Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ystadbarnen behandlas inte som fullvärdiga medborgare

Ur filmen ”Dogtooth”.
Ylva Mårtens. Foto: Kenny Bengtsson.

Barnens rättigheter åsidosätts när Ystadföräldrarnas agerande inte prövas rättsligt.

Ylva Mårtens tycker att det är dags att öppna förundersökningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I filmen ”Dogtooth” från 2011 av den grekiske regissören Yorgos Lanthimos hålls tre tonårsbarn fångna i en vacker villa. Med desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta skapar föräldrarna i filmen en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats till något eget. Helt isolerade från yttervärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig.

Det här skräckdramat har varit svensk verklighet i Ystad, utan att någon vetat om det. Tills nu.

Föräldrarna har hållit sina barn inlåsta i mer än tio år, kanske deras hela liv. I Sydsvenska Dagbladet intervjuas forskaren Staffan Janson (5/6) som är en av Sveriges experter på barnmisshandel och vanvård. Han är kritisk till att åklagaren lagt ner förundersökningen och befarar att det kan betyda att vi aldrig får svar på hur detta kunde hända. ”Om man gått vidare rättsligt hade man haft stora möjligheter att göra rättspsykiatriska undersökningar av föräldrarna”, säger han.

Att få gå i skolan är en av barns mest grundläggande rättigheter.

Så varför polisanmäler inte kommunen inlåsningen? Skolfrågan? Vanvården? Att hindra barn från att gå i skolan lyder inte under allmänt åtal. Borde inte lagen om skolplikt skärpas? Samhället verkar helt sakna kraftfulla sanktioner. Att få gå i skolan är en av barns mest grundläggande rättigheter. 

Ska vi tolka den nedlagda förundersökningen som att det är lagligt att låsa in barn?

Kan föräldrar utan åtgärd i åratal lura skolmyndigheter att barnen går i skolan?

Om Barnkonventionen varit lag i dag, kunde rättssamhället kanske varit starkare. En av konventionens viktigaste artiklar handlar om att alltid se till barnens bästa. Artikel 3.1 ”ger varje barn rätten att få sina intressen bedömda och satta i främsta rummet vid alla åtgärder och beslut som rör barnet, såväl i den offentliga som i den privata sfären”.

När föräldrar låser in sina barn läggs förundersökningen ner.

Kommunen kunde ha träffat barnen tidigare, hört deras åsikt. Familjen levde på sjukbidrag och/eller socialbidrag i åratal. Samhället hade ingen koll. Andra vuxna. Släkten. Grannarna. Fanns inte.

Det är inget mindre än en rättsskandal. En svensk Fritzl-historia. Men barnen är inte sexuellt utnyttjade, i alla fall inte vad som hittills framkommit. Däremot har de blivit utsatta för livslång psykisk misshandel. Det är alltså inte olagligt. När vuxna låses in av andra vuxna leder det till åtal och rättegång. Men när föräldrar låser in sina barn läggs förundersökningen ner. Barn betraktas inte som fullvärdiga medborgare. 

Och nu.

Som framgått av medierna har fyra av barnen omhändertagits och placerats i jourfosterhem och HVB-hem. Samhället skiljer fyra traumatiserade syskon från varandra. Att hålla ihop en syskonskara, så långt det går, brukar vara prioriterat i andra sammanhang. Inte här. Det finns hur många berättelser som helst om syskon som skilts från varandra, i litteraturen, i fosterbarnens och barnhemsbarnens vittnesmål i samband med att de skulle få samhällets upprättelse. Att skilja syskon åt var länge samhällets etablerade syn på dessa barn. De behövde skiljas från allt det gamla. Så långt hemifrån som möjligt skickades de. Från Ystad till Haparanda. Då handlade det inte om föräldrar som låst in sina barn. Fattigdom var den vanliga orsaken till att barnen omhändertogs.

Däremot har de blivit utsatta för livslång psykisk misshandel. Det är alltså inte olagligt.

Det går inte att föreställa sig hur det kan kännas för ett barn att ensamt hamna i en ny miljö efter så lång tids fångenskap. Och efter ett dramatiskt omhändertagande. 

Medierna rapporterar om rädda anonyma vuxna som inte vågar anmäla sina farhågor till socialtjänsten.

En nu pensionerad rektor anande oro för tio år sedan, men lämnade aldrig in en formell orosanmälan (Aftonbladet 7/6) Den liberale riksdagsmannen Mats Persson har fört upp frågan till Riksdagen. Han vill säkerställa att något liknande inte kommer att hända igen. Skolinspektionen kräver svar från Ystad kommun. Men Elizabeth Malmstedt, chef för enheten i Lund är säker på att det inte kommer gå så långt som till böter för kommunen (Expressen 5/6).

Hur kunde det dröja så länge?

Ystads kommun bär det yttersta ansvaret. Men föräldrarnas agerande bör också prövas rättsligt innan preskriptionstiden går ut. Sydsvenskan ska ha en eloge för granskningen. Men hur kunde det dröja så länge? 

Vi måste slå vakt om barns medborgerliga rättigheter. Förundersökningen bör öppnas.

AV YLVA MÅRTENS

Ylva Mårtens är frilansjournalist och mångårig radioproducent av bland annat ”Barnen” i P1. Hennes personliga handbok ”Vad säger barnen” kom ut 2015. 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen där Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson intervjuas om framtiden av Jens Liljestrand.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!