Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ingela Johansson: Konstakademien

Fritt svävande föremål. (Bilden är beskuren.)
Peter Cornell studerar Ingela Johanssons målningar på Konstakademien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

INGELA JOHANSSON | Konstakademien, Stockholm | Till 13/2

Inte romantiska landskap, inte psykologiska porträtt utan oansenliga ting; just där kan finnas en öppning mot varats hemligheter, som hos Chardin, Cézanne eller Morandi.
I vanliga stilleben vilar föremålen på ett bord som tyngdlagen föreskriver. I Ingela Johanssons koloristiskt raffinerade målningar däremot avtecknar sig tingen svävande och utspridda mot en monokrom rymd. En fauna av alldagliga småsaker som man kan hitta i byrålådor och skåp eller loppmarknader: små figuriner, en soppterrin, en nåldyna, elkontakter, en tång, en morakniv, överblivna och kantstötta prydnadsföremål. I hennes målningar kommer de oansenliga tingen oss nära i sin sällsamma måleriska omsorg och saklighet; närmare och mer synliga än i verkligheten.
De omges av både kärlek och objektivitet – enligt Rilkes råd att ”inte måla: jag älskar det här!, utan måla: här är det.” Det är också barnets seende, en saklig och poetisk förundran inför tingen som hos Hilding Linnqvist.
När Ingela Johanssons föremål möts söker de inte det surrealistiska mötets gnista eller Magrittes anekdotiska klimax. De liknar snarare en rebus utan svar, föremål för en gåtfull begrundan.
Är de språkets beståndsdelar som tar en paus från syntaxens sele? Är de glimtar ur det ofrivilliga minnet, bokstavligen souvenirer? Och gång på gång framträder de mot en abstrakt rymd, figuration mot nonfiguration, en relation som väcker barns och filosofers undran:
Att tingen är…

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!