Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

In från höger

AVSATT AV EXTREMHÖGERN. Teaterchefen Róbert Alföldi i "Angels in America" på Nationalteatern i Budapest. Foto: Nationalteatern i Budapest

Ungersk teater har blivit ett slagfält där nationalism och tolerans drabbar samman.

Margareta Sörenson följer Hungarian Showcase som visar samtida teater av hög klass.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BUDAPEST. Nationalscenen och dess konstnärlige ledare Róbert Alföldi, "icke-heterosexuell och icke-protestant", har utsatts för en hatkampanj från extremhögern, som nu avslutas med att hans förordnande inte förlängs. Men teaterns biljetter är slutsålda för hela den kvarvarande säsongen. Att gå på nationalteatern våren 2013 är att stödja en vidsynt samtida scenkonst och i sin förlängning ett modernt, tolerant Ungern.

Därför blir applådtacket euforiskt och en demonstration efter föreställningen jag ser av "Angels in America". Publiken denna lördag på Nationalteatern i Budapest jublar över teaterns ensemble och framför allt över Alföldi själv i rollen som Prior Walter, döende i aids. Alföldi börjar bli en symbol och en hjälte.

Kanske man också jublar över att ämnet homosexualitet står på nationalscenen. Visserligen sattes "Angels in America" upp redan på 1990-talet, men frågan är i dag kontroversiell inte bara genom att utmana gamla värderingar, utan genom att utmana de nya strömningarna, nämligen det konservativa partiet Fidesz, som hävdar en "ungersk" normativitet. Det är en kraftfull våg där skummet på vågkammen utgörs av det ultranationalistiska partiet Jobbik, som öppet kämpar mot homosexuella, judar, romer och invandring. Och som aktivt, och gärna i uniform, demonstrerar och agerar för att ställa tillrätta vad de anser vara på glid i Ungern.

"Mina fem år som teaterchef har varit svåra, men jag försöker hålla distans till den politiska kritiken och koncentrera mig på mitt arbete. Och jag hoppas att publiken kommer att minnas de här åren. Jag hoppas att jag kan starta en liten fri teatergrupp, men vi får se", säger Alföldi efter föreställningen när jag frågar honom om framtiden.

Róbert Alföldi är både skådespelare och regissör, och dagen innan har jag sett hans uppsättning av Martin Sperrs "Jaktscener från Nedre Bayern" från 1966 om trångsyntheten, i synnerhet mot en homosexuell man, i en bayersk liten by. Alföldis uppsättning är mycket väl genomarbetad, skådespelarna (som så ofta här) fantastiska, och spelet i teaterns målarsal under takfönster drar in hela publiken i bylivet. Vi blir alla delaktiga - och också medskyldiga till det tysta samtycket.

"Jag får ofta kritik för att inte spela klassiker 'så som de ska spelas'. Men skulle jag sätta upp Shakespeare så som han gjorde det själv, skulle vi ha unga killar i de kvinnliga rollerna. Och parlamentet skulle storma i en vecka över detta" säger Alföldi i ett samtal om teaterns frihet, som hålls på Goethe-Institutet i Budapest. Samtalspartner är bland andra översättaren och poeten Ádám Nádasdy, som onekligen nyansrikt formulerar en konservativ hållning. Han har just sett en uppsättning i landsorten av Shakespeares "Stormen" präglad av nya berättargrepp, "moderna", som han anser helt går över huvudet på "den vanliga publiken".

Teatern har blivit till en spelplan för politiska riktningar. Varför just teatern? kan man fråga sig. Men där blir ordet till kött. Scenkonsten står och svettas oss rakt i ansiktet; och den del av teatern som inte vill acceptera Fidesz nedskruvning av yttrandefriheten eller, ännu värre, Jobbiks attacker mot den, satsar för fullt på moteld.

De ungerska teaterkritikerna har bjudit in till fyra dagars "Hungarian Showcase", med teater som tydligt exponerar och diskuterar Ungerns mest brännande och provocerande problem som homofobi, främlingsfientlighet, rasism. Eller behovet av en uppgörelse med historien. Teaterkritikernas ordförande Andrea Tompa har ideligen påkallat omvärldens reaktioner, bland annat i tidskriften Theater Heute, men också i olika upprop till försvar för en fri scenkonst, både konstnärligt och politiskt fri.

Fri att diskutera romernas situation, till exempel. Den enda av de tio uppsättningar jag ser som är skapad av en kvinnlig regissör, Anna Lengyel är "Ord för ord", en fint iscensatt läsning av dokumentära texter från attackerna mot romer 2008 och 2009 i Ungern. Ohygglig i sin enkelhet och i sin komplikation: det ungerska majoritetssamhället fördömer dödandet, men uppvisar samtidigt en provkarta på rasismens olika attityder inför romerna som grupp.

För världen utanför Ungern är ungersk scenkonst känd och aktad. Några namn är verkligt betydande som koreografen Josef Nadj, regissörerna Arpad Schilling och Viktor Bódo, båda med många uppdrag i andra länder eller dramatikern och regissören Béla Pinter.

Schilling hör till de strängaste kritikerna av Ungerns kulturpolitiska situation. "Ett av de mest iögonenfallande särdragen i [premiärministern och Fidesz-ledaren] Viktor Orbáns system är otyglad individualism dold bakom ett gemensamt mål. Med ett ord: egomani. Sedan den politiska förändringen 1989 har det aldrig funnits så många karriärister som på så kort tid fått som de vill som nu", skriver Schilling i nättidningen HVG. Där påpekar han också att den nya kulturpolitiken aldrig uttalar sig om ett innehåll utan bara om hus och chefsposter.

Under Orbáns ledning har man gjort en ny uppdelning av scenkonsternas område i statligt, regionalt och "annan teater", vilket enligt Schilling leder till total "utsvettning" av teaterns avantgarde, just den teater som blivit ryktbar långt utanför Ungerns gränser.

Ungern är ett av EU:s medlemsländer. Diskussionen och situationen är sådan att jag glömmer det hela tiden och tycker mig förflyttad till 1930-talets polariseringar eller sovjettiden, då all slags idédiskussion och protest var kodifierad. Men det är ju faktiskt 2013 och Ungern är med i EU som mycket riktigt näpst landets regering för flera förändringar av konstitutionen som står i strid med EU:s. Nya är att vänta denna vecka.

En nybildad organisation, med tillträdande chefen för nationalteatern Attila Vidnyánsky i spetsen, har protesterat mot urvalet i Hungarian Showcase och menar att det inte ger en sann bild av ungersk teater i dag. Jobbiks kampanj mot just Alföldi har lyckats, Fidesz-partiet har tyst accepterat Jobbiks anti-Alföldi argumentation, att han är "icke-heterosexuell och icke-protestant", men valt att diskret säga att hans förordnande helt enkelt går ut.

"Vem säger egentligen vad här?" frågar den konservative Adam Nádasdy. Han menar att tiden är full av svepande generaliseringar, skvaller och lösa påståenden - och jag hinner tänka att det kan han faktiskt ha rätt i. Ställningskrig pågår och individuella hållningar blir allt svårare att inta. Så tillägger Nádasdy: "Men ungrarna, de ska ju alltid vara såna hjältar! Till skillnad från tjeckerna, hyggligt vardagsfolk."

Så blev det 30-tal igen. Och globalisering och tolerans känns oerhört långt borta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!