Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Info i ansiktet är vår tids mentaltillstånd

Lina Rydén Reynols Foto: Jasmin Storch
Daniel Sjölin Foto: OLLE SPORRONG

Man kan ta tag i tungan med händerna och dra, dra, dra, och ut kommer de system som förbinder språket med kroppen, makten och arbetet. Men kanske inte så mycket härligheten. 

   Daniel Sjölin läser Lina Rydén Reynols debutdiktsamling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK | RECENSION. "Info i ansiktet" - vilken underbar inledning på en dikt. Det fångar mentaltillståndet i vardagen och världen såväl som i samtidspoesin. En infoblaffa beklär även baksidan av Lina Rydén Reynols debutbok "Läs mina läppar". 

Där avslöjas allt: Papperskvalitet, kapitälband, datum för antagning, korrekturläsarens arvode, royalty och ägareförhållanden. Månne en nördig vänskapsakt två förläggare emellan. Gunnar Nirstedt lämnade Bonniers i affekt när han tyckte att utgivningen av kvalitativ litteratur förbisågs. 

Han startade eget och det första manuset han nosat upp råkar vara skrivet av hans efterträdare på Bonniers. 

Debutant utan nybörjardun

Samlingen luktar proffsjobb lång väg. Motivbilden ligger rätt i tiden, med språkspjälkning, industri, neurolingvistik och värde. Tempot är utsökt och redigeringen hade synts om den brustit. 

Storformen: Till en början kortare dikter där ett rejält mellanrum ofta skiljer toppen från en botten som successivt expanderar. Här flätas olika skikt med varandra, likt korsade förstoringsnivåer i ett mikroskop. En smärtpunkt briserar när en oskyldig lek med begreppet "stå lik" blir en utsaga om en död mor som inte hade ett modersmål. 

Från detta träder vi in i språkets atomära tillstånd, såväl grafiskt med tabeller som narrativt där skriften "räddar ljudet. Skäms för ljudet och gömmer sina händer." Det mynnar i en maskinell slagordsfest om medborgare som gjord för euforisk högläsning, där samlingen dunkar ut sitt eget offentliga torg. Till sist andetag och utgång, smutt. 

I botten på språkpåsen

Kanske hade sångbarheten i denna glottpåse kunnat vågas mer, den finns där, och kanske hade prosaräckorna kunnat pressas att lämna sina logiska träningssekvenser, men det är inte härligheten dikten söker så mycket som flätorna bakom riket och makten över det som finns.  

Så varför skäms skriften för ljudet? Är det som när den intellektuelle skäms för sin vulgära kusin från landet? En kusin som inte klarar att underställas de cerebrala nätverkens abstraktion som gör kroppar till produktionsenheter - utan bara pruttar med läpparna åt manipulationen?

Nördarnas fest är också en fest

Som gammal lingvist är det hur som en fröjd att försätta sig i klusil beredskap och njuta av en poesi som får en att blunda och känna den fonetiska skapelsens värdighet. Den som sluter ögats läppar känner ju ännu väggarna och borden omkring - de lever upp som ett inbillat rum som kan omskapas.

Så kan man också inbilla sig att Rydén Reynols rör sig i ett rum där en poet som Elisbeth Berchtold har vistats med sitt onomatopoetiska temperament, kanske i sällskap med Öyvind Fahlström och Lars-Mikael Raattamaa och måhända har de delat på en stump lax från Stig Larssons berömda wok. Inbillning, som sagt, ity Rydén Reynols rum är helt sitt eget: transparent, lekfullt och analytiskt.

 

LYRIK

Lina Rydén Reynols

Läs mina läppar

Nirstedts, 112 s.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!