Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Vill Arkitekturupproret göra livet tråkigare?

Sundsvall är Sveriges vackraste stad enligt Arkitekturupproret.
Foto: NILS JOHAN TJÄRNLUND / NILS JOHAN TJÄRNLUND

Än en gång har Arkitekturupproret gått till storms mot ett byggprojekt. 

Dan Hallemar förklarar varför svensk arkitektur mår bra av pluralism.  

ARKITEKTUR. En mindre grupp arga personer som kallar sig Arkitekturupproret tycker att svenska arkitekter mest ritar trista lådor och vill enligt en artikel i GP (10/7) se mer ”traditionella arkitekturideal med utsmyckningar, ornament och spröjsade fönster som viktiga inslag”.

De har nu fått fastighetsnämnden att byta arkitekt för ett hus i Lorensbergs villastad så att den i stället fått vad man menar är ett större ”stilmässig överensstämmelse med omgivande bebyggelse”.

Det är väl utmärkt. Ibland bygger man i områden som har en stil, ibland kan denna respekteras, ibland kan den brytas, så ser förhandlingen om stadens utbyggnad alltid ut, som en argumentation med platsens karaktär och befintliga landskap.

Spröjs och ornament

Men Arkitekturupproret som initierat huset i Lorensberg och utnämnt Borlänge till Sveriges fulaste stad och håller en allmänt hög ton i på Facebook med anonyma konton vill inte se anpassning egentligen, utan mer hus ”som folk vilka ha”. Spröjs och ornament tydligen.

Ack det verkar vara ett tråkigt liv.

Själv ser jag inga problem att älska både Cyrillus Johanssons varma tegelexpressionism som Sten Samuelssons uppfinningsrika betongbrutalism. På samma sätt som det inte är något svårt för mig att lyssna både på Refused, Deportees och Kacey Musgraves.

När Abba under världsturnén 1979 spelade ”Voulez Vous” började Benny med att spela Oskar Lindbergs ”Gammal fäbodpsalm från Dalarna” på elorgeln. Han gräver fritt där han står – folkvisans mollton i sjuttiotalets discoscen – eller någon annanstans där hans musikaliska nerv löper.

Arkitekturen och dess stilar kan i stället agera lustfyllt och nyfiket inför det befintliga och det kommande.

Det Sommarsverige som många nu reser ut i är ett ladornas land. Ladan är det svenska kulturarvets vanligaste funktionsbyggnad. I boken ”Svensk Funktionalism” (1930) söker Gustaf Näsström upp dessa lantbrukets byggnader och den ”orubbliga djärva konstruktiva vilja som är livsnerven och bärkraften i gamla svenska byggnadstraditioner”. De som vänder sig tillbaka i historien, menar Näsström, gör ofta misstaget att vända sig till det monumentala och dekorativa, ”de har förälskat sig i den ålderdomliga effekten”. ”Denna förälskelse är”, skriver han, ”turistens, den estetiserande vagabondens”. Det är ett alltför snävt sätt att se på historien.

Arkitekturen och dess stilar kan i stället agera lustfyllt och nyfiket inför det befintliga och det kommande, som Benny bakom orgeln. Det behövs modiga och kunniga stadsarkitekter, tjänstemän, politiker, byggherrar och arkitekter för att skapa en öppen förhandling om stadens byggande med medborgarna. Utslagsrösten får inte vara förbehållen de som skriker högst och stänger in sig i givna ramar och kategoriska föreställningar.



Dan Hallemar är medarbetare på Expressen Kultur. Han driver även podcasten Staden.


Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.