Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det här är det knäppaste jag sett"

I Zheng Bos "Pteridophilia 1" har unga män sex med ormbunkar.
Peng Collectives telefonkiosk som kopplar upp mot telefonnummer till anställda inom olika underrättelsetjänster är ett av Manifesta 12-biennalens bästa verk. Foto: Wolfgang Traeger
Patricia Kaersenhout, ”The soul of salt” på Manifesta 12-biennalen i Palermo. Foto: Wolfgang Traeger
Nils Forsberg är konstkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Unga män som har sex med ormbunkar och en telefonkiosk som kopplar upp mot telefonnummer till anställda inom underrättelsetjänsten.

Nils Forsberg besöker Manifesta 12 i Palermo – en ovanlig konstbiennal som når utanför den innersta kretsen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Falcone & Borsellino

Det låter som en tv-deckare från 1973 där alla har jättestora mustascher, men är namnet på Palermos flygplats. Det har den fått efter de båda domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino som inom loppet av några månader 1992 mördades i spektakulärt överdimensionerade bombdåd.

Maffian närvarande i Palermo

Maffian är närvarande redan från att man landar på Medelhavets största ö, men inget sicilianarna gärna pratar om, i alla fall inte med utlänningar. Den är som en genant familjeangelägenhet, omöjlig att fly från och alldeles för komplicerad för att någon utomstående ska kunna förstå.

Sommaren 2018 dimper den tolfte upplagan av den kringresande europeiska konstbiennalen Manifesta ner här, samtidigt som Palermo också är italiensk kulturhuvudstad. 

Under titeln ”The Planetary Garden” visas verk av ett femtiotal konstnärer på drygt 15 platser runtom i staden. Det övergripande temat om att odla den mänskliga samexistensen har fått underavdelningar om naturen, övervakningssamhället och staden.

Alberto Baraya ställer ut plastblommor insamlade runtom på ön, sorgfälligt klassificerade och kategoriserade. Både Tania Bruguera och Laura Poitras uppmärksammar den amerikanska militärteknologi som finns installerad på Sicilien. Gilles Clément har satt i gång ett odlingsprojekt för att peppa invånarna i en förfallen förort till Palermo. 

En generisk samtidskonstutställning? Riktigt så enkelt är det inte. 

Under årtusenden har fenicier, greker, romare, vandaler, saracener, normander, spanjorer och italienare styrt här. Oräkneliga folk har passerat ön och lämnat avtryck i kulturen och köket. 

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Samvetskommissarierna har kidnappat konsten

 

Siciliens senaste världsarv "Palazzo dei Normanni" kan stå som en bild för detta, rest av normanderna på resterna av en arabisk fästning och tillbyggt genom århundraden till ett mischmasch av olika stilar inte så mycket präglat av skönhet eller ens särskilt begripligt som arkitektur, men ganska charmigt.

Dario Fo skulle varit stolt

Den sicilianska kulturen är ungefär lika enhetlig som grönsaksröran caponata. På invigningens presskonferens håller Palermos mångårige borgmästare Leoluca Orlando ett tal som skulle ha imponerat på Dario Fo och slår fast att i Palermo finns noll migranter, bara 668 000 palermitaner.

På ett sätt som är svårt att förklara genomsyras biennalen av en positiv energi. Det är helheten som är behållningen, ibland svår att separera från Palermo i sig, en scen där alla från taxichaffisar till nämnda borgmästare spelar sina roller fullt ut. Utropstecknen utgörs av verk som på riktigt är roliga, som Peng Collectives telefonkiosk som kopplar upp mot telefonnummer till anställda inom olika underrättelsetjänster.

Sex med ormbunkar - knäppaste jag sett

Eller Zheng Bos film i en buske i Palermos botaniska trädgård som tar upp pteridofili, en läggning som hittills varit helt marginaliserad i konsten. Den visar unga taiwanesiska män vars grej är att ha sex med ormbunkar. Alla får göra vad de vill så länge de inte skadar andra och så vidare, men det här är det knäppaste jag sett.

Manifesta 12 har inte anspråken att förändra Palermo, men den är en del i den förändring som pågått sedan morden på Falcone och Borsellino 1992. Det är en viktig skillnad, fint gestaltad i Uriel Orlows installation om sicilianska ”önsketräd” planterade till minnet av olika händelser där 89-åriga Simona Mafai berättar om sitt liv, från partisan som 16-åring till centralgestalt för de folkliga protesterna mot den organiserade brottsligheten.

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Lars Lerin på Liljevalchs kommer att bli en succé 

 

Samtidskonsten följer sina egna regler, har sin fastslagna agenda och hederskodex. Den vevar sin kritik mot nyliberalism, västvärld, kolonialt arv och globaliseringens avigsidor, men ju mer den vill ingripa i och förändra verkligheten, desto mer fjärmar den sig från den. Berlinbiennalen som öppnade häromveckan är ett praktexempel. 

Ju mer politik och ”engagemang”, desto mindre når konsten människorna utanför konstvärlden. Konsten blir sluten, konstvärlden en angelägenhet för de invigda, de som vet och förstår. Den blir en privatsak, något eget.

Eller cosa nostra, som det heter på italienska.

Det finns en underbar ironi i att det just i Palermo, av alla ställen, känns precis tvärtom.

 

Nils Forsberg är konstkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

KONST

Manifesta 12 

Palermo, Italien 

Till 4/11

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!