Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Identitetspolitiken är islamismens bästa vän

Anhängare till Egyptens förre president Muhammed Mursi håller upp plakat med Rabia-tecknet. Foto: Khalil Hamra / AP
Skribenten Eli Göndör.
Språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson (MP). Foto: Patrik C Österberg / PATRIK ÖSTERBERG/STELLA PICTURE STELLA PICTURES

Miljöpartiet anklagas för att se mellan fingrarna med islamistiska värderingar. Men vad är islamism?

Eli Göndör berättar om rörelsens rötter och hur den får draghjälp av identitetspolitik och postkolonialism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den senaste tidens turer kring Miljöpartiet har visat på en okunskap om vad islamism är och hur den fungerar. Många tycks vara förvånade över att muslimer organiserar sig politiskt för att driva sina intressen, bland annat genom globala nätverk. Okunskapen gör också att muslimer i allmänhet riskerar att misstänkliggöras. Islamism blir ett slasktrattsbegrepp för religiös utövning av islam som samhället ogillar.

I denna text ska islamism förstås som en idé om att islam, rätt tolkat, svarar på både människans och samhällets alla behov och därför borde vara det rådande politiska systemet i samhällets alla delar.

Islamism som en modernistisk rörelse härleds till Muslimska brödraskapet (MB) i Egypten. I första hand kom rörelsen att spridas och växa som ett alternativ till Mellanösterns sekulära diktaturer. Islam lyftes fram som det frihetliga religiösa autentiska alternativet till förtryckande sekularism som ansågs vara inspirerad av väst. I en tid då diktaturer i Mellanöstern bedrev tvångssekularisering med det uttalade syftet att genom socialism modernisera respektive samhälle, blev fienden politisk islam. Medlemmar i organisationer med anknytning till MB fängslades eller avrättades i Syrien och Egypten.

 

LÄS MER: Miljöpartiet blev offer för sin egen goda vilja

Islamismen och identitetspolitiken

I sin bok "Temptations of power; Islamists & democracy in a new Middle East" (2014). beskriver Shadi Hamid hur Muslimska brödraskapets ambition att islamisera samhället alltid är rörelsens raison d`être och hävdar att islamister i nästan varje arabiskt land utgör den ledande oppositionen. Hamid visar hur rörelsen i trängda lägen efterfrågar mänskliga rättigheter, medan den i maktposition islamiserar samhället på bekostnad av mänskliga rättigheter. Hamids slutsats blir således att islamistiska partier visserligen kan fungera i demokratiska sammanhang men på villkor att de förblir i opposition.

I Europa är förutsättningarna annorlunda inte minst för att den sekulära diktaturen är borta. I "The new Muslim Brotherhood in the West" (2010) beskriver Lorenzo Vidino hur rörelsen upprätthåller sina ambitioner men samtidigt anpassar sig till europeiska normer i vissa avseenden och därför exempelvis sällan uttalar sig om HBTQ-frågor eller annat som kan förstöra rörelsens rykte som anpassningsvillig.

Samtidigt behöver rörelsen hitta en ny fiende för att kunna definiera sig själv. Därav en outtröttlig jakt på påstådda muslimhatare och rasister.

Islamisters oväntade allianser i Europa är, förutom antirasistiska aktivister, grupper som bedriver identitetspolitik och ser världen genom den postkoloniala teorins prisma. Dessa allianser legitimerar inte bara varandras världsbild utan förenas också mot gemensamma fiender.

 

LÄS MER: Moskén – den arabiska garderoben

Vänstern och islamisterna finner varandra

Peter O'Brien visar i "The Muslim question in Europe" (2016) hur islamister i Europa lätt finner kopplingar mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapets viktigaste ideolog Sayyid Qutbs (1906-1966) ursinniga attack mot väst i exempelvis det islamistiska standardverket "Ma'alim fi al-Tariq" ("Milestones", 1964) och å andra sidan Edward Saids "Orientalism" (1978), som kan anses vara den ideologiska utgångspunkten för postkolonial teori. Qutbs texter och "Orientalism" samverkar i ett västfientligt maskineri som är muslimfientlighetens spegel. Exempel på ytliga och känslomässigt präglade kollektiviseringar fyllda av förakt mot islam och mot muslimer används i islamistiska budskap för att porträttera väst och västerlänningar som fienden.

Därmed förklaras delvis varför delar av vänster- och miljörörelser å ena sidan och islamister å andra sidan så smidigt och entusiastiskt finner varandra.

O'Brien definierar dessutom det han kallar för den postislamistiska rörelsen, som kan anses vara mindre konfrontativ än den traditionellt islamistiska. Den eftersträvar nämligen att vara en del av europeisk öppenhet och demokrati som den påstår sig bejaka, men anser samtidigt att Europa behöver islamisk etik och moral för att bli bättre. Det är alltså i första hand ett försök till att etablera sig i den västerländska huvudfåran genom ambitiös, pragmatisk aktivism som läst av Europas koder.

Ingen borde således överraskas av eller opponera sig mot att även muslimer i Sverige driver sina intressen genom den demokratiska ordningen.

 

LÄS MER: "Stoppa den växande islamistiska ondskan"

Starta ett islamistiskt parti

Naturligtvis borde det vara fritt för var och en att engagera sig politiskt för att driva sina intressen och ha utbyte med likasinnade i andra delar av världen. För muslimer som vill starta ett muslimskt parti med en islamistisk agenda borde det heller inte vara något problem.

Det betyder dock inte att sådan verksamhet bör finansieras av staten eller uppmuntras av andra partier. Ty skattefinansierat stöd till rörelser som drivs av enbart etniska eller religiösa intressen leder till diket där det inte går att politiskt motarbeta vad som samtidigt uppmuntras genom statlig finansiering.

För många muslimer, som anser sig vara traditionellt praktiserande och djupt troende, kan politik uppfattas som opassande att befatta sig med överhuvudtaget. För muslimer i allmänhet kan identitetspolitik ses mer som ett hinder för integration än en möjlighet.

Oavsett vad någon kan tycka om religion som bedriver politik är det helt orimligt och till och med farligt om muslimer såväl sekulära som religiösa, blir föremål för misstankar endast för att de bejakar sin muslimska identitet eller är troende.

 

Eli Göndör

Kulturen@expressen.se

Eli Göndör är doktor i religionshistoria och senior fellow på Timbro.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!