Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen gåta

Ett annat plan.

Per Olov Enquist om det försvunna flygplanet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag medger att jag följer gåtan med det försvunna spökplanet med ett visst personligt intresse, eftersom jag själv har varit med om en händelse som liknar detta. Med en lycklig utgång, men annars nästan identisk. Och därför försvinner några gåtor för mig.

Det var 1993, en nordisk delegation med ett femtontal författare befann sig på väg till Hanoi. Vi hade kort mellanlandat i Bangkok, planet, en jättelik Airbus befann sig under stigning på 7 300 meters höjd. Planet halvfullt, med ungefär 250 passagerare. Jag satt tillsammans med Klaus Rifbjerg och pratade stilla om vad vet jag.

 

Då krossades, eller intrycktes, ett fönster i cockpiten. Det var höger fram, jag kunde efteråt betrakta det stora gapande hålet. Planet fylldes omedelbart med kondensrök, en flygvärdinna skrek desperat, de gula syrgasmaskerna ramlade ner, men visade sig inte fungera eftersom de gula plastslangarna var hopklistrade. Aldrig testade i verkligheten. Lufttemperaturen där ute var minus 42 grader, situationen för piloterna måste ha varit fruktansvärd, men de lyckades trots uppenbarligen ofattbara påfrestningar kränga planet ner till 2 000 meters höjd, och vi gled stilla, på denna höjd, tillbaka till Bangkok.

Vi var, när detta hände, uppenbarligen ganska nära den plats där något nu hände med spökplanet för 14 dagar sedan. Med vissa undantag: vi befann oss 3 000 meter lägre ner. Trots allt syre i luften, nästan ingen svimmade. Men nu: inte mycket syre i den luft som de två piloterna på MH370 fick inandas.

 

Och om nu samma enkla banala olycka hade inträffat för dem, alltså att framrutan blåst ut, hade det varit betydligt kallare (kanske minus 60 grader) i den icke syresatta luft som de, och passagerarna, skulle inandas.

Jag grubblar över likheterna. Plötsligt bortfaller en rad gåtor. Man behöver inte tro på kidnappning. Inte på terrorister, med obegripliga mål i sikte. Inte konstigheten att det herrelösa och avsiktslösa planet styr rakt fram mot Sydpolen i sju timmar. Inte ens en förnuftig terroravsikt under de sju fasansfulla timmar.

 

Bara en exploderande framruta, inte många sekunder att handla, några handgrepp som slänger om kursen till närmaste räddande flygplats, automatpiloten intryckt, medvetslösa piloter och passagerare. Och så en sju timmar lång resa med detta dödens skepp med, får vi hoppas, medvetslösa människor. Som kanske slipper vakna, och under dessa sju timmar förstå vad denna obönhörliga resa mot döden innebär.

Var det så? Då finns ingenting gåtfullt alls med det som hänt. Jag och de andra nordiska författarna har varit med om detta gåtfulla en gång, det var helt begripligt, men vi hade tur, vi bara generalrepeterade, vi kom hem.