angav sina husmödrar, grannar, till och med mammor som häxor. Lamberg trycker på klassaspekterna, att unga flickor och pigor genom detta för första gången någonsin fick reell makt. De kunde bokstavligen döma de vuxna och välbeställda kvinnor som de vanligen självklart måste böja sig för till döden. I Stockholm var det nämligen inte primärt marginaliserade som häxanklagades utan kvinnor inom borgarskapet. Givetvis fanns dock gränser, han redogör torrt för hur de höga herrarna inom häxkommissionen som vanligen trodde nära nog blint på alla häxanklagelser slog bakut när någon hävdade sig ha sett också adelsdamer i Blåkulla. Det var förstås otänkbart. Även anklagelser mot män viftades i allmänhet undan. 

Även om Sverige inte var lika sexualfixerat i sin häxjakt som andra delar av Europa hålls hela tiden kvinnans inneboende syndfullhet emot henne.

Det är nästan roligt att se hur det vi i dag kallar strukturer då helt öppet var grunden för även rättens resonemang. Rumpare-Malin läste dåligt och var otillräckligt underdånig, något som ansågs stärka häxanklagelserna mot henne. Lamberg menar också att hennes och andra anklagades finska bakgrund lades emot dem, inte minst på grund av den allmänna hopkopplingen mellan finnar och trolldom. En kvinna som sökte hjälpa sjuka med salvor och besvärjelser om Jesus på finska dömdes som trollkona. 

Lamberg tar inte upp könsfrågan, men den är förstås grunden till det mesta. Även om Sverige inte var lika sexualfixerat i sin häxjakt som andra delar av Europa hålls hela tiden kvinnans inneboende syndfullhet emot henne. Inte minst blir det tydligt i den promemoria som Urban Hjärne, en av medlemmarna i Stockholms häxkommission, skriver när vinden vänt i oktober 1676 och man i stället börjat ifrågasätta dem som kommer med häxanklagelser. Han förklarar där hela det stora oväsendet som ett resultat av kvinnokönets defekter. Kvinnor är ärelystna, avundsjuka, skvalleraktiga, vidskepliga och lättledda och därför kunde häxprocesserna hända. Sin egen eller den övriga överhetens roll, som uppmuntrat hysterin, torterat fram bekännelser, och dömt kvinnor till döden på lösa rykten från barn, tar han däremot inte upp. Så sluts cirkeln ändå mellan Häxhammaren och Sverige. Det var kvinnornas fel. Oavsett om de var häxor eller inte. 

Isobel Hadley-Kamptz är författare, debattör och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på Expressen nya mediepodd

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.